torsdag 18 februari 2016

Röntgen

Jag vill Inte säga något.
Jag vill inte tänka på det. 
Men oundvikligt så kommer dagen närmare. Den kommer fort på ett sätt men oerhört långsamt på ett annat.

Rädslan för vad det innebär att göra en ny röntgen är så stor

Tänk om.

Tänk om dom hittar något nytt. 
En ny cancer. En ny operation. Gå igenom allt en gång till med fler biverkningar.
Vad händer om det spridit sig. Jag kommer alltid att vara rädd för det. 
Även om jag inte vill låta det påverka mitt sätt att se på det liv jag har idag. Men tanken på att lämna mina två barn.... 
Det skär som en kniv i min kropp. Jag tittar på min 2 månaders bebis och tänker att han skulle aldrig minnas sin mamma om jag dog. Vem skulle ta hand om mina barn, vem skulle fylla det tomrummet.
Vem skulle bära min syster, min mamma & alla andra. 

Skulle dom veta att jag vill ha "show must go on" på min begravning? 

Min begravning.... Alla ska vi dö men jag vill inte veta när eller om det är C som tar mig.
Jag vill inte göra den där röntgen om inte svaret är positivt för min del. Jag vill inte. Jag vill aldrig i mitt liv ha ett nytt cancerbesked.

Jag lider varje dag efter dom sviterna.
Ser mig själv i spegeln & försöker tycka om det jag ser. 
En överlevare.
Jag kommer aldrig igen känna mig vacker - aldrig. Jag vet att skönheten inte sitter i ansiktet utan inne i mig. Men jag hatar det cancern gjorde med mitt yttre. Jag kan aldrig dölja den delen av mig, inga långärmade tröjor eller byxor kan dölja mitt ansikte. 
Ingen spegel kommer ljuga för mig. Sanningen kommer alltid speglas tillbaka i mitt ärrade håliga ansikte.

Kanske är det nu det finns tid för eftertanke & insikt. Nu när det har gått ett drygt år, 16 månader för att vara exakt. Det är nu när allt har lagt sig, beskedet, tankarna, operationen, rehabilitering, strålningen, fysiska uppbyggnaden, graviditeten, förlossningen & nu sitter jag här. 
Jag har levt så många år det sista året & så mycket har hänt. Nu när hormonerna svallar & jag känner mig för tjock för mina gamla kläder,  jag har för svag kropp för att orka som jag vill. Nu när tiden finns att tänka för mycket på allt, titta ner på min fantastiska nyfödda & tänka på min 11-åring som kämpar med sitt. Det är då jag är så rädd att förlora om jag går in i strid igen. Tänk om.
Vad händer om jag inte är så stark den här gången. Nu vet jag ju vad som väntar.

Jag vill bara leva ett normalt liv utan denna rädsla som knackar på. Oftast öppnar jag inte för den, men nu är den så påtaglig & nära. Jag är bara så jävla rädd.
Rädd. Rädd. 
Ingen kan trösta för ingen kan ge mig svaret nu. Svaret på den röntgen som ska ge mig ett nytt år med eller utan cancer.