Sjukhusbesöket.

Dagarna rullar på och alla biverkningar efter operationen är  min vardag och inte så mycket att tala om. Jag är tillbaka på jobbet vilket känns helt fantastiskt. Mina gamla kunder återvänder med kramar, blommor & fantastiska presenter. Jag är bara deras hundfrisör men ändå denna värme!
Plötsligt står jag där som om ingenting har hänt. Som om tiden stått still och som om cancern aldrig funnits. Så känns det tills jag känner efter eller ser näringsdryckerna stå på hyllan bredvid kalendern. Då minns jag igen, men det stör mig inte. Jag är glad att den är över. För så ser jag det, min cancer är över, borta & det är ett avslutat kapitel i mitt liv. Jag slänger tidningshäftet från cancerfonden som jag får hem, vill inte läsa, matas och återuppleva. Jag minns ändå & förnekar inte, men jag är trött på den. Det va så intensiva månader när jag vaknade upp var enda morgon och det första ord jag startar hjärnkontoret med är: Cancer.
Jag har cancer.
Nu tänker jag inte så längre. Jag har haft cancer, men inte längre. Läkarnas prognoser eller procent som dom aldrig kan ge, säger mig ingenting och dom finns inte för mig. Jag är frisk nu. Punkt. Inte med någon bitter revoltkänsla, utan att det faktiskt bara är så.
Kommer den tillbaka så gör den, men just nu finns den inte. Alltså friskförklarad av mig själv. Och det räcker.
Jag har svårt att skriva här när allt är som vanligt i livet igen. Jag vill inte berätta om vad jag åt till middag eller andra ointressanta saker. Det är inte därför jag skriver. När allt är som det ska och tankarna är på sin plats så behöver jag inte lufta.

Men idag måste jag.

Jag hade  för en tid sedan begärt ett återbesök till Örebro universitetssjukhus, där allt startade. Jag ville ha svar på alla mina frågor om återuppbyggnaden jag sett fram emot. Jag hade tills idag skrivit ner alla frågor och fick nu äntligen sätta  mig ner med plastikkirurgen och få svar på allt. KOmmer mitt öga hamna på ålats igen , kommer jag kunna gapa och äta som vanligt, kommer läppen kunna fyllas ut så jag ser jämn ut på munnen osv osv...
Men om jag klev in där med huvudet högt så klev jag ut med tårar i ögat och en djup besvikelse.

Den återuppbyggnad jag önskat är så mycket mer komplicerad än vad jag fått berättat innan. Jag visste att det skulle bli en stor operation. Men den här operationen är större än avlägsnandet av tumören. Biverkningarna är fler och värre och det är inte ens säkert att den kosmetiska skillnaden blir så mycket bättre.

Ögat, det har sjunkit in i ögonhålan och gör att jag ser "tom" ut i blicken. Det rinner ständigt vilket försvårar möjligheten att sminka sig eller vara ute i blåsväder. Men eftersom inte själva ögonhålan (benet) är påverkar i operationen så är det mjukvävnaden som förstörts i strålningen, vilket gör att det för alltid kommer vara som det är.

Läppen, går att fylla p med fett men resultatet kan vara väldigt varierande och det lämnades ingen garanti för att det skulle bli fint.

Att fylla ut det kantiga i ansiktet va inte heller så lätt. Tinningen skulle kunna jämnas ut och eventuellt kinden.

Men den största delen av allt är benet som dom plockar från mitt underben,  med tillhörande blodkärl & vener. Först och främst var det 5-10% risk för blodproppar i blodkärlen, sen kan det hända att kroppen inte vill ha benet där & då ruttnar det och dör. Då måste operationen göras om och det kan göra allt ännu värre. Dessutom kan jag bli halt i benet och få problem med att böja stortån och det i sin tur gör mig mer handikappad än vad jag är idag. Och sen kan en sådan operation göra att upptäckten av en ny tumör i det området blir extra svår att upptäcka bakom allt nytt ben & vävnad.

Gapförmågan kan bli bättre, eller sämre. Inga garantier där heller.

Sen blir man sängliggandes i ett bra tag igen, sondmat & stora elaka sår i munnen som kan bestå i månader om man har otur.

Summan av allt var en ärlig kirurg som visste vad han pratade om. Han har vart i Indonesien (eller vart det nu var) och opererat sådana tumörer i ett helt år och där har många i befolkningen problem efteråt. Sen är han & hans kollegor Sveriges främsta på denna typ av operation. Han sa det nog aldrig rakt ut men jag läste mellan raderna, att om det "endast" är för den kosmetiska skillnaden så avråder han. Men om det är för att man vill ha riktiga tänder och kunna äta normalt så var det en annan sak. Men riskerna är många.

Jag kände mig så nedslagen när jag gick ut därifrån med mamma. Så lät det inte alls när vi pratade med kirurgerna förut. Visst hade vi fått höra att operationen var stor, men inte att de kosmetiska skulle vara så svåra att fixa till. Då var det mer att "det grejjar vi".

Nu är det bara tänka om och säga hej & främst acceptera sitt nya utseende. Jag kommer se ut så här för resten av mitt liv. Jag vill inte göra en sådan operation med så dåliga odds att förbättra det jag önskar.
Mitt liv kretsar inte bara kring hur jag ser ut, utan jag vill att insidan är det man minns. Men dock så saknar jag och kommer förmodligen alltid att sakna mitt gamla jag. Jag kommer aldrig mer se ut så. Aldrig. Det är en stor sak lika mycket som det är en skitsak. Allt beror på vad jag jämför med och vilka tankar som tränger sig först i kön. Jag lever ju, har allt jag önskar mig av livet annars. Om inte mer. Framtiden är ljus och spännande.
Jag måste bara göra så som jag gjort med allt annat i den här sjuka resan - acceptera.
Det går inte påverka på något sätt, inte ens med en operation, uppenbarligen.
Men en del av mig kommer sakna det ansiktet, det skalet av mig.



Så nu vet ni. Jag kommer inte operera mig igen. Och det känns både skönt och nedslående.

Tack som alltid mamma för att du var med mig idag.