Himlen är oskyldigt blå.

Idag var dagen kommen. Dagen då det ofattbara ska ske, ett sista avsked av ett litet barn. Kyrkan var så vacker där den stod på sin kulle och välkomnade oss in. Jag kom lagom in i kyrkan då en oerhörd sorg träffade mig. Där framme stod den lilla gnistrande vita kistan, blommor formade som nallar, vackra buketter med några väl valda ord. "Lilla bus, alltid älskad."
Ett fotografi av en liten tjej endast 1 år gammal, men ett litet härligt leende på läpparna i en rosa mössa och en gosig kofta men med en slang i näsan.

Ryggtavlorna av två fantastisk starka människor som har kämpat för sitt barn i ett års tid och det här är slutdestinationen. Allt jag ville var att gå fram och krama om min saknade vän, bara få krama henne och önska att allt skulle bli bra.
Begravningen var så vacker och prästen sa så mycket fina saker som får oss att se meningen med hennes tid på jorden. Den meningen är så stor. Alla var vi där för att vi på något sätt kände och hade fått träffa henne. Alla som var där vet nu också att ingenting ska tas för givet och att livet kan vara så orättvist. Men också att kistan inte var en vanlig kista, utan en skattkista med världens dyrbaraste skatt inuti.

Himlen är oskyldigt blå.

Jag har alltid älskat den låten och när den sjöngs så brast det igen. Tårar som strömmar på folks kinder, snyftningar och händer som kramar varandra. Och så dessa två ryggtavlor. Tack gode gud för dem lilla blonda underbara tjej som satt emellan dom. En envis målmedveten tjej med skinn på näsan. En glädjespridare och en anledning att gå upp varje morgon. För att livet måste gå vidare. Tack för att hon finns mellan dom nu. Tack och lov att dom har henne.

Att få se en av sina bästa närmsta vänner kliva upp och fram till kistan där deras lilla änglabarn ligger och säga ett sista avsked, det är något som skär i hjärtat. Men hon & han tillsammans ger lite tröst, dom är så fina tillsammans. När vi alla fått säga adjö till henne medans Westlife spelades med I´ll see you again, gick vi ner till platsen där hon ska vila. Solen ömsom sken, regnet ömsom kom. Vi går igenom den otroligt vackra kyrkogården som kantades av lantblommor och öppna ängar, röda hus med vita knutar och lummiga träd. Nära platsen hon ligger finns en hästhage, det smattrade i backen när hästarna kom i galopp för att se vad som hände. Det var så vackert. Hand i hand gick dom där, medans deras lilla sprang omkring och gjorde sig av med de myror hon fått i byxorna under begravningen. Då slog det mig hur mycket som hänt sedan jag släppte av henne på väg till sin första dejt med honom. Hur nervös hon varit och hur nära det var att hon bangade ur. Nu går dom där tillsammans, två barn senare varav det ena vi nu säger farväl till. Dom två, så menade att vara ihop.

Vad gör livet med oss egentligen. Det för in oss på de mest oväntade vägar och ber oss bara lugnt och fint att acceptera. För det är trots allt det enda vi kan göra. Det enda vi måste göra för att kunna fortsätta med våra liv. Acceptera. Man behöver inte släppa taget, behöver inte tycka om ,men inget ältande eller frågor om varför kommer hjälpa oss. Inga svar kommer komma. Det här är din lott och du har inte fått mer än vad du klarar.
Det sägs att gud ger de hårdaste striderna till sina starkaste soldater. Det är nog så.

Äntligen har jag fått krama om min vän, gråta med henne och fått prata. Vi var kvar i många timmar efter begravningen. Och det var en oerhört vacker dag, en som kommer minnas med ljus. Även om dagen var tung så var den så fantastisk. Hon fick ett fint avslut på sitt alldeles för korta liv, men ett liv som ingen kommer glömma. Hennes små fötter kommer för alltid lämna ett avtryck i oss.

Sov nu så gott lilla älskade barfotabarn.