fredag 29 januari 2016

Tristess

Jag har alltid varit en människa som gillar att göra saker, träffa folk, umgås, var kreativ och röra på mig.
Under det dryga år som har gått så har så mycket hänt och jag har blivit hämmad på en del sätt. 

Först gjorde operationen mig oförmögen attt vara mitt "gamla jag", jag blev svag och orkeslös efter ingreppet. Strax efteråt en graviditet som tog den lilla styrka som hade byggts upp och gjorde mig illamående enormt trött och osmidig. 
Nu när vi har fått våran Billy så är energin tillbaka i kroppen och jag börjar läka igen efter snittet. Men då blir jag hämmad av att inte kunna göra det jag vill för att jag har Billy. Missförstå inte mig, jag älskar honom och vill inte leva en dag utan att ha honom vid min sida, han är det bästa som hänt på länge länge. Men jag är så frustrerad av att sitta hemma och känna mig obehövd, oförmögen att ta mig ut när jag vill. Dels på grund av det väder som har varit och dels på grund av att man inte kommer så långt med barnvagn där jag bor om man inte vill gå längs med vägen. Jag blir tokig av att gå hemma snart! Samma sak varje dag, 

Allting har gjort att en välkänd huvudvärk börjar komma tillbaka och tar ett grepp om mig, stresskänslan knackar på och ångesten börjar göra sig förberedd.
Jag blir stressad av att inte kunna gå på toaletten med risk för att han vaknar, kräks eller behöver mig blixtfort av någon anledning. Och jag kan inte ta med honom överallt hela tiden i huset. Jag saknar saker att göra. Jag känner mig småfet runt magen då den fortfarande inte gått ner så jag kan ha mina gamla kläder. Hatar de fula amningströjorna & BH:arna som jag har men har inte möjlighet att köpa nya. Allt det mynnar ut i att jag känner mig ful i ansiktet, börjar åter igen tänka på att den här tandprotesen gör att jag pratar orent och sänker mig självkänsla.


Jag  är väl bekant med de signaler kroppen sänder ut och pratade därför med min barnmorska idag och berättade om symptomen. Vi kom fram till att ett samtal med psykolog nog kan vara på sin plats. Kanske har jag massor som ska ut fast jag tycker mig ha bearbetat allt under tidens gång. Men jag har ingen prestige i att försöka klara det här själv.
Jag vill bara inte hamna längre ner i det här träsket.

Boken jag vill skriva hamnar i ett slags låst läge nu. Allt blir låst och jag har ingen lust att ta tag i saker. Jag vill aktiveras, komma ut och få vara jag. Den Madde som jag har saknat sen efter operationen.

Jag behöver få plocka ihop delarna av mig som jag börjar få tillgång till nu men som blir svåra att nå då jag har Billy på dagarna. Jag saknar att få jobba, träna och känna mig behövd.
Och jag tänker inte skämmas över att jag vill det. För det har ingenting med att göra med hur mycket jag älskar mitt barn. Jag tror att det är många många nyblivna mammor som känner samma sak som jag gör, men det är tabu att säga det. Livet blir upp och nervänt med en bebis i huset. En bebis som  man står ajour till 24 timmar om dygnet men som behöver dig 2-3 timmar och resten av tiden står du givakt. Det stressar mig.

Snart är han dock så pass stor att vi kanske kan gå på mammabarngympa ihop, åka till badhuset eller öppna förskolan. Inte för att det sistnämna tilltalar mig så mycket, men kanske Billy.

Han är trots allt viktigast, men för att han ska få det allra bästa så måste jag få vara mitt allra bästa.

Som sagt, det turbulenta som hänt kanske måste få benas ut och bearbetas på "professionell" nivå.



















onsdag 13 januari 2016

Ett möte

Under mina många besök på öron/näsa/hals mottagningen hösten 2014 så hade jag oftast en och samma läkare. Hon gjorde undersökningar, brände blödande blodkärl & gick upp med kamera i näsan flera gånger. Men trots allt detta så löstes inte mina bekymmer. En röntgen gjordes där det konstaterades att min nässkiljevägg var sned & trots att jag svarade nej på frågan, om jag fått en smäll på näsan så var det bara konstatera att något hänt. Näsmusslorna va påverkade och en operation av näsan gjordes. Jag sövdes ned rätade ut nässkiljevägen och tog bort en del av näsmusslorna. Men trots det så återkom samma symptom bara några veckor senare.Och vid varje behandling, varje gång saker stoppades upp i min näsa så sa mitt låga blodtryck till mig att det var bäst att svimma av lite.

Jag vet att jag frågade henne om en till ordentlig röntgen för att få veta att det inte var cancer eller något liknande. Men fick svaret att det va oerhört ovanligt att ha cancer där så det var inte det.

Efter många besök och många frågetecken så fick jag en röntgen och en läkare på käkkirurgen gick in och tog ut en bit ben från min käke och skickade på analys.

Den 1a oktober 2014 satt 3 kvinnor i undersökningsrummet för att ge mig beskedet. Bland annat min läkare från Ö/N/H.

Hon är bara något år äldre än jag, en lugn trevlig kvinna som jag vet gjorde det hon trodde va rätt.
Men tyvärr missades hela tumören ganska länge innan svaret kom.

Det gjordes en intern utredning på hela mitt fall för att se vad som kunde gått snett. De  kom fram till att ingen hade kunnat gjort på ett annat sätt. Eller snarare hade ingen misstänkt saken då jag faller utanför dom "kriterier" för att få den här tumören. 


Idag när jag var på sjukhuset för att se varför min ständiga infektion inte ger sig så stötte jag på den kvinnliga läkaren. Hon gav mig en stor kram & gratulerade till Billy som låg i vagnen. 
Hon berättade att hon skrivit ner allt som hänt för att det ska undvikas att det händer igen. Hon hade frågat förut om detta var okej att min historia kom ut för att uppmärksamma andra och självfallet va de det. För att alla fall inte är likadana & att uppmärksamma att även "omöjliga" saker kan hända.
Jag tycker mig se sån ånger i hennes ögon och jag säger att 
- det är sånt som händer. 
-ja men med facit i hand så borde jag sett det. 
-Ja visst, men det är lätt att vara efterklok säger jag och ler lite. 

Men sedan får jag också chansen att säga det jag velat säga länge men aldrig fått tillfälle.
Jag får säga henne att jag inte är arg och inga "hard feelings" finns från min sida och jag vill att hon ska veta det. På riktigt. Människor gör misstag, man är ingen gud som kan se och göra allt rätt och därför kan jag inte döma en ensam människa till att det här drabbat mig och att det gick så lång tid innan det upptäcktes.
Hon sa att hon har gått igenom det här fallet tusentals gånger i sitt huvud och jag vet att det stämmer då hennes kollegor sagt att detta är något hon inte mått så bra över.
Därför känns det så bra att det kanske va skönt för henne att höra min syn på det hela.
Människor gör misstag, även när dom inte får eller bör. Men det händer. 
Och ingen blir lyckligare av att lägga skuld på någon annan och ingen blir lyckligare av att gå med skuld hela livet.
Jag hoppas hon känner en liten lättnad över att vi sågs, det känner i varje fall jag.

Hon är en bra läkare som fick ett stort bakslag då hon inte hittade nålen i höstacken, men vem skulle gjort det. Ingen visste ens om nålen, hur ska man då veta att man ska leta efter den.


Jag är glad att jag stötte på henne idag. Ett steg till bort från de.



















lördag 9 januari 2016

Är det dax nu?

Jag kanske inte ska tänka så mycket och inte låta andra åsikter ta över mitt flöde. Jag kanske bara ska sätta mig ner och låta allt komma i den takt och ordning som det blir. 
Ord efter ord & rad efter rad kommer sakteligen hamna på rätt plats och det är då mitt pussel börjar ta form. 
Tankar som gror och vill växa kommer få komma till sin rätt, om jag bara börjar öppna upp dom slussar som slagits igen. Väcka upp och gå igenom allt som varit & allt som har hänt. 
Men vart är början, från och med när blev jag den jag är idag. Hur ska det fångas på rätt sätt och bli en intressant vinkling av ett vanligt människorliv. Vad gör mig unik och inte som alla andra när det är exakt en sådan person jag är. Jag är varken mer eller mindre än någon annan. Vem som helst hade klarat av det här på samma sätt & tom bättre. Men aldrig kan man se hur man själv är om man inte får ta del av livets hårda utmaningar. 
Kanske blir min resa en speciell sådan för att jag får vara med i den? Men det gör inte mig mer spännande än någon annan. Jag har bara möjligheten att skriva om allt inifrån kärnan och se allt från en annan vinkel. 
Vad vill jag förmedla och vem vill jag beröra och ge ett hopp om livet?

Ett annat sätt att se på saker, att kunna uppskatta de små ljusglimtarna när allt är mörkt.
Är det unikt eller finns överlevnadsinstinkten hos oss alla. Eller va det inte instinkten som fick mig att ana hur allt skulle gå. Var det så att jag kunde lita på livet & bara veta slutet på den här avtagsvägen.
Var det så att jag kunde känna mig trygg för jag visste att livet tog hand om mig?
Just den här avtagsvägen har kommit till sitt slut. Nu är jag tillbaka på min vanliga, fast samtidigt nya väg som ska leda mig vidare på nya uppdrag. Det är nu jag ska försöka se meningen med det som hände och ta tillvara på händelserna jag fick vara med om. Det är nu det ska ges tillbaka, kunskapen jag har fått. Det tillsammans med min kärlek till att vilja beröra ska komponera ihop svaret på varför just jag fick vara med & varför jag är kvar i livet.
För jag kan inte låta det här gå i graven utan att hela berättelsen får komma ut. 
Så kanske ska jag bara sätta mig ner och skriva, låta allt få sin plats på pappret & låta känslorna bilda sina kapitel utan att jag tänker för mycket.

När jag känner att allt är där det ska så får jag börja ta tag i det stora, att bygga ihop allt och hoppas det ger ett bra resultat.

Och en dag, om livet har det som uppdrag åt mig så finns jag i bokhandeln till slut. En självbiografi om en helt vanlig människa som hade fått ett helt vanligt öde men som hade som uppdrag att få ner det på print.
Inte för att hon på något sätt var annorlunda än andra utan för att detta var hennes öde & ödet sa åt henne att använda sin skrivarkärlek till att berätta för andra.

För att kanske kunna hjälpa.