onsdag 8 april 2015

Jag flyttar hem och bort igen.



Innan hemfärden från Spanien hade jag fått veta vart mitt nya hem låg. Jag kände igen området väl och att bo i radhus var ju såklart skillnad från en stor villa, men alternativet var hos pappa i lägenhet. Alla mina lådor med packning från mitt rum stod nu på vinden. Jag kände mig vilse, vart hör man hemma när ens rum är nedpackat och man inte känner sitt nya hem.
Men huset va fyllt med kärlek från mamma som kämpade & gjorde sitt bästa. Jag började söka jobb & fick tillslut tag i ett. Jag började packa grönsaker vid Globens slakthusområde. Pendlade 2 timmar innan arbetet började kl 5 varje morgon. Men det va ett jobb & man måste börja på botten tänkte jag. Jag träffade en ny vän på jobbet och tillsammans så gick dagarna lite bättre. Tillsammans packade vi våra grönskaker till Stockholms krogar och hade oerhört kul på arbetet. Men efter ett tag så orkade jag inte med pendlandet längre utan sökte mig vidare. Nu hamnade jag på ett byggvaruhus med tjänst på 75%. Pappa lyckades även hitta mig en lägenhet som jag med glädje tog. Vid det här laget hade jag hunnit fylla 20 år. Att dela hus med mamma & 2 småsyskon var inget jag njöt av & flytten var en ren glädje. Äntligen den första egna lägenheten! Det var en stor etta med fönster längs hela sidan och jag var nöjd.
Det blev många förfester hemma på min stora balkong.

Jag hade klippt av mig håret i en snygg kort frisyr och började hitta min stil. Utekvällar med kompisarna avlöste varandra & sakta hittade jag en del av mig själv som jag saknat. Självkänslan kom sakta smygandes, även om min tro på mig själv var väldigt låg så började jag sakta gro. Strax efter min flytt kom sommaren och jag och min vän Natalie åkte till en hästgård i Flen några veckor för att rida. När vi kom dit fick vi reda på att dom hade en liten hund som hade rymt. Det var en extremt skrämd liten tik som just hade flyttat hem till dom. Efter några dagar så hade den lilla hunden kommit på plats igen. Det var en brun/vit söt hund med öronen som pekade åt olika håll. Hon hette Ida och vägde knappa 3 kilo och va så fruktansvärt rädd för allt. Då det var full rulle på gården med andra hundar, valpar så fanns det ingen tid för att hjälpa Ida att bli hund igen. Och innan jag visste ordet av så hade jag tackat ja till att ta hem henne. Hur jag skulle lösa hundvakt på dagarna fick jag ta tag i när vi kom hem. Ida tydde sig bara till mig. Män var hon livrädd för och ville bara krypa under sängen så fort någon tittade på henne. Hennes självförtroende var på botten men jag älskade henne gränslöst. Hon var med mig överallt och vi kom att bli oskiljaktiga. Hon kom att sätta så djupa spår i mig att ingen annan hund finns i jämförelse med henne.


Jag försökte dejta lite men det gick inge bra. Jag blev kär i varenda kille som ville hångla på dansgolvet. Osäkerheten och förlusterna gång på gång satte djupa spår. Men allt eftersom tiden & åren gick fick jag mer skinn på näsan. En vacker dag satte jag på datorn för att testa nätdejta. Något som jag idag aldrig kommer ångra. Killen jag mötte på andra sidan skärmen fick mig på fall och efter några månaders pendlande hyrde jag ut lägenheten & flyttade 10 mil bort. Jag flyttade till Västerås & jag saknade aldrig Stockholm. För en tjej som alltid velat bo på landet med djur så var Stockholm aldrig något för som lockade. Men det förstod jag inte förrens jag hade något att jämföra med. Jag och Ida flyttade in i hans lilla lägenhet. Havsblåa väggar i vardagsrummet och teracotta i sovrummet. Jag började ta körkort och moroten var att vi kunde flytta ut på landet så fort jag hade tagit det. En slaskig dag i december 2002 hade jag äntligen körkortet i min hand! Vi fick hyra ett litet rött hus ute på en mindre hästgård. Jag köpte mig äntligen en alldeles egen häst. En kallblodstravare vid namn Pilen. Han var en stark kille som bjöd på många bocksprång och roligheter. Jag hade vid det här laget börjat jobba på en Icabutik i stan och älskade mitt jobb. Det var så många okika människor som jobbade där och det fanns alltid någon att prata med. Självklart var det jobbigt att arbeta varannan helg och sena kvällar, men det gav tid över åt annat i veckordagarna också.

I Augusti 2003 gjorde jag ett graviditetstest som visade sig positivt. Jag vart alldeles skakad trots att det var önskat. Jag ringde mamma det första jag gjorde och undrade hur skjutton man gjorde nu! Dagen efter beskedety kom illamåendet som ett brev på posten. Att stå i fiskdisken på jobbet var från och med nu inte lika kul. Vid det här laget hade vi nu 3 hundar. Gaston en vacker röd gatuhund från Spanien, Ida och deras lilla svart valp Selma. När man inte vet så mycket om hundar så kan man lätt tro att ett kompostgaller imellan en hane & löptik ska räcka. Men det gjorde det inte. På juldagen så kom 3 vackra valpar till världen, efter lite bekymmer. Den sista valpen ut överlevde inte men 2 friska valpar fick vi efter Ida & Gaston. I Januari 2004 hände det som inte får hända. Grannarna hade 4 stora hundar & det hade alltid gått bra med att ha dom ihop. Ida hade vid det här laget en stor skopa självförtroende och älskade alla. Med mitt okunnande och kärlek till henne så hade vi överkommit alla hinder. Och hunden som "borde avlivas" var en lycklig underbart snäll hund. Det var också så hon dog. Grannhundens käftar avslutade hennes liv endast 6 år gammal. Hade jag inte varit gravid när det hände hade jag nog inte haft några ljusa framtidsutsikter. Ida var mitt allt och den kvällen hon togs ifrån mig har för alltid satt sina spår. Jag minns så väl än idag hur scenariot gick till. Jag satt och tittade på film inne i soffan när Andreas släppte ut hundarna. Snart ropar han med skrämd allvarlig röst på mig och jag kommer ut. Grannarna är ute och tar in sina hundar och i en blodpöl på marken ligger min älskade Ida. Hon är biten över huvudet och är redan död när jag kommer fram. Jag bär in henne i huset, hysteriskt gråtande och chockad. Jag saknar henne än idag och är evigt tacksam för Selma som hon lämnade efter sig. Selma fyller 13 år i år men skakades svårt av händelsen och har aldrig kunnat acceptera hundmöten.

Några månader senare föddes Junie efter en hemsk förlossning på Västerås BB. En ful skrynklig liten bebis knorrade i min famn och med ens visste hag vad gränslös kärlek var. Vi flyttade från gården när hon var några månader gammal. Någonstans inom mig så trodde jag att det var såhär livet skulle vara nu. Förlovad, barn & livet på landet.
Men hade det varit menat så, hade jag aldrig tagit emot den där lappen från den vansinnigt snygge mannen som handlade av mig på jobbet 3 år senare.
Hade kärleken varit menad till sambo hade min nyfikenhet aldrig väckts.
Gräset va kanske grönare på andra sidan och otroheten va ett faktum.
Där någonstans vaknade jag. Mitt riktiga jag. Han uppmuntrade mig till det jag gillade göra, behandlade mig som en prinsessa. Lärde mig om livet, tankar och känslor. Han skilde sig efter 8 år med sin fru, jag lämnade också. En ful historia som tog många år för mig själv att förlåta. Man gör inte så mot någon som älskar en. Som man lovat livet med. Men vissa vägar i livet måste vi gå för att lära oss och utvecklas.
Men det va meningen att våran historia skulle ta slut. Men jag menade aldrig att såra honom. Men det gjorde jag.

Rött kort hår och nybliven kaffedrickare.


Min älskade lilla Ida och fina Gaston. En omaka kombination som gav mig min svarta pärla Selma.

Jag, Gaston, Selma, mamma & Junie 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Lämna gärna en kommentar & lite pepp! Ju fler soldater desto starkare krigare!
Kram