Bara en känsla bland alla andra.

Jag har en känsla i kroppen. En känsla som säger att det räcker nu. Jag vill klä mig i fina kläder, fixa håret, sminka upp mig och kunna gå ut och vara normal. Jag är trött på att folk glor. Jag fattar inte ens att jag har stått ut så länge som jag har. Och att jag gått ut utan att bry mig. Men nu gör jag det, inte så det ska få påverka mitt liv, men jag är TRÖTT på folks blickar. Jag är TRÖTT på att se missformad ut i ansiktet, TÖTT på att sakna tänder, TRÖTT på att ögat är insjunket och olikt det andra. TRÖTT på att inte kunna äta mat. TRÖTT på att vara så torr i munnen så man inte kan svälja. TRÖTT på att ha en slang i magen. TRÖTT på att inte ha hår i nacken. 

För jag mår för bra i kroppen nu för att acceptera att jag har sviter av en sjukdom. Därför vill jag sopa igen alla spår från operation, sjukhusvistelse och strålning och bli som förut. Jag börjar må så pass bra att jag stör mig på att dras med alla biverkningar. Jag vill börja leva normalt, börja jobba och gå vidare med mina planer med livet. Men skiten hänger efter en som ett segt virus. Tiden är det enda som kan påveka. Men jag har varit så tålmodig så länge. Varför kan det inte bara få vara normalt NU!

Jag vill kunna gå ut, ta ett glas vin, känna mig fin och inte uttittad. Jag är  redo för att möta världen igen, men mitt utseende stoppar planerma. Jag vet att insidan är det viktiga och allt det där, men det handlar inte om det. 

Det h3andlar om att tålamodet är slut. Jag vill börja leva igen. Ett helt vanligt liv som alla andra. Nu, helst redan igår. Jag  vill inte vara den där "cancersjuka". Det är liksom inte jag. Hon finns inte längre. Även om hon inte kan begravas så är hon djupt undanplockad. Just nu.

Det har ändå gått 4 (nästan 5) månader sedan allt drog igång. Cancerbeskedet, aborten, operationen, rehabiliteringen, strålningen, återhämtningen och nu är jag här. Det som är förbannat synd i vissa sammanhang är att tiden är vad den är, vad vi än försöker göra med den. Den rubbar ingenting. En minut är en minut oavsett vad du vill. Inget kan göras åt det. Bara se till att nyttja minuten på bästa sätt. Men ibland vill man bara maxa tiden, se till att den går så man får se normal ut. Så att folk slutar glo. Förmodligen med all välvilja, men jag är trött på det. 

Men det är väl bara en känsla bland alla andra.

Mammas 60-årsfest i somras. Det blev min & Tomas förlovningsdag också. På bilden jag & min älskade lillebror Lucas.