torsdag 9 april 2015

För att jag kan

Jag har två händelser som jag räknar till de starkaste i mitt liv. Händelser som för alltid har satt sina spår och som bevisade för mig själv att jag faktiskt klarar av saker. Påbörja dom och köra dom i mål på ett sjujäkla bra sätt. För är det något som har förföljt mig i min barndom och uppväxt så är det att påbörja saker och tro på dom, tills jag tror att jag är oförmögen att styra dom i mål & därmed misslyckas.

Kanske hör det livet och uppväxten till med ett sviktande självförtroende och ingen självinsikt eller kontakt med mer än det som sitter utanför ens skal. Kan man inte lyssna på sitt hjärtas röst så kan man heller inte ta emot de signaler som ens magkänsla säger en. Och som de flesta vet är magkänslan värd att lyssna på i många avseenden. Men någonstans började jag hitta små spingor in till rummet där styrkan bor. Den vi alla har om vi bara vet vart vi ska leta. Bara vi på något sätt hittar rätt nyckel in.

Det var den 12 maj 2004 som värkarna började sätta igång. Jag hade då gått 4 dagar över tiden och hade en rejält stor mage för min lilla kropp. Illamåendet som sköljde över mig de första veckorna hade avtagit och jag hade inga större krämpor än sura uppstötningar och en fot under revbenet som tröck på. Jag var glad och mallig över min mage och med uppmärksamheten jag fick av den. Nu var jag någon, jag var gravid och hade något att vara stolt över.

Vi bodde kvar ute på landet vid den tidpunkten. Värkarna började komma tidigt på morgonen och vi visste att detta kunde ta sin tid & Andreas åkte till jobbet en sväng. En vän och föredetta granne kom hem och hämtade mig till henne så hon kunde hålla koll på mig och ta tiden mellan värkarna. Och i början var det lång väntan och svaga sammandragningar som kom. Hon försåg mig med allt jag kunde tänkas behöva för att ladda inför den kommande förlossningen. Telefonen gick varm hem till familjen i stockholm som såklart satt på helspänn. Mammas & pappas andra barnbarn, ny moster & nya morbröder, farmor och farfar väntade på uppdateringar. Ett nytt liv väntades till familjen och spänningen var stor. Vi visste inte vad vi väntade, en pojke eller flicka. Jag ställde in mig på en pojke men innerst inne skrek min längtan efter en välskapt flicka. Dagen gick och värkarna blev allt starkare. När klockan närmade sig 22.oo på kvällen kände vi att det var dax att åka in. Väskan var sedan flera veckor packad och jag var så redo man kan vara för det okända som väntar. Jag blev lagd i ett varm bad när vi kom in och plötsligt kändes det som en ballong inom mig som sprack och vattnet gick. Nu var det på riktigt, vi var nära att få vårat barn och bli föräldrar.

Värkarna var intensivare och jag fick en ryggmärgsbedövning. Somnade några timmar för att senare vakna av intensiva smärtor igen. Snart började krystvärkarna komma igång. Det var ingenting jag kunde motstå utan jag krystade varje värk. Men timmarna gick och ingen bebis kom. Jag krystade och krystade och kände hur krafterna sinade för varje värk. Natten passerade utan att något hände. Smärtorna var fruktansvärda och jag minns bara hur jag blundade igenom allt. Gick in i mig själv och fokuserade bort allt. Jag tror jag utbytte ett enda ord med stackars Andreas som stod hjälplös bredvid. Nu i efterhand förstår jag att den styrkan jag fann inuti mig själv alltid funnits till hands, men det tog många år innan jag förmådde mig att öppna den dörren igen. Jag förstod inte ens att det rummet alltid funnits för mig. Jag visste inte, så jag utnyttjade det aldrig. Men nu gick jag in och fann en styrka som hjälpte mig igenom de värsta & bästa timmarna i mitt liv. Jag hade för ett tag nyckeln i min hand.

När dagen grydde så var läget fortfarande detsamma. Sköterskor som kom tillbaka till sitt arbete dagen efter och fick se mig på samma sätt tyckte det var dax att göra slag i saken och få ut bebisen som envist höll sig kvar. Mina krafter var små efter allt krystande och alla intensiva smärtor. Nu kom doktorer och sköterskor in och det var någon som nämnde sugklocka. Nu skulle det till en insats av alla, främst från mig för att få ut barnet. Sugklocka sattes in och det var det värsta smärta jag kännt i mitt liv. Allt jag minns är att en barnmorska hänger på min mage och trycker, en doktor drar i sugklockan så hans armar skakar, en annan noterar antalet drag han gör och en klipper upp mig med orden " vi får inte ha så slöa saxar här". Mina ben skakar frenetiskt av kraftlöshet men med mina sista krafter så kommer det till slut ut en spretig blodig litet barn som läggs på min mage. Jag minns hur jag lyfter benet för att se vad vi har fått. En flicka! Trots hennes stora svullnad i pannan efter sugklockan så är hon det vackraste jag har skådat. Någon sa till mig att man vet inte vad kärlek är förrens man har fått barn. Där och då, sekunden efter att jag fått se henne så förstår jag. Jag gör vad som helst för den här varelsen. Hon är kärleken, meningen med allt och det dyrbaraste jag har. Ingen kärlek kan hädanefter mäta sig med kärtleken till min älskade Junie. Ingen.

Att kroppen är fantastisk vet jag, men att den ska genomgå en förlossning och sedan fungera normalt är ett under! Jag är ingen barnaföderska. Jag vill aldrig föda ett barn igen. Jag kommer aldrig utsätta min kropp för sammma sak. Även om tiden sägs göra att man glömmer smärtan så ekar mina ord fortfarande i huvudet från timmarna på BB.


Aldrig mer, jag gör aldrig om det här.
Men jag klarade faktiskt mig igenom det. Att jag var det ynkligaste man någonsin har skådat efteråt på BB i västerås kan jag gå i god för. Men jag födde ett barn. Min kropp satte ett barn till världen. Ett välskapt fantastiskt flickebarn. Det finns inget större än det. Inget.



Min andra händelse utspelade sig många år senare. 17 september 2011 för att vara exakt. Jag hade hittat en envis sida hos mig själv samt en tro på att jag kanske kunde ro saker och ting i land. Resan mot det målen började 6 veckor tidigare då en knäpp idè väcktes i min tankar. Mycket hade hänt i mitt liv åren innan och jag led av en ganska elak ångest. En ångest jag inte visste något om, jag kände den bara. Men det fanns ett bot, om ens så ett tillfälligt. Löpning. Jag sprang bort ångesten, men på något sätt han de alltid ikapp mig, så jag sprang lite mer, och mer. Hur jag hittade in på stockholm halvmarathon vet jag inte. Det var ju en helt befängd idé. 2.25 mil genom stockholms gator, på asfalt. Mitt personliga rekord vid det här laget var 7 km, vilket jag hade sprungit en eller två gånger innan. Annars var 5 km min magiska gräns som jag låg och harvade på som mest. Men med två andra tjejer på jobbet så kom vi fram till att anmäla oss. För att göra saken lite roligare och för att peppa oss lite så såg jag till att vi fick sponsorer. Vi fick tröjor tryckta med våra namn och butiksägaren som vi alla jobbade för, lovade att skänka pengar. Han sa att för varje kilometer vi springer i loppet så skänker han 100 kronor till BRIS.

Vi började träna, vi passade otroligt bra ihop, hade samma tempo och glada humör. Vi sprang ihop så ofta vi kunde och sprang längre och längre. Det var ingen idè att springa hela distansen mer än en gång innan själva loppet tyckte vi och asfalt aktade vi oss lite för också. Under hela tiden vi tränade så kände jag hur jag närmade mig. Från ett startskott till en målgång och jag lovade mig själv att jag inte skulle gå ett enda steg på hela loppet, om jag så skulle hoppa på ett ben. Vi sprang på långa skogsstigar när värmen hetta på som allra mest, gav oss iväg från vanliga milsspåret och fortsatte in på 2 milsspåret. Vi kunde och jag sprang som jag vore en fjäder. Känslan av att benen rullar på av sig själv och du känner att du kan fortsätta i evigheter är magisk. Ångesten var som bortblåst när jag sprang, jag var euforisk, endorfinerna kickade in och jag var lycklig! Jag vart smal av all träning och folk omkring var lite oroliga, men jag var bara glad & peppad. Se nu hur jag ska ro det här i land, se nu vad jag kan. Lilla värdelösa Madde som inte gör annat än att prata om planerna men aldrig gör något åt dom. Se nu! Att folk tyckte jag blivit smal tog jag bara som en komplimang.

Vi sprang 2.15 kilometer som längst innan det var dax för Stockholm halvmarathon. Det va 3 peppade tjejer somtog bilen till Stockholm den 17 September. Vi laddade upp på bästa sätt med att äta pasta och hålla vätskenivån i lagom nivå. Vi ställde bilen i Barkarby hos min mamma. Jag träffade min storebror och jag minns hur han sa att han var stolt över mig. Jag minns det så väl, för dom orden betydde så mycket. Jag hade imopnerat på honom. Jag gjorde något han inte hade gjort, men som han beundrade. Med dom orden i huvudet tog vi tåget in. Solen sken och man kunde nästan ta på spänningen och laddningen i luften. Det var folk överallt. Avspärrningar och nummer lappar. Vi lämnade av våra väskor, såg till att uppsöka bajamajor i den mån vi behövde och höll stadigt koll på klockan. Skulle vi ha t-shirt eller långärmat, vad var bäst? Jag hade några dagar innan gjort en stor tatuering på insidan av armen och var nervös att den skulle skava så jag valde t-shirt. Vi var likadana klädda annars. Samma typ av skosnören från BRIS, svarta tights och de gröna tröjorna med våra namn på och logga från butiken. Sponsrade, bara det var stort för mig. Det betydde ju att npågon mer än jag hade tron på att vi skulle fixa det. Och då var vi ju tvugna att köra.

Jag kommer aldrig glömma ljudet av den avlägsna musiken omkring oss men främst ljudet av tusentals smattrande löparskor som dundrade i asfalten. Det ljudet gav mig rysningar av välbehag. Vi la oss alla i ett lugnt tempo och försökte inte följa med strömmen som ökade på i början. Vi hade ett bra flow och pratade glatt medan vi sprang. Längs med vägen spelade olika typer av band och publiken som stod längs med kanten tjoade på och ropade våra namn. Vi var starka och de många varven i spåret hade gett oss fördelar i backarna. När andra löpare saktade av så hade vi ett bra tryck uppåt. Efter en mil på asfalt började en obehaglig känsla krypa inpå. Mitt högra knä började kännas konstigt. Men jag var envis och hade lovat mig själv att inte gå en meter och än mindre avbryta loppet. Jag sa ingenting till de andra två. Sa man inget om bekymmret så fanns det ju inte. Längs med vägen stod min mamma, en väninna till henne och min älskade Junie och skrek på oss. Dom hejjade och peppade på oss och jag fick en en påminnelse om att jag kan. Jag såg stoltheten i min 7-årings ögon när hon viftade med sin vita boa och ropade på mig. Hon trodde på mig. När vi hade 2-3 kilometer kvar försvann all min energi och jag såg tjejerna springa på medans jag var tvungen att sakta ner. Dom illgröna tröjorna guppade sakta bort i folkmängden. Jag kände misslyckandet och känslan av att inte vara lika bra som dom. Men där och då plockade jag åter fram det där jävlaranammat jag inte visste jag besatt. Hade vi sprungit så här långt ihop så ska vi fanimej gå i mål tillsammans. En bit bort såg jag nu målgången och jag hittade en till växel. Peppad av publiken som såg mitt fokus så sprang jag om fler och fler, knät värkte och mina krafter gick på reserven. Men jag såg dom & jag såg målgången, bara lite till och det är snart över tänkte jag. Med mina sista krafter så tog jag mig i mål. Jag kom inte bara i mål utan jag gjorde det en sekund före tjejerna. Tiden blev 2 timmar, 1 minut & 39 sekunder.

Jag gjorde det! Inte ett steg gick jag, även om det klokaste hade vart att avbryta när knät började värka. Men väl i mål så var lyckan så fantastisk och än en gång så hade jag bevisat för mig själv att jag inte bara var en misslyckad människa med stora mål och utan driv. Jag ville, jag planerade och jag genomförde. Men efter målgången stelnade benet och på 3 veckor var det inte ens möjligt att böja det. Jag haltade fram, lyrisk och övertänd men utan möjlighet att pysa på ventilen. Och när jag sedan kunde börja träna igen så var min kropp för trasig och löpningen fick ligga på hyllan i många år innan jag var läkt igen. Men någonstans så var det värt det. Det var en vinst och min nästa dröm är att springa en hel marathon på 4,2 mil. Allt jag ser framför mig är sista svängen in på stockholm stadion och höra publikens jubel. Det är en dröm och jag tänker banne mig genomföra den en vacker dag.

För att jag kan.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Lämna gärna en kommentar & lite pepp! Ju fler soldater desto starkare krigare!
Kram