fredag 12 augusti 2016

Sorg

Jag gjorde misstaget ikväll att titta på gamla bilder. Bilder från innan, från förr. Mitt liv är då & nu, innan & efter. Då när livet va glatt & maten smakade i munnen. Då man kunde ta en tugga av ett äpple utan bekymmer, då synen va som den skulle & ansiktet va vackert. Det va då. 
Tänk om jag hade kunnat uppskatta min sneda tänder, min hy, min matlust & mig själv bättre. Tänk om jag bara hade vetat att den där jäveln skulle skulle förstöra mig och se till att jag aldrig fick leva som förr igen. Tänk om jag vetat det & bara kunnat njuta än mer av maten, av att få i mig det jag ville & behövde och kanske lite mer ändå. Om att jag en dag aldrig mer skulle känna mig fin igen.
Aldrig. Inget i hela världen förutom en återställande obefintlig operation kan ge mig den känslan igen.
Jag är borta, det skal jag en gång hade är förintat & kommer aldrig mer tillbaka. 
Kvar är en mosad självkänsla med ett ständigt medvetande om dessa blickar som tittar på mig för att jag ser annorlunda ut. Sargad, hålig & hemsk. Jag har sett mig i spegeln, jag vet hur jag ser ut i min ena ansiktshalva. Jag vet & min uppfattning är vad den är oavsett vad andra ser. För mina ögon ser det som speglar sig tillbaka i spegeln. Ett monster. Ett monster som är inspärrad i sitt ansikte. Munnen går inte öppna & efter första lilla näsoperationen är det omöjligt att dra ner överläppen. Hela högerkinden är bedövad som om man vart hos tandläkaren. Näsborren stängd & den andra ger bara besvär. Jag spottar när jag pratar av tandprotesen & läpparna täcker inte tänderna längre.

Sjukdomen tog en stor del av mig & den delen får jag aldrig tillbaka. Den tog min förmåga att äta normalt. Alla matprogram, alla restauranger, alla viner, alla glassar & goda bakverk. Aldrig kommer det smaka som förr. 
Det är en så stor sorg inom mig att aldrig få uppleva det. Jag sörjer det, jag saknar det. Det finns inte mer. 
Den delen av mig finns inte mer.

Straffet är så oändligt hårt. Jag kan i stunder längta bort från denna värld för att bli fri från mitt fängelse. Jag drömmer drömmar om att jag åter kan gapa, att ögat är där det ska & att den vassa benkanten under ögat inte syns längre. Alltid är drömmen så befriande. Men alltid är den en dröm.
Jag vill inte bort från den här världen nu men ser fram emot när det är över, men inte förens det är dax. 

Jag sörjer mig, hatar det som blivit oavsett vad andra ser. Jag kommer aldrig mer bli vacker på det sättet igen. Cancern är borta & kvar blev det här. 

Sista bilden från då. Från förr. Från innan.