måndag 23 mars 2015

35- årsdagen!

Dagen efter den stora festen. Och så känns det verkligen, dagen efter. Har mått dåligt i 3 dagar nu och ska jag vara helt ärlig trodde jag inte att jag skulle komma ur soffan precis innan festen började. Men tack vare ett dundenpiller (såna man har hemma om man vart cancersjuk) så kände jag mig pigg när det var intaget. Tack och lov!

Men jag vet inte ens vart jag ska börja. Hur ska jag kunna tacka för gårdagen och känna att orden räcker till!? 
Mängder med folk, kanske uppskattningsvis 80 personer. För att fira mig! Mig!
Oändliga rader med blommor och buketter står nu i vårt hem & skvallrar om en gårdag som sent kommer glömmas bort. 
Livebanden Poplabbet som min bror Jonnie fixade dit för att enbart spela min favoritlåt, bohemian raphsody med Queen. För att den låten skulle få en ny innebörd än att vara min låt jag hade varje gång på strålningen. Nu är den en gåva från min bror & ett band som ställde upp för medmänskligheten. 

Alla de saker jag nämnt att jag önskat mig, fick jag! Syrran Sofia som ordnat med alla på facebook och dragit ihop. Helt otroligt! 

All hjälp i köket av Yvonne & Lasse. Framdukningar och allt däromkring av mamma & lillebror gissar jag.

Och så alla som kom. Så mycket kramar & värme. Kärlek överallt.

Jag är så enormt tacksam.

Läser gästboken och blir påmind av allt.  
TACK alla som kom eller medverkade på annat sätt.

ALL kärlek till er.







































































fredag 20 mars 2015

Sociala medier

Idag är det rocka sockorna-dagen Och självfallet är vi med på det. Olika färger på strumporna för att uppmärklsamma det annorlunda, att alla är lika värda oavsett hur eller vilka vi är.
När jag i morse öppnade upp mitt facebookkonto så va det första 7 inläggen bilder på mina vänners olika strumpor. Ännu  ett bevis på det positiva som sociala medier också (!) bidrar till. Det är inte bara spidning av skit & strunt utan också ett nätverk som knyter folk samman. Ett enkelt men ett lika viktigt sätt att visa att man bryr sig. 

För övrigt i mitt liv har det hänt lite saker som säkert få har missat. Jag har fått veta att den tumör som opererades bort också är helt borta & inget nytt har uppstått. I min värld var det lite väntat men det spelar ändå upp massor av läskiga scenarion i huvudet innan man har ett svar från läkarna. Och jag hade inte förväntat mig att hon skulle ringa så jag bli hyfsat rätt innan hon berättade resultatet. Men just nu, just idag är jag tumörfri! En svindlande skön känsla! Tack till varenda en av er som står bakom och stöttar, gråter, skrattar och glädjs med mig, i allt som händer. Vilken skillnad ni gör.

Min födelsedag närmar sig med stormsteg och jag börjar bli lite nervös. Hur många kommer, vilka kommer, kommer allt räcka, kommer jag räcka till? Har försökt styra upp allt så gott jag kan, även mi själv. Provat kläder, fixat naglar, köpt nytt smink och så har jag ju (det bästa av allt) TÄNDER i munnen! Även om mitt utseende är långt ifrån vad det va förut så ska jag göra mitt yttersta för att piffa till mig på söndag. Och det längtar jag efter!
 Ska se till att damma av den här bloggen lite bättre framöver så det finns något att läsa. Men med livet i behåll och lyckan av att ha det man behöver så är det faktiskt svårare att skriva.
Och det är ju också något att reflektera över, varför är det lättare att skriva om olycka än lycka. Varför kan man inte smula ner lyckan och analysera den som man gör med tankar som är svårare?
Då borde det ju vara lättare att se lyckan om vi känner till alla tecken på den? Tåls att tänkas på.


Just nu är det i varje fall bara lycka. Lycka av att få leva & ha familj, vänner och folk som stöttar.

På 5 1/2 månad har livet tagit en rejälv vändning. Längre tid har inte gått, men jag älskar sociala medier när det gör sådan här skillnad. Fantastiskt!

#rockasockorna

lördag 14 mars 2015

Bara en helt jäkla fantastisk dag!

SÄven om livet har sina motgångar så kom det idag en rejäl skjuts uppåt.
Jag har försökt para min ena tik ett par dagar, men hon vägrade släppa till så det var bara att inse att det inte blir något. Men istället så hade jag anmält mig till året första utställning. Något jag inte skulle åkt på om det blev parning, men iväg for jag. Resesällskapet fick förhinder så jag åkte själv. Tack och lov så var det flera människor jag kände på plats så det blev många kramar av olika människor. Och bara känslan av att kliva in i en värld där jag deltog mycket innan jag blev sjuk, den känslan va så befriande. Allt var som vanligt. Och på en hundutställning glor folk hellre på hundarna än på folket så jag märkte inte en enda sne blick mot mig! Efter några timmars sittande och spanandes på min ras så var det min tur. Jag hade med mig min minst peppade hund Barbara som brukar va lite svår att motivera. Nu har vi gått på utstlällningskurs ett tag för att försöka återuppliva henne och se på fan om det inte gav resultat! Hon kilar in i ringen med mig med svansen viftandes och är på sitt allra bästa humör! Jag själv var nervös som en gris (av någon anledning) och nästan skakade när jag skulle in. Men Barbara levererade såpass att hon blev bäst i rasen och tog det sista certet som gjorde henne till Svensk utställningschampion idag! Kanske inte världens största grej men jag vart så förbannat glad & med en liten hejjarklack på sidan om som tjoade så va lyckan total! Hon blev även bäst i ras & hela min dag efter det har gått i glädje! Jag har helt enkelt haft den bästa dagen på väldigt länge. Trots alla motgångar så måste man få leva dom lyckliga stunderna & kanske är dom lättare att leva i när man vet deras motsats. Dagen idag vill jag minnas länge & därför måste den printas ner. Jag vill minnas kärleken omkring mig som hundarna har sett till. Alla människor jag har träffat genom dom, olika människor med samma intresse som för oss samman. Känslan av att kunna vara ute bland tusentals folk och känna sig normal (vad det nu är). Ingen som stirrar på mig när jag går i ringen med min hund utan dom tittar på henne. Lyckan av att kunna sitta på Mcdonalds med en glass och prata hund i en timme utan att någon tröttnar. Solen som skiner och skvallrar om att våren är på väg. Köra sin nya fina bil på torra asfaltsvägar på väg hem till huset man älskar. Där hästarna betar utanför tomten och geten bräker. Att kliva innanför dörren och så är HAN hemma. Han som älskar mig trots mitt utseende. Att få ringa till dottern och skvallra om hur "hennes" hund blivit champion & höra hur hon spricker av stolthet. Och att få välkomnas av mina andra hundar. Mitt liv är ett lyckligt liv. Så är det bara. Idag lever jag och accepterar faktum att allt med maten strular. Jag åker till Ica, köper mig melodifestivalens minsta godispåse, klipper isär bitarna och tuggar sakta i mig. Njuter av den smak jag känner och accepterar. Gläds över att jag kan lite grann istället för att jag inte kan, mycket mer. Idag lever jag på molnen i lyckan och ruset av hur bra ett liv också kan vara. Idag var lyckan min. Tack alla som va med idag och bara spred energi. Idag är en dag jag vill minnas. Ruset och lyckan, nästan nära tårar av ren... ja bara.... TJOHOOOOOOOO!!!



torsdag 12 mars 2015

Livets medgångar & motgångar

Medgångar och motgångar.
Det är så livet ser ut. 
Mamma, min älskade mamma som haft världens tyngsta lass att bära sedan jag blev sjuk, hon får mera saker att våndas över. Fler sjukdomar i hennes närhet. Mera oro & mera väntan på provsvar. Frågetecken som inte rätats ut än. När, hur, varför. Frågor utan svar. Hon som alltid tänker på alla andra gör det nu ännu mer.
Men mitt i allt så vart det ändå dax för resan hon bokat med sina vänner för att få tid till åtehämtning och skratt. Sol som värmer och paraplydrinkar vid poolen. Skratt som ekar över områdert, befriande lätta skratt. Borta från vånda och tankar. Jag kan se henne framför mig, energin som kommer åter i ögonen, livet som fyller kroppen. Och det där skrattet som vi barn har lärt oss leva med, det ekande höga & befriande mamma-skrattet. Det vi älskar för att det är hon. 
Kanske var det mitt i ett sånt skratt , när musiken dånade ut i värmen och lyckan av att få skaka loss som det small och allt blev som ett uppvaknande till verkligheten. Smärta i knät. Hon åkte tillbaka till hotellet & tog värktabletter. Gick och la sig med ett ben som inte gick att böja för smärtan. Sjukhuset nästa dag. Ingen ska behöva uppsöka sjukhus på sin semester, allra minst min älskade mamma. Allra minst hon. Något i knät har gått av & hon gipsas. Hela benet från låret till foten. 
Hon får inte ens flyga hem med vanligt flyg för benet kan inte böjas. Hon kan inte köra bil, inte gå i trappor, inte komma i och ur badkaret hemma. 
Min prövning är en enda sak för mig. Men mamma får ta så mycket motgångar. Hon är den sista som förtjänar det. Mamma förtjänar att få sitta på en piedistal och bli matad med vindruvor & choklad resten av livet, inte bryta knät & oroas över allt omkring henne. Det här gör mig ledsen. Tårarar av orättvisa tränger upp. Jag vill bara åka och hämta hem henne från gran canaria med privatjet. Nu blir det sos international som får flyga henne hem, men det råder frågetecken om hur och när.  Lustigt nog flög jag också hem med dom efter operationen och nu mamma. Men samtidigt är jag glad att det va benet och inte hjärtat som sa ifrån. Men så har hon också det starkaste hjärtat jag vet. Men hur mycket påfrestningar ska det få. Om jag ska be en bön så går den till mamma, oavkortat. För att ge henne kraft och styrka att som alltid tuffa vidare i livet. Min mamma är min hjälte & blir jag hälften av vad hon är så är jag fulländad. Hon bär på en nästan omänsklig styrka att kunna se det positiva i det mesta. Hon förtjänar inte det här. Inte min mamma. 

Mamma, du är mitt allt. Älskar dig till månen och tillbaka.

Livet har sina medgångar och motgångar. Låt oss hoppas på att vårvindarna blåser våran väg. Annars blir det en skriftlig protest till... den som nu bestämmer.



Bilden vi tog innan färden gick till Danmark & operation.