onsdag 30 december 2015

Tacksamhet Styrka Kärlek

Året 2015.

Hur ska jag kunna sammanfatta det på ett kort och begripligt sätt.

Jag gick in i det här året med blåsor i munnen, fastspänd i en nätmask minst en gång om dagen. Tandlös, ärran och bara förbannat målmedveten.

Jag har alltid varit en tvivlare, en som har tvivlat på mig själv och det jag tar mig för. Förmodligen för att jag aldrig rott särskilt många drömmar i mål.

Men cancern va ingen dröm, snarare en mardröm och med den i medvetandet så vaknade en sida hos mig jag inte trodde jag besatt. En vinnarskalle, järnvilja och en känsla av överlevnad. 
Jag klarade allt det jag skulle, jag bara jag . Ingen kunde ta min smärta eller min förtvivlan. Men många är ni som har underlättat allt och burit mig framåt.

Jag vet att jag har sagt det förr men det tål att upprepas. Det stöd jag har fått på alla sätt och vis har fört mig framåt steg för steg, för att ni har brytt er. När jag idag, går tillbaka och läser kommentarer från förra året så förstår jag. Hundratals kommentarer, låtar som länkats, bilder med texter, ja allt har gett mig sån styrka. Kramar, böner & omtanke. Min födelsedag är ett exempel på hur stora ni är. 
Så mycket folk som kom. Jag vet att jag timmen innan allt skulle dra igång, så låg jag hemma på soffan och va näst intill oförmögen att ta mig upp. Jag mådde skitdåligt rent ut sagt men kunde bara inte ställa in allt då. Jag tog en tablett mot illamåendet och sen va det all in som gällde. Tänk om jag hade missat denna dag. Så otroligt mycket folk som var där bara för mig, fantastiska presenter som jag aldrig kunnat drömma om. Min bror som tagit dit bandet poplabbet som spelade min favoritlåt med queen, bohemian rhapsody. Tyvärr tog jag inga bilder den dagen men minnet lever kvar av en fantastisk dag.

Tacksamhet, styrka & kärlek är nog de tre ord jag vill ge det här året.

Tacksamhet övet att få leva kvar och att få ha haft världens starkaste armè i ryggen, hela vägen fram i mål. Tacksamhet av att få njuta av allt det goda livet har att ge, få vara mamma, sambo, dotter, vän och krigare ett tag till.

Styrkan min kropp besitter är för mig obegriplig. Jag har aldrig känt mig så svag i kroppen som efter operationen men ändå så va kroppen så stark att den bar mig genom en 9 månader lång graviditet. Och det va 3 månader efter strålningen. När jag kände mig som svagast, okapabel till att äta och röra mig så blev jag gravid. Hur stark är kroppen inte då! Jag älskar min svaga, svinstarka kropp. Jag lovar att ge tillbaka den fysiska styrkan jag en gång hade till den, som tack för allt.

Kärlek. Jag känner bara kärlek när jag tänker på allt. Kärlek till Junie, Tomas, familjen & alla underbara vänner. Kärlek till alla kända & okända vänner. Nya & gamla vänner som aldrig dömt ut eller ömkat. Kärlek till Billy, den största kärleken detta år. En ny familjemedlem som är som en stor tung diamantkrona som jag sätter på toppen av detta år. Han är min Show must go on. Han & Junie är mina Champions of the world. Jag har en miljard anledningar till att välja att se livet ljust och glittrande.
Jag inser att jag är så lyckligt lottad som lever idag. Och det känner jag så stor kärlek till. 

Jag är bara så innerligt jäkla tacksam & jag känner mig så förbannat innerligt stark och det är en stor kärlek i sig.




Föreställ er en arena med miljoners människor omkring, alla i en eufori efter en fantastisk framförd show. Föreställ dig hur DU står på scenen och tar emot alla applåder, visslingar & värme. Det är så jag vill göra med varenda en av er som stöttat mig. Bära upp dig, hylla dig och visa hela världen vilken sjujäkla stjärna & medmänniska du är.

Tacksamhet
Styrka
Kärlek.

2016, show must go on!















söndag 27 december 2015

Billy 2015-12-16

Plötsligt är han här, som en liten ängel skänkt från ovan.
För det är vad han är, en riktig pralin som vi fått efter det hårda år vi haft.
Ett år som jag inte kan sammanfatta riktigt då det är så fruktansvärt mycket som har hänt. Jag läser gamla blogginlägg och förstår inte att det är mitt liv som det gäller.
Men nu finns det bara en sak jag vill fokusera på & det är och det är att  vara här och nu. Lägga ner telefonen när han är vaken så vi kan mysa utan störande moment. Okej, kameran åker på då & då så jag kan stanna ögonblicket lite. Men resten är så oviktigt, jag vill inte missa något.

Vi åkte in till BB den 16 december kl 07.00 för vårt planerade kejsarsnitt som vi, efter lite om & men fick. Till en början kändes allt bra, det va äntligen dax att få träffa den som guort mig otymplig, rund, gett mig halsbränna & som terroriserade mig med karatesparkar. När klockan var 8 så började förberedelserna med katerer, dropp & byta till sjukhuskläder. När det var dax att gå in i operationssalen började jag bli nervös och jag började skaka som ett asplöv. Jag försökte mig på att andas bort alla skakningar men det gick inte. Jag la fick sätta mig på kanten av britsen medans spinalbedövningen skulle ges och höll Tomas hand för att försöka fokusera på annat. En bedövningsspruta satte  ryggen och innan jag visste ordet av så försvann känseln i min kropp från brösthöjd & nedåt. Dom kontrollerade att jag itte hade känsel & sen sattes skynket upp så vi skulle slippa se.

9.59 hördes de första skriken från honom & allt såg bra ut, jag fick se honom en sväng innan Tomas och barnmorskan försvann, klippte navelsträngen och vägde & mätte honom.

3146 gram & 48 lång. Nu var våran Billy här. Namnet hade vi bestämt sedan länge och han passar perfekt i det.

Sen fick jag åka ner på uppvaket i 2 timmar medan Tomas fick ligga med Billy på bröstet. Han var lite kall efter snittet så närhet va viktigt. Det måste ha varit mina längsta 2 timmar någonsin!
Här hade man längtat i 9 månader och när han väl var ute så fick jag inte vara där.

Väl uppe på avdelningen igen så fick jag se våran skatt & hålla honom. Det är en galen känsla när alla ens hormoner triggas igång och plötsligt så är man hopplöst förälskad i någon man aldrig har träffat förut.

Min stora dotter kom på besök med sin mormor först av alla. Junie skänkte sin älskade nalle till Billy, Solis, en gul solnalle från bumbibjörnarna. En redan djupt älskad nalle som får gå i arv & jag fick absolut inte tvätta den.

Eftter 2 dygn åkte vi hem igen, jag är inget stort fan av sjukhus och snittet såg fint ut & vi blev utsläppta. Peg-läkaren hade även vart upp till oss och sagt att peges satt så pass bra nu att en röntgen inte va nödvändig, phu!

Billy hade haft lite lågt blodsocker, det låg på 2,2 & han fick en flaska ersättnig & jag fick lite tips om hur man skulle väcka honom innan amningen. Värdet gick upp till 3.6 och allt var lugn igen. Dom spasmiska skakningarna han hade haft minskade när allt stabiliserade sig.

Väl hemma så gjorde snittet så förbannat ont när jag stod upp, det liksom brann på ena sidan. Jag vart sittande i soffan de första dygnen, eller snarare veckan. 

Sen har allt bara rullat på, folk har besökt oss & underbara presenter har kommit på posten. Jag är mest av bara i himmelriket. Även om jag känner mig som en mjölkko, så behöver jag bara titta på honom så är jag såld. Totalt hopplöst förälskad i denna lilla 3-kilos varelse. 

Dett bästa för mig själv är att min aptit har ökat! Jag kan nu dricka mina näringsdrycker istället för att ta dom genom pegen, jag har ätit smörgåsar & bullar. Kan  äta fil & dricka nyponsoppa. Mat är fortfarande svårt av flera anledningar. Men jag äter igen! Och jag kan knyta skorna, knäppa jackan, nästan sova på mage, sova utan 100 toalettbesök osv! Jag börjar få min kropp tillbaka!
Ännu ett ärr pryder mig, men det ärret vill jag aldrig vara utan, så som jag aldig vill vara utan Billy.

Och Tomas är precis den pappa som jag visste att han skulle bli, lika förälskad som jag.


Nu är ett nytt kapitel i livet här. Ett nytt kapitel som handlar om livet.
Jag välkomnar 2016 och hoppas på ett friskt år för oss alla.

Ett speciellt stort tack vill jag ge till Louisa som hade möjligheten genom sitt jobb på lasarettet att vara med under Billys födelse. Det var så skönt att ha hennes bekanta pigga ansikte framför sig när snittet gjordes. Proffsig underbar person ska är på rätt plats! Puss på dig!


Nu ska jag snusa på min bebis, dofta och ta in att han är våran. Och när jag förstår det så är det som om världen fösvinner under mina fötter, så förälskad är jag.

Älskade lilla Billy Bertilsson






























tisdag 15 december 2015

Sista kvällen

Ikväll är sista kvällen utan dig. Sista kvällen av fattigdom och ovisshet om den kärlek du kommer skänka oss. Aldrig mer kommer mitt liv se ut som idag. Aldrig mer kommer jag uppleva en värld utan dig. Snart är du den självklara del som vi saknat utan att veta om det. Ikväll är sista kvällen med en så innerlig längtan om att få veta vem du är, vad du har att ge och vem som fått oss att vänta så länge. Men även om vi aldrig mötts öga mot öga, även om du aldrig har fått vila mot min hud så vet jag din betydelse för mig. Jag har en kärlek som du, den starkaste kärleken man kan känna. Och nu, snart en till. Två kärlekar har jag förtjänar tycks det. 
Jag längtar efter dig. Och efter denna sista kväll vill jag aldrig mer uppleva en sån här kväll igen. Det vet jag, för det är kvällen innan du fanns. Sista kvällen av fattigdomen som är innan du kommer.
Du kommer berika våra liv det vet jag redan, precis så som min andra kärlek gör. 
Och någon annan ska för första gången få uppleva den omvälvande kärlek som bara en som du kan ge. Jag längtar efter att få se det, se den kärlek som kommer växa fram explosionsartat i hans ögon. 
Ikväll är sista kvällen utan dig. 

Snart, snart är du den självklara del av oss som vi längtar så efter.

Billy 




onsdag 9 december 2015

Skarpt läge - hopplöst läge

Jag vet knappt själv om jag kan greppa det gångna året. Det är så mycket jag har varit med om. Förmodligen mer än vad många går igenom på en livstid.
Operation för sned näsa (felaktig), graviditet, cancerdiagnos, abort, operation i Danmark, Insättning av peg (slang att inta föda med som sitter i magen), inopererat rör i örat, utprovning av tandprotes, problem med rinnande öga, infektion i näsan som aldrig ger med sig som är en äcklig varig gegga med "snor" som fastnar i näsa svalg, under den tiden en ny graviditet med illamående och enorm trötthet, rosfeber i somras och uppsvullet ansikte vilket resulterade i att vara inlagd några dygn med antibiotikadrop. Massor av besök hos läkare både i västerås & örebro. Och känslan av att känna hur ens matlust sakta men säkert försvinner och förtvinar. 

Tänker jag på mat nu så känner jag bara avsmak, Lukten av max eller Mcdonalds gör att jag får kväljningar. Peggen i min mage är min räddning. Den ser till att jag får i mig mina näringsdrycker som jag måste ha varje dag. Jag har ofta känt att jag förmodligen inte skulle överleva utan den. Strålningen & operationen har gjort att min smak är till viss del borta. Ingenting smakar detsamma. Konsistensen av mat i min mun är inte detsamma då jag har tandprotes & saknar känsel i halva munnen. Eftersom munnen inte kan gapa mer än 1 1/2 cm så får jag inte in mat på samma sätt heller. Och när man inte kan gapa eller flytta käken i sidled så kan m an inte justera vart maten i munnen är.

Ibland drömmer jag, senast 2 gånger denna vecka drömmer jag att jag kan gapa. Stort och fullt gapar jag. Ena gången åt jag en cheesburgare och andra gången kunde jag ta en tugga på ett äpple. Jag minns fortfarande triumfen & smakerna jag kände. 

Men det är bara drömmar. Drömmar om någon som känns så avlägset.

Pegen i magen har dock gjort stundtals så fruktansvärt ont att jag inte kunnat gå upprätt. Jag har varit in till kirurgmottagningen och justerat plattan på utsidan av magen & det har hjälpt för stunden.
Smärtan kan jämfäras med att skrapa med en nål i ett öppen sår. Det går inte ta i slangen eller plattan utan att man nästan vill gråta. Det har kommit i omgångar & går över på en vecka eller så. 

Nu har det varit så igen. Men den här gången ringde jag läkaren som ville att jag skulle komma in. Tack och lov så va det samma läkare som satte in pegen 26/12-14. Han mindes mig & hur svårt det hade varit att få in slangen i halsen på mig, tack och lov när jag var sövd. Han rörde på pegen och jag kunde inte annat än att skrika rakt ut. Jag fick hålla sköterskans hand för smärtan var olidlig, hemsk!

Han kunde bara konstatera en enda sak, den sitter förmodligen fel. Som jag förstod det så kan den ha fastnat i bukväggen i och med min graviditet. 
Varje gång jag rör mig så drar den alltså på insidan av magsäcken, vilket gör att den inte sitter i magsäcken längre. Eller en del av den gör väl det, men inte hela.
Det finns bara en sak att göra enligt honom & det är att ta ut den.

Jag har tidigare varit i kontakt med min dietisk på sjukhiset & berättat för henne om min relation till mat & att det är ett problem. Hela det sociala med att äta frukost, lunch & middag ihop är helt borta & förstört för mig. Jag vill inte äta, vill inte stoppa saker i min mun. Jag vet hur sakerna smakar, men det stämmer inte när jag äter dom igen. Jag fick ett samtal med kuratorn & dietisten som inte hjälpte mig. Dom gjorde sitt bästa men jag behöver en ätstörningsspecialist. Jag vet vart problemet sitter & det är mentat. Inte för att dom inte försökte, men det va inte rätt för mig. 

Och idag när han säger att slangen måste bort blir jag livrädd. Hur ska jag få i mig föda? Samtidigt som jag ska amma mitt barn som snart kommer?
Jag är rädd, hur ska jag få i mig mat? Ja visst, jag kan tänka att det är för mitt barn osv men avsmaken för att äta är starkare än jag kan hantera.
Jag vet att på sikt är tanken att ta bort pegen, men inte nu, inte med en förberedelse på en vecka!
Ska sanningen fram så är jag skiträdd och vet inte hur jag ska göra. Jag vill inte äta. Men jag kan inte leva på fil. Jag måste ha i mig näring så jag & lillen klarar oss. Näringsdryckerna kan jag dricka men det ger mig kväljningar. Kräkkänslor.

Jag har alltid älskat mat innan operationen så detta är så främmande för mig. Och det är så lätt för alla att säga att det är "bara att göra det". 
Är du höjdrädd så är det inte "bara" att stå högst upp på ett tak. Är du rädd att prata inför folk så är det inte "bara" ställa sig inför 100 personer och tala. Det sitter en djupr rotad spärr som jag inte vet hur jag ska lossa.

Den fantastiska sköterksan idag skulle höra om jag kunde få hjälp av hennes kollega från aneroxiklilniken. Jag behöver veta hur jag ska få mina tankar att se på mat som positivt.
Hade det smakat rätt, känts rätt så hade det kanske varit lättare. Men när bröd smakar som tidningspapper och fastnar i halsen för jag är så torr i munnen så är det inte så lätt.

Jag vill helst bara lägga mig ner och grina nu, så rädd är jag för det här.
Vad gör jag utan pegen, hur ska jag kunna på en dag, få mig allt jag behöver genom munnen när jag knappt får i mig en tallrik fil i veckan nu?

Jag vet att jag måste göra det för bebisen skull, men det ställer mer krav på mig än hjälper mig.

Rädd, rädd, rädd för något som alltid har varit en stor del av mitt liv.
Men med facit i hand efter detta omtumlande år så har maten varit min stora sorg & förlust. Fick jag välja att se ut som vanligt eller kunna äta igen så är maten det jag väljer. Mat som smakar som förr och som kan upplevas som förr.

Jag längtar oändligt efter nedkomsten av vår bebis, men nu vet jag också att en stor utmaning ligger i samband med det. 

Kan inte allt bara få vara normalt ett litet litet tag....