"I vilket fall så väljer jag livet" - 2014-10-08

På Facebook kommer minnen från förra året upp i statusraden.

Jag läser dom och nu börjar jag förstå.

Vilken resa detta år har varit. Ovisshet och frågor utan svar, men hela tiden med ett mål i sikte, att gå i mål. Det var det enda jag fokuserade på och det kom av sig självt. Jag behövde inte övertala mig själv om det utan det fanns en trygghet i mig, något som sa att du klarar det. Jag var aldrig speciellt orolig. Eller  jo det är klart att jag var orolig, men aldrig rädd för döden. Dels tror jag på ett liv efter detta, att döden inte är ond och kall. Jag tror vi vandrar vidare och finns omkring dom vi lämnar kvar, som beskyddare & vägledare. Men jag visste att min tid inte var kommen att gå.

Jag har aldrig förstått vart min kraft kom ifrån, den har bara funnits där hela tiden. Lika självklart som jag har andats. Och som min syster sa, att det är nog lika bra att du aldrig stannade upp och kände efter så du inte började tvivla på dig själv. Och så är det nog. Jag har bara kört på, inte gråtit många tårar, bara sett hur jag ska klara mig. Livets lott har jag tänkt och inget hjälper det att ifrågasätta eller fundera sönder.

Min största vinst innan det här hände var (bortsett från att ha fött min dotter) ett halvmarathon jag sprang. Otränad 6 veckor innan starten satte vi igång, 3 tjejer från jobbet. Vi tränade och slet och jag minns att jag svor till mig själv "jag ska inte gå en enda jäkla meter". 1 mil inpå loppet på den hårda asfalten började mitt knä värka. Men jag sa inget till tjejerna, för då existerade inte det onda. Så jag sprang varenda meter på det loppet ända till målet. Det lyckoruset kan jag känna än idag. Jag som aldrig kunnat sätta up ett mål & fullfölja det klarade hela 2,25 mil med ett fruktansvärt ont knä. JAG klarade det. Ingen annan gjorde det åt mig.

Det är samma med den här resan. Det är min resa, mitt liv det handlar om. Det är jag som har varit med om det här. Men med ett stöd utan dess like.

Idag fick jag ett snabbesök av en bekant på jobbet. Hon tyckte jag skulle bli författare, att mina ord berör och rör saker utan att det ska vara synd om mig. Jag önskar så, att jag någon dag kan få ge ut min bok. En bok om ett helt vanligt liv, som blev ett helt uppochnervänt liv. Men inte bättre eller sämre än någon annans. Bara mitt liv. Hur saker och ting hände och hur jag tog mig igenom. Vart min kraft kom ifrån och hur andra kan få ta del av den styrka jag har känt för att klara sina egna motgångar. Jag är kanske en av få förunnade människor som klarar en sån här resa utan mer än mina fysiska men. Hennes ord var varma, tack för dom.

För att som jag ser det är min cancerresa över. Jag har haft cancer, nu är den borta även om ingen kan säga det säkert. Men för mig är den borta & jag har annat att fokusera på. Min dotter ska bli storasyster, jag ska bli tvåbarnsmamma och min sambo ska bli pappa.Tänk att ha möjligheten att få ge honom en son. Bara det gör ju livet helt magiskt, jag älskar att det ger tillbaka allt som det en gång tog. Det måste jag  vara tacksam över. Jag kände någonstans inom mig att det foster vi var tvugna att ta bort förra året var en pojke. Jag bara visste det. En moderkänsla kanske, jag vet inte. Och nu är det en pojke som väntar på att få födas i december. Magiskt. Våran son och lillebror kom tillbaka.

Jag hoppas såklart att alla vi som kommer älska honom, kommer finnas där i hela hans liv. Att vi aldrig behöver säga farväl till någon vi håller av. Men även när den dagen kommer då vi viskar ett tyst farväl till dom vi älskar, så vet vi att vi ses igen. Livet på jorden är ett snabbesök och sen är vi tillsammans igen. Jag vill tro det. Jag tror inte det här är allt, det kommer alltid mera.

Här är ett inlägg jag skrev för exakt 1 år sedan idag, på facebook.

Vi var på örebro universitetssjukhus för en utredning om tumören, dag 1 av 3.

"Så länge det finns hopp så lever jag"

Dag ett i Örebro: tumören är utbredd där den sitter. Kan ha tagit sig fast vid nerver & skelett. Men den har inte spridit sig till andra delar av kroppen. Men den sitter långt bak näsa/svalg. Inte så bra. Jag väntar mig som jag fått veta på ett ungefär idag, en 12-timmars operation. Efter den vara nedsövd  i 24h.  Sen väntar intensiven i 2 veckor. Efter det strålning om jag förstått rätt. Jag kan ta det, jag känner mig trygg i läkarnas händer. Och skulle min tid vara kommen att vandra vidare, tidigare än jag vill så är jag lugnt med det. Jag är inte rädd för att gå vidare. Jag är rädd för att lämna Junie, & min familj & mina soldater bakom mig. Men himmelen skrämmer mig inte. Men det ska bli en motsträvig väg dit, OM änglarna ska ha dit mig i förtid!! Tro mig! 

Tyvärr är det en sak till som gör allt detta så oerhört sorgligt. Som är min största sorg just nu...

Dagen innan cancerbeskedet kom ett glädjande efterlängtat besked: vi väntar barn. Jag och min älskling skulle bli föräldrar. Tillsammans han & jag.

Men beskedet dagen efter slog omkull alla våra drömmar. Ska jag kunna bli bra & få alla behandlingar jag behöver så får vi inte ha kvar våran bebis. Därför får himmelen en ängel till snart, ett änglabarn. Jag måste lägga fokus på mig själv nu, bli frisk först. Jag kan bara hoppas och önska att våran lille kommer tillbaka till oss senare i livet. 

Vi har tider i Örebro på fredag igen, imorgon fick vi "ledigt". 

Så ligger det till kära ni, mina soldater. Det är en hård värld vi lever i men så länge det finns hopp så lever jag!