Tristess

Jag har alltid varit en människa som gillar att göra saker, träffa folk, umgås, var kreativ och röra på mig.

Under det dryga år som har gått så har så mycket hänt och jag har blivit hämmad på en del sätt. 

Först gjorde operationen mig oförmögen attt vara mitt "gamla jag", jag blev svag och orkeslös efter ingreppet. Strax efteråt en graviditet som tog den lilla styrka som hade byggts upp och gjorde mig illamående enormt trött och osmidig. 

Nu när vi har fått våran Billy så är energin tillbaka i kroppen och jag börjar läka igen efter snittet. Men då blir jag hämmad av att inte kunna göra det jag vill för att jag har Billy. Missförstå inte mig, jag älskar honom och vill inte leva en dag utan att ha honom vid min sida, han är det bästa som hänt på länge länge. Men jag är så frustrerad av att sitta hemma och känna mig obehövd, oförmögen att ta mig ut när jag vill. Dels på grund av det väder som har varit och dels på grund av att man inte kommer så långt med barnvagn där jag bor om man inte vill gå längs med vägen. Jag blir tokig av att gå hemma snart! Samma sak varje dag, 

Allting har gjort att en välkänd huvudvärk börjar komma tillbaka och tar ett grepp om mig, stresskänslan knackar på och ångesten börjar göra sig förberedd.

Jag blir stressad av att inte kunna gå på toaletten med risk för att han vaknar, kräks eller behöver mig blixtfort av någon anledning. Och jag kan inte ta med honom överallt hela tiden i huset. Jag saknar saker att göra. Jag känner mig småfet runt magen då den fortfarande inte gått ner så jag kan ha mina gamla kläder. Hatar de fula amningströjorna & BH:arna som jag har men har inte möjlighet att köpa nya. Allt det mynnar ut i att jag känner mig ful i ansiktet, börjar åter igen tänka på att den här tandprotesen gör att jag pratar orent och sänker mig självkänsla.

Jag  är väl bekant med de signaler kroppen sänder ut och pratade därför med min barnmorska idag och berättade om symptomen. Vi kom fram till att ett samtal med psykolog nog kan vara på sin plats. Kanske har jag massor som ska ut fast jag tycker mig ha bearbetat allt under tidens gång. Men jag har ingen prestige i att försöka klara det här själv.

Jag vill bara inte hamna längre ner i det här träsket.

Boken jag vill skriva hamnar i ett slags låst läge nu. Allt blir låst och jag har ingen lust att ta tag i saker. Jag vill aktiveras, komma ut och få vara jag. Den Madde som jag har saknat sen efter operationen.

Jag behöver få plocka ihop delarna av mig som jag börjar få tillgång till nu men som blir svåra att nå då jag har Billy på dagarna. Jag saknar att få jobba, träna och känna mig behövd.

Och jag tänker inte skämmas över att jag vill det. För det har ingenting med att göra med hur mycket jag älskar mitt barn. Jag tror att det är många många nyblivna mammor som känner samma sak som jag gör, men det är tabu att säga det. Livet blir upp och nervänt med en bebis i huset. En bebis som  man står ajour till 24 timmar om dygnet men som behöver dig 2-3 timmar och resten av tiden står du givakt. Det stressar mig.

Snart är han dock så pass stor att vi kanske kan gå på mammabarngympa ihop, åka till badhuset eller öppna förskolan. Inte för att det sistnämna tilltalar mig så mycket, men kanske Billy.

Han är trots allt viktigast, men för att han ska få det allra bästa så måste jag få vara mitt allra bästa.

Som sagt, det turbulenta som hänt kanske måste få benas ut och bearbetas på "professionell" nivå.