torsdag 9 april 2015

För att jag kan

Jag har två händelser som jag räknar till de starkaste i mitt liv. Händelser som för alltid har satt sina spår och som bevisade för mig själv att jag faktiskt klarar av saker. Påbörja dom och köra dom i mål på ett sjujäkla bra sätt. För är det något som har förföljt mig i min barndom och uppväxt så är det att påbörja saker och tro på dom, tills jag tror att jag är oförmögen att styra dom i mål & därmed misslyckas.

Kanske hör det livet och uppväxten till med ett sviktande självförtroende och ingen självinsikt eller kontakt med mer än det som sitter utanför ens skal. Kan man inte lyssna på sitt hjärtas röst så kan man heller inte ta emot de signaler som ens magkänsla säger en. Och som de flesta vet är magkänslan värd att lyssna på i många avseenden. Men någonstans började jag hitta små spingor in till rummet där styrkan bor. Den vi alla har om vi bara vet vart vi ska leta. Bara vi på något sätt hittar rätt nyckel in.

Det var den 12 maj 2004 som värkarna började sätta igång. Jag hade då gått 4 dagar över tiden och hade en rejält stor mage för min lilla kropp. Illamåendet som sköljde över mig de första veckorna hade avtagit och jag hade inga större krämpor än sura uppstötningar och en fot under revbenet som tröck på. Jag var glad och mallig över min mage och med uppmärksamheten jag fick av den. Nu var jag någon, jag var gravid och hade något att vara stolt över.

Vi bodde kvar ute på landet vid den tidpunkten. Värkarna började komma tidigt på morgonen och vi visste att detta kunde ta sin tid & Andreas åkte till jobbet en sväng. En vän och föredetta granne kom hem och hämtade mig till henne så hon kunde hålla koll på mig och ta tiden mellan värkarna. Och i början var det lång väntan och svaga sammandragningar som kom. Hon försåg mig med allt jag kunde tänkas behöva för att ladda inför den kommande förlossningen. Telefonen gick varm hem till familjen i stockholm som såklart satt på helspänn. Mammas & pappas andra barnbarn, ny moster & nya morbröder, farmor och farfar väntade på uppdateringar. Ett nytt liv väntades till familjen och spänningen var stor. Vi visste inte vad vi väntade, en pojke eller flicka. Jag ställde in mig på en pojke men innerst inne skrek min längtan efter en välskapt flicka. Dagen gick och värkarna blev allt starkare. När klockan närmade sig 22.oo på kvällen kände vi att det var dax att åka in. Väskan var sedan flera veckor packad och jag var så redo man kan vara för det okända som väntar. Jag blev lagd i ett varm bad när vi kom in och plötsligt kändes det som en ballong inom mig som sprack och vattnet gick. Nu var det på riktigt, vi var nära att få vårat barn och bli föräldrar.

Värkarna var intensivare och jag fick en ryggmärgsbedövning. Somnade några timmar för att senare vakna av intensiva smärtor igen. Snart började krystvärkarna komma igång. Det var ingenting jag kunde motstå utan jag krystade varje värk. Men timmarna gick och ingen bebis kom. Jag krystade och krystade och kände hur krafterna sinade för varje värk. Natten passerade utan att något hände. Smärtorna var fruktansvärda och jag minns bara hur jag blundade igenom allt. Gick in i mig själv och fokuserade bort allt. Jag tror jag utbytte ett enda ord med stackars Andreas som stod hjälplös bredvid. Nu i efterhand förstår jag att den styrkan jag fann inuti mig själv alltid funnits till hands, men det tog många år innan jag förmådde mig att öppna den dörren igen. Jag förstod inte ens att det rummet alltid funnits för mig. Jag visste inte, så jag utnyttjade det aldrig. Men nu gick jag in och fann en styrka som hjälpte mig igenom de värsta & bästa timmarna i mitt liv. Jag hade för ett tag nyckeln i min hand.

När dagen grydde så var läget fortfarande detsamma. Sköterskor som kom tillbaka till sitt arbete dagen efter och fick se mig på samma sätt tyckte det var dax att göra slag i saken och få ut bebisen som envist höll sig kvar. Mina krafter var små efter allt krystande och alla intensiva smärtor. Nu kom doktorer och sköterskor in och det var någon som nämnde sugklocka. Nu skulle det till en insats av alla, främst från mig för att få ut barnet. Sugklocka sattes in och det var det värsta smärta jag kännt i mitt liv. Allt jag minns är att en barnmorska hänger på min mage och trycker, en doktor drar i sugklockan så hans armar skakar, en annan noterar antalet drag han gör och en klipper upp mig med orden " vi får inte ha så slöa saxar här". Mina ben skakar frenetiskt av kraftlöshet men med mina sista krafter så kommer det till slut ut en spretig blodig litet barn som läggs på min mage. Jag minns hur jag lyfter benet för att se vad vi har fått. En flicka! Trots hennes stora svullnad i pannan efter sugklockan så är hon det vackraste jag har skådat. Någon sa till mig att man vet inte vad kärlek är förrens man har fått barn. Där och då, sekunden efter att jag fått se henne så förstår jag. Jag gör vad som helst för den här varelsen. Hon är kärleken, meningen med allt och det dyrbaraste jag har. Ingen kärlek kan hädanefter mäta sig med kärtleken till min älskade Junie. Ingen.

Att kroppen är fantastisk vet jag, men att den ska genomgå en förlossning och sedan fungera normalt är ett under! Jag är ingen barnaföderska. Jag vill aldrig föda ett barn igen. Jag kommer aldrig utsätta min kropp för sammma sak. Även om tiden sägs göra att man glömmer smärtan så ekar mina ord fortfarande i huvudet från timmarna på BB.


Aldrig mer, jag gör aldrig om det här.
Men jag klarade faktiskt mig igenom det. Att jag var det ynkligaste man någonsin har skådat efteråt på BB i västerås kan jag gå i god för. Men jag födde ett barn. Min kropp satte ett barn till världen. Ett välskapt fantastiskt flickebarn. Det finns inget större än det. Inget.



Min andra händelse utspelade sig många år senare. 17 september 2011 för att vara exakt. Jag hade hittat en envis sida hos mig själv samt en tro på att jag kanske kunde ro saker och ting i land. Resan mot det målen började 6 veckor tidigare då en knäpp idè väcktes i min tankar. Mycket hade hänt i mitt liv åren innan och jag led av en ganska elak ångest. En ångest jag inte visste något om, jag kände den bara. Men det fanns ett bot, om ens så ett tillfälligt. Löpning. Jag sprang bort ångesten, men på något sätt han de alltid ikapp mig, så jag sprang lite mer, och mer. Hur jag hittade in på stockholm halvmarathon vet jag inte. Det var ju en helt befängd idé. 2.25 mil genom stockholms gator, på asfalt. Mitt personliga rekord vid det här laget var 7 km, vilket jag hade sprungit en eller två gånger innan. Annars var 5 km min magiska gräns som jag låg och harvade på som mest. Men med två andra tjejer på jobbet så kom vi fram till att anmäla oss. För att göra saken lite roligare och för att peppa oss lite så såg jag till att vi fick sponsorer. Vi fick tröjor tryckta med våra namn och butiksägaren som vi alla jobbade för, lovade att skänka pengar. Han sa att för varje kilometer vi springer i loppet så skänker han 100 kronor till BRIS.

Vi började träna, vi passade otroligt bra ihop, hade samma tempo och glada humör. Vi sprang ihop så ofta vi kunde och sprang längre och längre. Det var ingen idè att springa hela distansen mer än en gång innan själva loppet tyckte vi och asfalt aktade vi oss lite för också. Under hela tiden vi tränade så kände jag hur jag närmade mig. Från ett startskott till en målgång och jag lovade mig själv att jag inte skulle gå ett enda steg på hela loppet, om jag så skulle hoppa på ett ben. Vi sprang på långa skogsstigar när värmen hetta på som allra mest, gav oss iväg från vanliga milsspåret och fortsatte in på 2 milsspåret. Vi kunde och jag sprang som jag vore en fjäder. Känslan av att benen rullar på av sig själv och du känner att du kan fortsätta i evigheter är magisk. Ångesten var som bortblåst när jag sprang, jag var euforisk, endorfinerna kickade in och jag var lycklig! Jag vart smal av all träning och folk omkring var lite oroliga, men jag var bara glad & peppad. Se nu hur jag ska ro det här i land, se nu vad jag kan. Lilla värdelösa Madde som inte gör annat än att prata om planerna men aldrig gör något åt dom. Se nu! Att folk tyckte jag blivit smal tog jag bara som en komplimang.

Vi sprang 2.15 kilometer som längst innan det var dax för Stockholm halvmarathon. Det va 3 peppade tjejer somtog bilen till Stockholm den 17 September. Vi laddade upp på bästa sätt med att äta pasta och hålla vätskenivån i lagom nivå. Vi ställde bilen i Barkarby hos min mamma. Jag träffade min storebror och jag minns hur han sa att han var stolt över mig. Jag minns det så väl, för dom orden betydde så mycket. Jag hade imopnerat på honom. Jag gjorde något han inte hade gjort, men som han beundrade. Med dom orden i huvudet tog vi tåget in. Solen sken och man kunde nästan ta på spänningen och laddningen i luften. Det var folk överallt. Avspärrningar och nummer lappar. Vi lämnade av våra väskor, såg till att uppsöka bajamajor i den mån vi behövde och höll stadigt koll på klockan. Skulle vi ha t-shirt eller långärmat, vad var bäst? Jag hade några dagar innan gjort en stor tatuering på insidan av armen och var nervös att den skulle skava så jag valde t-shirt. Vi var likadana klädda annars. Samma typ av skosnören från BRIS, svarta tights och de gröna tröjorna med våra namn på och logga från butiken. Sponsrade, bara det var stort för mig. Det betydde ju att npågon mer än jag hade tron på att vi skulle fixa det. Och då var vi ju tvugna att köra.

Jag kommer aldrig glömma ljudet av den avlägsna musiken omkring oss men främst ljudet av tusentals smattrande löparskor som dundrade i asfalten. Det ljudet gav mig rysningar av välbehag. Vi la oss alla i ett lugnt tempo och försökte inte följa med strömmen som ökade på i början. Vi hade ett bra flow och pratade glatt medan vi sprang. Längs med vägen spelade olika typer av band och publiken som stod längs med kanten tjoade på och ropade våra namn. Vi var starka och de många varven i spåret hade gett oss fördelar i backarna. När andra löpare saktade av så hade vi ett bra tryck uppåt. Efter en mil på asfalt började en obehaglig känsla krypa inpå. Mitt högra knä började kännas konstigt. Men jag var envis och hade lovat mig själv att inte gå en meter och än mindre avbryta loppet. Jag sa ingenting till de andra två. Sa man inget om bekymmret så fanns det ju inte. Längs med vägen stod min mamma, en väninna till henne och min älskade Junie och skrek på oss. Dom hejjade och peppade på oss och jag fick en en påminnelse om att jag kan. Jag såg stoltheten i min 7-årings ögon när hon viftade med sin vita boa och ropade på mig. Hon trodde på mig. När vi hade 2-3 kilometer kvar försvann all min energi och jag såg tjejerna springa på medans jag var tvungen att sakta ner. Dom illgröna tröjorna guppade sakta bort i folkmängden. Jag kände misslyckandet och känslan av att inte vara lika bra som dom. Men där och då plockade jag åter fram det där jävlaranammat jag inte visste jag besatt. Hade vi sprungit så här långt ihop så ska vi fanimej gå i mål tillsammans. En bit bort såg jag nu målgången och jag hittade en till växel. Peppad av publiken som såg mitt fokus så sprang jag om fler och fler, knät värkte och mina krafter gick på reserven. Men jag såg dom & jag såg målgången, bara lite till och det är snart över tänkte jag. Med mina sista krafter så tog jag mig i mål. Jag kom inte bara i mål utan jag gjorde det en sekund före tjejerna. Tiden blev 2 timmar, 1 minut & 39 sekunder.

Jag gjorde det! Inte ett steg gick jag, även om det klokaste hade vart att avbryta när knät började värka. Men väl i mål så var lyckan så fantastisk och än en gång så hade jag bevisat för mig själv att jag inte bara var en misslyckad människa med stora mål och utan driv. Jag ville, jag planerade och jag genomförde. Men efter målgången stelnade benet och på 3 veckor var det inte ens möjligt att böja det. Jag haltade fram, lyrisk och övertänd men utan möjlighet att pysa på ventilen. Och när jag sedan kunde börja träna igen så var min kropp för trasig och löpningen fick ligga på hyllan i många år innan jag var läkt igen. Men någonstans så var det värt det. Det var en vinst och min nästa dröm är att springa en hel marathon på 4,2 mil. Allt jag ser framför mig är sista svängen in på stockholm stadion och höra publikens jubel. Det är en dröm och jag tänker banne mig genomföra den en vacker dag.

För att jag kan.



onsdag 8 april 2015

Jag flyttar hem och bort igen.



Innan hemfärden från Spanien hade jag fått veta vart mitt nya hem låg. Jag kände igen området väl och att bo i radhus var ju såklart skillnad från en stor villa, men alternativet var hos pappa i lägenhet. Alla mina lådor med packning från mitt rum stod nu på vinden. Jag kände mig vilse, vart hör man hemma när ens rum är nedpackat och man inte känner sitt nya hem.
Men huset va fyllt med kärlek från mamma som kämpade & gjorde sitt bästa. Jag började söka jobb & fick tillslut tag i ett. Jag började packa grönsaker vid Globens slakthusområde. Pendlade 2 timmar innan arbetet började kl 5 varje morgon. Men det va ett jobb & man måste börja på botten tänkte jag. Jag träffade en ny vän på jobbet och tillsammans så gick dagarna lite bättre. Tillsammans packade vi våra grönskaker till Stockholms krogar och hade oerhört kul på arbetet. Men efter ett tag så orkade jag inte med pendlandet längre utan sökte mig vidare. Nu hamnade jag på ett byggvaruhus med tjänst på 75%. Pappa lyckades även hitta mig en lägenhet som jag med glädje tog. Vid det här laget hade jag hunnit fylla 20 år. Att dela hus med mamma & 2 småsyskon var inget jag njöt av & flytten var en ren glädje. Äntligen den första egna lägenheten! Det var en stor etta med fönster längs hela sidan och jag var nöjd.
Det blev många förfester hemma på min stora balkong.

Jag hade klippt av mig håret i en snygg kort frisyr och började hitta min stil. Utekvällar med kompisarna avlöste varandra & sakta hittade jag en del av mig själv som jag saknat. Självkänslan kom sakta smygandes, även om min tro på mig själv var väldigt låg så började jag sakta gro. Strax efter min flytt kom sommaren och jag och min vän Natalie åkte till en hästgård i Flen några veckor för att rida. När vi kom dit fick vi reda på att dom hade en liten hund som hade rymt. Det var en extremt skrämd liten tik som just hade flyttat hem till dom. Efter några dagar så hade den lilla hunden kommit på plats igen. Det var en brun/vit söt hund med öronen som pekade åt olika håll. Hon hette Ida och vägde knappa 3 kilo och va så fruktansvärt rädd för allt. Då det var full rulle på gården med andra hundar, valpar så fanns det ingen tid för att hjälpa Ida att bli hund igen. Och innan jag visste ordet av så hade jag tackat ja till att ta hem henne. Hur jag skulle lösa hundvakt på dagarna fick jag ta tag i när vi kom hem. Ida tydde sig bara till mig. Män var hon livrädd för och ville bara krypa under sängen så fort någon tittade på henne. Hennes självförtroende var på botten men jag älskade henne gränslöst. Hon var med mig överallt och vi kom att bli oskiljaktiga. Hon kom att sätta så djupa spår i mig att ingen annan hund finns i jämförelse med henne.


Jag försökte dejta lite men det gick inge bra. Jag blev kär i varenda kille som ville hångla på dansgolvet. Osäkerheten och förlusterna gång på gång satte djupa spår. Men allt eftersom tiden & åren gick fick jag mer skinn på näsan. En vacker dag satte jag på datorn för att testa nätdejta. Något som jag idag aldrig kommer ångra. Killen jag mötte på andra sidan skärmen fick mig på fall och efter några månaders pendlande hyrde jag ut lägenheten & flyttade 10 mil bort. Jag flyttade till Västerås & jag saknade aldrig Stockholm. För en tjej som alltid velat bo på landet med djur så var Stockholm aldrig något för som lockade. Men det förstod jag inte förrens jag hade något att jämföra med. Jag och Ida flyttade in i hans lilla lägenhet. Havsblåa väggar i vardagsrummet och teracotta i sovrummet. Jag började ta körkort och moroten var att vi kunde flytta ut på landet så fort jag hade tagit det. En slaskig dag i december 2002 hade jag äntligen körkortet i min hand! Vi fick hyra ett litet rött hus ute på en mindre hästgård. Jag köpte mig äntligen en alldeles egen häst. En kallblodstravare vid namn Pilen. Han var en stark kille som bjöd på många bocksprång och roligheter. Jag hade vid det här laget börjat jobba på en Icabutik i stan och älskade mitt jobb. Det var så många okika människor som jobbade där och det fanns alltid någon att prata med. Självklart var det jobbigt att arbeta varannan helg och sena kvällar, men det gav tid över åt annat i veckordagarna också.

I Augusti 2003 gjorde jag ett graviditetstest som visade sig positivt. Jag vart alldeles skakad trots att det var önskat. Jag ringde mamma det första jag gjorde och undrade hur skjutton man gjorde nu! Dagen efter beskedety kom illamåendet som ett brev på posten. Att stå i fiskdisken på jobbet var från och med nu inte lika kul. Vid det här laget hade vi nu 3 hundar. Gaston en vacker röd gatuhund från Spanien, Ida och deras lilla svart valp Selma. När man inte vet så mycket om hundar så kan man lätt tro att ett kompostgaller imellan en hane & löptik ska räcka. Men det gjorde det inte. På juldagen så kom 3 vackra valpar till världen, efter lite bekymmer. Den sista valpen ut överlevde inte men 2 friska valpar fick vi efter Ida & Gaston. I Januari 2004 hände det som inte får hända. Grannarna hade 4 stora hundar & det hade alltid gått bra med att ha dom ihop. Ida hade vid det här laget en stor skopa självförtroende och älskade alla. Med mitt okunnande och kärlek till henne så hade vi överkommit alla hinder. Och hunden som "borde avlivas" var en lycklig underbart snäll hund. Det var också så hon dog. Grannhundens käftar avslutade hennes liv endast 6 år gammal. Hade jag inte varit gravid när det hände hade jag nog inte haft några ljusa framtidsutsikter. Ida var mitt allt och den kvällen hon togs ifrån mig har för alltid satt sina spår. Jag minns så väl än idag hur scenariot gick till. Jag satt och tittade på film inne i soffan när Andreas släppte ut hundarna. Snart ropar han med skrämd allvarlig röst på mig och jag kommer ut. Grannarna är ute och tar in sina hundar och i en blodpöl på marken ligger min älskade Ida. Hon är biten över huvudet och är redan död när jag kommer fram. Jag bär in henne i huset, hysteriskt gråtande och chockad. Jag saknar henne än idag och är evigt tacksam för Selma som hon lämnade efter sig. Selma fyller 13 år i år men skakades svårt av händelsen och har aldrig kunnat acceptera hundmöten.

Några månader senare föddes Junie efter en hemsk förlossning på Västerås BB. En ful skrynklig liten bebis knorrade i min famn och med ens visste hag vad gränslös kärlek var. Vi flyttade från gården när hon var några månader gammal. Någonstans inom mig så trodde jag att det var såhär livet skulle vara nu. Förlovad, barn & livet på landet.
Men hade det varit menat så, hade jag aldrig tagit emot den där lappen från den vansinnigt snygge mannen som handlade av mig på jobbet 3 år senare.
Hade kärleken varit menad till sambo hade min nyfikenhet aldrig väckts.
Gräset va kanske grönare på andra sidan och otroheten va ett faktum.
Där någonstans vaknade jag. Mitt riktiga jag. Han uppmuntrade mig till det jag gillade göra, behandlade mig som en prinsessa. Lärde mig om livet, tankar och känslor. Han skilde sig efter 8 år med sin fru, jag lämnade också. En ful historia som tog många år för mig själv att förlåta. Man gör inte så mot någon som älskar en. Som man lovat livet med. Men vissa vägar i livet måste vi gå för att lära oss och utvecklas.
Men det va meningen att våran historia skulle ta slut. Men jag menade aldrig att såra honom. Men det gjorde jag.

Rött kort hår och nybliven kaffedrickare.


Min älskade lilla Ida och fina Gaston. En omaka kombination som gav mig min svarta pärla Selma.

Jag, Gaston, Selma, mamma & Junie 


tisdag 7 april 2015

Sagan börjar.

Na


När jag va liten va jag ingenting. Eller jag va snarare kanske inte någonting. Varken för busig eller för snäll. Gjorde mest som mamma & pappa sa. Inga större hyss hade jag för mig. Jo om det räknas med att försöka baka en sockerkaka, misslyckas & hälla ut smeten i brunnen ute på gatan. Värre än så va det sällan. Jag va nöjd om jag och mina kompisar fick springa runt och leka häst. Vi var många barn på gatan och vi sprang sorglöst mellan tomterna, oftast gnäggande och mer galopperandes än joggandes. Livet var så enkelt och bekymmersfritt.

Inte heller va det några ska skandaler för mig i högstadiet. En och annan natt fick mamma plocka upp mig för jag va för full efter någon fest, men inte värre än att jag alltid vågade ringa henne och be om hämtning. I skolan kom jag alltid undan med allt. För Madde gör "bara som dom andra". Och så va det nog. Jag hade inget eget driv. Valde inga egna hobbies, språk eller kurser. Vågade inte stå för någonting. Tyckte som mina kompisar, gömde mig bakom dom som hade större självförtroende. Men ensam va jag feg eller kanske bara mild & snäll. Jag va aldrig mobbad eller mobbade någon annan. Jag vara Bara inte någonting.


Uppväxten va fin. I en blå nybyggd villa minns jag hur vi va en familj. Jag minns glädjen av att se pappa med precision backa in den rödgula lastbilen med kran på våran långa infart, hur hjärtat alltid tog ett extra skutt när klockan närmade sig halv fem och han kom hem. Jag minns hur vi byggde en kaninbur i garaget bara pappa & jag. Jag var så glad, minnet är så starkt. Jag minns att mamma alltid va ledig på fredagar & ibland hade man kanske lite ont i huvudet & fick vara hemma med henne och min "moster" Renée.. Nybakade bullar med mjölk, omtanke och syskonbråk. En mamma som alltid hade sin varma tröstande famn & som hade förstående för det mesta. Hon satte alltid huvudet på spiken när man mådde dåligt. Kanske kom den stora familjen att göra mig till den jag va. En lillebror 9 år yngre än jag, med humör upp till gudarna & tillbaka. En lillasyster som ändå va 7 år yngre och såklart dom behövde mer av mamma än jag. Storebrorsan skötte sitt. Han hasade mest runt i sin vinröda flanellmorgonrock på mornarna & väste åt en under den platta spretiga luggen. Hårdrock på högsta volym och han var min stora idol. Jag minns att han köpte en Tesla-cd åt mig när jag fyllde år. Det var en lagom bra hårdrock att börja lyssna på sa han. Men jag var nog mer en pojkbandsfantast.

Jag va nog nöjd där jag va. Jag växte upp och visste varken till eller från vad jag ville bli. Hästar & djur va intresset men skulle man plugga sånt måste man plugga i Bro. Och ingen annan ville ju det. Så det va bara att rätta sig i ledet av vad de andra ville.
När gymnasiet kom hamnade jag på estetisk linje. Helt galet såhär i efterhand. Jag gillade fota & kunde rita drägligt. Men när det kom till stilleben av gamla vaser & frukter ville jag bara hem. Jag platsade aldrig in i esteternas frigjorda värld & det var heller ingenting jag försökte passa in i. Jag hoppade av skolan efter en släktings lockande om jobb som barnflicka & hundskötare i Barcelona. Mamma hejade på, klart du ska åka! Vilken chans i livet. Och på något sätt kom modet & jag nappade.
På flyget satt jag där som den lilla rädda 18-åring jag va. Första gången i flygkabinen. Helt ensam, utan kompisar. Jag fattade inte vad jag gav mig in på. Men någonstans knäcktes den skölden av skal som jag hade omkring mig och jag började min egna utveckling.


Barnflicka va nog dumt att kalla mig. Jag älskade lilla Nikita med sitt kolsvarta hår och korpsvarta ögon. Men jag kunde inget om bebisar. Vi tittade på MTV & sjöngs till Cranberries Dreams, en låt jag än i dag förknippar med min spansk/svenska familj. Jag bytte blöjor och vaggade henne i den mån jag förstod. Barn va kanske inte min starkaste sida. Men hundarna kunde jag, dom föll jag för oerhört! 3 fantastiska greyhounds fanns i familjen. Det var stora Tiger, en enorm tigrerad hane som va oerhört snäll och ståtlig. Tessa, en liten tik men med skarpt sinne. Jag glömmer aldrig katten jag fick plocka upp och lägga i en säck, efter en vild jakt på tomten. Och så hade vi Romeo, clownen. Han som alltid gjorde sig illa, fastnade ni saker & råkade i trubbel. Olycksfågeln med sitt lite dumma utseende. Men den som knep mitt hjärta allra mest. Romeo, han var min prins. Dom 3 kom att få höra om alla mina tankar och funderingar om livet när vi gick på våra kvällspromenader i den spanska kvällssommarvärmen. Vi gick längst havet i Garaff. Det är en oerhört vacker plats. Segelbåtar som guppar vid hamnen och lummiga buskar med vackra blommor längs de vita stenhusen.

I samma veva, mellan citronträd & utekvällar på familjens nattklubb va familjelyckan hemma i blåa huset över. Skilsmässan mellan mamma & pappa va ett faktum och villan såldes. Allt medans jag fick uppdateringar av mamma på telefon. Där satt jag, ledsen & vilse i ett palats i Barcelona. Jag fick aldrig säga adjö till mitt hem, mina saker packaders ner & sen var den sagan slut.
AV någon anledning, (förmodligen för att jag var lite oduglig) kom vi överens om att jag skulle flytta över till en god vän till familjen, upp i de katalanska bergen. Där hästarna vandrar över kullar som skulle platsa i vilken saga som helst. Där solrosorna växer högre & dimman sänker sig lägre än någon annanstans. Bergen, kullarna, solen och Briolf.

Briolf va den stora varma hästrygg som tog mig upp över stenarna in i de djupa skogarna. Där sjöng jag Magnus Ugglas trubaduren för honom. Det va bara han och jag. Hans röda päls och vita bläs och hans vänlighet. Mannen som bodde på gården heter Alberto. En man med många historier och som kom att se mig som sin dotter. Han höll alltid upp dörrar, skulle aldrig släppa igenom sig själv först. Det var han & jag som bodde på gården med några jackrusselhundar och hästarna. Mina sysslor va att sköta hästarna. Men i bergen va det hett om dagarna och mörkret kom fort. Det va inte alltid man hade tiden att rida då hästarna inte orkade i värmen. Annars va gården rätt öde. Jag utan körkort & Alberto med moppe. Några utekvällar blev det med byns söner men ingen pratade engelska och jag ingen spanska. Några vänner kom på nesök och livade upp tiden för mig, men jag började tappa meningen med att vara borta hemifrån. Hemlängtan vart för stor och jag for. Jag lämnade mannen som blivit som en extrapappa åt mig. Han som fick en svensk 18-årig flicka att trösta efter sina föräldrars skilsmässa. Han kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. En sann gentleman med fast principer & en träskalle utan dess like. Jag har så vackra minnen från tiden hos honom.
En tid jag aldrig kommer glömma.


Mamma & hennes väninna på besök i Garaff. Romeo, Tessa & Tiger.


Briolf & jag. Sadeln fick jag som gåva av Alberto & jag släpade den hela vägen på bussar & flyg ända hem. Jag har kvar den än idag. 


Natalie på besök. Dimman sänker sig över bergen. Denna magiska plats...