torsdag 23 juli 2015

Himlen är oskyldigt blå.

Idag var dagen kommen. Dagen då det ofattbara ska ske, ett sista avsked av ett litet barn. Kyrkan var så vacker där den stod på sin kulle och välkomnade oss in. Jag kom lagom in i kyrkan då en oerhörd sorg träffade mig. Där framme stod den lilla gnistrande vita kistan, blommor formade som nallar, vackra buketter med några väl valda ord. "Lilla bus, alltid älskad."
Ett fotografi av en liten tjej endast 1 år gammal, men ett litet härligt leende på läpparna i en rosa mössa och en gosig kofta men med en slang i näsan.

Ryggtavlorna av två fantastisk starka människor som har kämpat för sitt barn i ett års tid och det här är slutdestinationen. Allt jag ville var att gå fram och krama om min saknade vän, bara få krama henne och önska att allt skulle bli bra.
Begravningen var så vacker och prästen sa så mycket fina saker som får oss att se meningen med hennes tid på jorden. Den meningen är så stor. Alla var vi där för att vi på något sätt kände och hade fått träffa henne. Alla som var där vet nu också att ingenting ska tas för givet och att livet kan vara så orättvist. Men också att kistan inte var en vanlig kista, utan en skattkista med världens dyrbaraste skatt inuti.

Himlen är oskyldigt blå.

Jag har alltid älskat den låten och när den sjöngs så brast det igen. Tårar som strömmar på folks kinder, snyftningar och händer som kramar varandra. Och så dessa två ryggtavlor. Tack gode gud för dem lilla blonda underbara tjej som satt emellan dom. En envis målmedveten tjej med skinn på näsan. En glädjespridare och en anledning att gå upp varje morgon. För att livet måste gå vidare. Tack för att hon finns mellan dom nu. Tack och lov att dom har henne.

Att få se en av sina bästa närmsta vänner kliva upp och fram till kistan där deras lilla änglabarn ligger och säga ett sista avsked, det är något som skär i hjärtat. Men hon & han tillsammans ger lite tröst, dom är så fina tillsammans. När vi alla fått säga adjö till henne medans Westlife spelades med I´ll see you again, gick vi ner till platsen där hon ska vila. Solen ömsom sken, regnet ömsom kom. Vi går igenom den otroligt vackra kyrkogården som kantades av lantblommor och öppna ängar, röda hus med vita knutar och lummiga träd. Nära platsen hon ligger finns en hästhage, det smattrade i backen när hästarna kom i galopp för att se vad som hände. Det var så vackert. Hand i hand gick dom där, medans deras lilla sprang omkring och gjorde sig av med de myror hon fått i byxorna under begravningen. Då slog det mig hur mycket som hänt sedan jag släppte av henne på väg till sin första dejt med honom. Hur nervös hon varit och hur nära det var att hon bangade ur. Nu går dom där tillsammans, två barn senare varav det ena vi nu säger farväl till. Dom två, så menade att vara ihop.

Vad gör livet med oss egentligen. Det för in oss på de mest oväntade vägar och ber oss bara lugnt och fint att acceptera. För det är trots allt det enda vi kan göra. Det enda vi måste göra för att kunna fortsätta med våra liv. Acceptera. Man behöver inte släppa taget, behöver inte tycka om ,men inget ältande eller frågor om varför kommer hjälpa oss. Inga svar kommer komma. Det här är din lott och du har inte fått mer än vad du klarar.
Det sägs att gud ger de hårdaste striderna till sina starkaste soldater. Det är nog så.

Äntligen har jag fått krama om min vän, gråta med henne och fått prata. Vi var kvar i många timmar efter begravningen. Och det var en oerhört vacker dag, en som kommer minnas med ljus. Även om dagen var tung så var den så fantastisk. Hon fick ett fint avslut på sitt alldeles för korta liv, men ett liv som ingen kommer glömma. Hennes små fötter kommer för alltid lämna ett avtryck i oss.




Sov nu så gott lilla älskade barfotabarn.

onsdag 15 juli 2015

Lilla älskade barfotabarn.

Livets kontraster. Dom finns hela tiden överallt. Ibland blir dom extra tydliga. 4 av mina bekanta har de senaste veckorna fött ett varsitt välskapt vackert barn. Perfekta små underverk som älskas från första stund. Det bombas av självklara skäl med bilder på Facebook.
Så borde det ha varit för en av mina närmaste vänner också. För ett år sedan födde hon ett vackert litet barn, en ljuvlig flicka kom till världen. En stolt storasyster väntade ivrigt på att få hålla sin lillasyster för första gången. 2 föräldrar hade nu dubbelt upp med småtjejer. Allting borde ha fått fortsätta så, med små rosa kläder, syskonkärlek och fotobomber på Facebook. Men inga bilder kom upp. Inga statusuppdateringar på den lilla.
Ingenting.

Jag hörde av mig och frågade hur det var. Det va inte bra, en oerhört ovanlig skada hade drabbat den lilla tjejen. Miller Dieker syndrome. Så ovanligt att det absolut inte borde finnas. Men det gjorde det. Och hon skulle inte överleva. Dagarna gick, veckorna & månaderna. Hon utvecklades inte som hon skulle, sondmatades och kunde bara ligga ner. Några gånger hälsade vi på henne, höll om henne och pussade på hennes goa kinder. Allt familjen skulle fått känna va ju lycka, den som dom förtjänade. Dessa fantastiska fina människor. Men sorg, oro, kramper, mediciner, ambulans till sjukhuset, svåra beslut och en väntan blev deras vardag istället. Dom skulle vara en helt vanlig familj med 2 fina friska barn. Jag vet inte hur man lever ett liv med ett sjukt barn som krampar och har ont men som ingenting hjälper för. Hur orkar man som mamma & pappa? Hur hittar man orken att älska varandra och sitt stora barn när hjärtat går sönder av åsynen av sin lilla? Hur gör man, hur mycket krafter finns. Hur mycket orättvisa får det finnas.

På torsdag väntar en fruktansvärt tung dag. Det är då vi säger ett sista farväl till henne. Hon somnade till slut, två timmar in på sin 1-års dag. En lättnad som säger att nu slipper hon smärtor, men ett helt fortsatt liv med den största sorgen en familj kan bära. Att förlora sitt barn. Jag vill inte möta deras sorgsna blickar, gå in i en kyrka där kistan visar på att någon har lämnat oss alldeles för tidigt. Jag vill möta dom som dom ska vara, en familj på fyra med två glada små blonda barn. Det är så jag vill ha det. Men så blir det inte.


Och livet säger annorlunda. Det säger att det ska vara så. Och inget annat kan vi göra än att acceptera och försöka gå vidare. Handskas med demoner av sorg som tar över oss, dränker oss & testar våran simförmåga.
Vad har vi att lära av en sådan hemsk händelse. Att ta vara på den tid vi har tillsammans, även om vi vet att vi ska försvinna snart eller om vi inget vet alls. Dagen kommer oavsett. Kanske underlättar det att få dagar att säga adjö på än att hastigt få veta att livet är slut. Jag vet inte. Lika lite som jag vet hur man kan lindra den sorgen.

Kontrasterna slår igenom. Jag minns när vi var yngre, mamman & jag. Singlar med siktet inställt på krogliv och dejtande. Hur våra största bekymmer var ifall killen var något att ha eller om han var ett psykfall. Det kunde vi prata om, älta i timmar. För emot, bra eller dåligt. Där och då var det livets största bekymmer. Idag sitter vi med cancerbesked och förlusten av ett barn att handskas med. Men hur livet än tar oss vidare så vet jag vart vi står. Jag vet vart hon finns och jag står stadigt bakom henne genom allt. Oavsett hur många mil det är i mellan oss och hur få samtalen är ibland så vet vi.
Men aldrig någonsin kommer det kännas som mina tankar & min kärlek kommer räcka till att lindra allt. Jag kan bara hoppas tiden är barmhärtig med dom. Kanske kommer livet åter till dom när allt ljusnar efter en tid.
Kanske ett nytt litet liv vågar ta plats och gro, så deras änglabarn också får bli en storasyster till ett nytt liv.



Ibland är tiden det bästa vi har & ibland är det den värsta. Livets kontraster finns överallt. Sorg, skratt, smärta, tacksamhet, liv & död. Det är så livet ser ut. Vi är bara kasperdockor som kan åka med, se till att vi uppskattar och älskar fullt ut. Så mycket vi kan av den tid vi har.

Och när den tiden är över, kan vi bara leva på längtan tills den dagen vi ses igen.


Sov gott lilla älskade barfotabarn.
2014-07-04-2015-07-04