lördag 28 februari 2015

Att rita ett träd

När jag hade min livskris, efter en skilsmässa med alldeles för många svallande känslor, för några år sedan gick jag till en terapeut. Hon sade åt mig att måla ett barndomsträd. Först förstod jag inte  varför min barndom hade med mitt nuvarande tillstånd att göra, men jag gjorde som hon sa. Jag målade grönskande äppelträd på rad alla bar en skön grön färg och såg ut att må bra. Röda saftiga äpplen prydde grenarna. Men alla träden va inte lika stora  & alla bar inte frukt. Mitt träd, som symboliserade mig stod bakom dom andra träden. Det mådde inte på något sätt dåligt, men det bar inte frukt trots att den gröna färgen sken lika vackert på löven. Men det stod där bakom, som i väntan på att få blomstra ut. Det är nog så jag har kunnat sammanfatta min uppväxt. I ett underbart blått hus, men kärlek omkring mig. Jag minns min barndom som lycklig. Men jag va inget särskilt. Jag var medelmåttig i skolan, inget snille men hade helle ringa problem. Hade nog lagom med kompisar, varken populär eller retad. Bara helt vanlig. Jag gick på ridskola och älskade det. Djuren har alltid varit viktig för mig. Men jag va aldrig bäst på något. Jag var med i några små tävlingar som ridskolan anordnade & det gick okej, men jag va aldrig mer än vanligt bra. Fick aldrig rida dom "värsta" hästarna utan fick snälla men kanske lite småpigga hästar tilldelade. Jag va nöjd med det. Jag va stolt över min väst jag hade som sa vilken ridklubb jag tillhörde, för då tillhörde jag något. Det var en viktig känsla. När jag efter några år in i vuxenlivet skaffade mig hund & tränade så var jag heller aldrig bäst. Hittade aldrig något maniskt intresse att bli bäst. Jag minns att jag tränade för en klubb i stan och vi pratade om att börja tävla i agility. Att bli ett lag, en grupp, en tillhörighet. Jag kände mig stolt över jackan som jag skulle få med mitt namn  min klubb. Men när jackorna delades ut på olika tillfällen så fick jag ingen. Jag va förmodligen inte tillräckligt bra. Jag minns än idag hur ont det gjorde. Att inte få tillhöra, eller känna sig bra på det man gjorde. Jag va nybliven mamma & hade inte möjlighet att delta som de andra. Men det gjorde ont. Vad än jag har tagit åt mig så har jag aldrig hittat "den" gnistan i det. Har aldrig varit någon vidare att dansa på krogen, eller förklara historier på ett roligt sätt. Har aldrig varit bäst på jobbet. 
Alltid varit lagom på allt, inte bäst på något.
Men kanske är det inget vi alla måste sträva efter?
Varför ska vi vara bäst. För att andra människor ska beundra oss, ge oss en klapp i ryggen och beundra jackan & klubben vi tillhör. Eller för att vi ska lappa ihop vårat sviktande självkänsla & plocka hem ytterligare en rosett? Eller för att vi har hittat det vi brinner för.
Först när jag började närma mig 25-års åldern så hände saker. Sakta dock, men det va då det skedde.
Först vann jag en resa med mitt jobb, jag blev tillsammans med ett gäng andra framröstad som "årets medarbetare". Jag flörtade som aldrig förr när jag var singel & jag vart jäkligt bra på det. Ville jag ha honom, så fick jag oftast det. Jag hittade en sak jag var bra på, mig själv. I takt med tiden så ökade självförtroendet. Jag trodde aldrig jag skulle bli bra på något, eller snarare bäst. Men det beror på med vem man tävlar. Utmanar man bara sig själv så kan man bara bli bättre. Jag trodde aldrig jag var en löpare. Men 2009 sprang jag stockholm halvmarathon, 2,24 mil, på tiden 2.01.39. En seger för mig, en oerhörd sådan. Så stor att jag (innan cancern) såg det som det största jag gjort efter att ha fött barn. För att jag hade satt upp ett mål & rott det hela i land. Bara för min egen skull. Jag kommer aldrig bli bäst i något enskilt förutom på att vara mig. Mina intressen är många och spretiga & jag har aldrig snöat in mig på något specifikt. Jag kan bara vara jag. Det är det jag kan. Jag blir ingen idrottstjärna, politiker, bankman eller poet. Jag fortsätter att söka vad som finns omkring mig och ju djupare jag söker desto mer hittar jag. Kanske är våra ytliga prestationer ingenting om vi inte vet vilka vi är innanför dom yttre vinsterna? Kanske är det menat att vissa av oss aldrig blir bra på något särskilt. Eller så hittar vi det längs med livet. Kanske har vi alla våra gåvor som vi ska förmedla till världen. Men hur rättvisa är dom? Vissa tjänar miljoner och kan leva ett liv i lyx medan vissa sitter i krigsländer med gåvor som aldrig kommer till känna.

Jag vet inte riktigt vad mitt kall är men min känsla säger att jag ska hjälpa folk. På något sätt. Men jag ska ge stöd & hjälp till dom som behöver. Därför tror jag också att jag fick cancer. För att få mig att söka mer i mitt egna bibliotek, lära mig mer om saker för att kunna bli bäst på mig. Det är nog det enda jag kan bli riktigt bäst i världen på. Jag blir aldrig bäst på att träna, äta rätt, sjunga bäst, dansa finast, ha finast inredda huset, snyggast smink, lydigaste hundarna osv. Jag kan vara bra på saker men bäst blir jag bara på mig själv. Jag hoppas det är ett redskap jag får nytta av.


Efter några besök hos min terapeut bad hon mig måla ett framtidsträd.
Det blev ett träd men tjock stam, rötter neddragna djupt ner i marken. Men trädet levde ett urtorkat liv. Stammen var som sagt stabil & välmående, precis som min barndom, men sen var det spretigt med döda grenar och vissnade löv. Men högst upp sträckte sig en gren mot solen, en gren som grönskade och var stark, med ett endaste löv som pekade rätt upp i himmlen, som va så grönt & fullt av liv som det gick.

Det blev som jag målade.








fredag 27 februari 2015

Happy Friday

Skriver på telefonen med dåliga Batterier men ett inlägg är på sin plats!
Jag har gjort ett stort framsteg idag, enormt till och med. Ivarje fall för mig!
Jag har ätit.
Fler gånger dessutom. 
Det började med en mjuk smörgås i morse, en med honung på. Jag bröt den i små bitar, tuggade lite lätt, fokuserade på honungssmaken och sköljde mer med mitt lakrits/hallonte. Fick nästan i mig hela!

Sen tog jag 2 näringsdrycker i sonden till lunch, som vanligt.

Middagdax & jag kopplade upp en påse sond-vaddetnuäridomdärpåsarna, i dropställningen. Men innan jag öppnade upp slangarna tog jag en tallrik jordgubbskräm men mjölk. Jag va tvungen att testa. Den konstiga svampiga smaken finna fortfarande kvar men jag försökte vara positiv hela vägen och tänka att "åh vad gott det är".
Jag fick ner hela tallriken!

Drog på maten & då ska tomas laga makaroner till sig. Kände att jag hade bra flow så jag pt lite snabbmakaroner med ketchup. Men jag va noga med att inte tugga för mycket, för att slippa bismaken.

Sen åkte vi hem till ett par vänner. Där bjuds det alltid på massor av gitt och de senaste gångerna har jag setat & tittat på när alla har ätit.
Men idag åt jag chips & salta kex med mögelost. Jag kan inte tugga ordentligt men det gör inget när man är bland vänner.

Idag är en segerns dag! Jag har vunnit ett stort krig över mig själv!

Nu ska kag och min förvånade mage lägga oss och sova. Tur jag tog en samarin i slangen innan...

Happy friday!

 På mamsens jobb igår med mitt lilla lyckopiller Abbey. En petit brabancon.

onsdag 25 februari 2015

Det här med hundar & cancer

Det är inte  varje dag det händer så spännande saker i mitt liv så det känns meningsfullt att dela med av dom. Inte för min skull utan för er som läser. Dagarna går, tankarna flyter på  i samma takt. Uppåt & neråt, lite hit & dit. 

Dagarna förgylls med valparna jag har hemma nu. Vi blev valp-vakt åt en liten affenpincher som behövde komma från sin kennel ett tag. Han är ett riktigt troll som passar vårat andra yrväder Abbey perfekt. Det är full rulle och hon är utan tvekan da bitch som bestämmer allt. Jag kommer sakna Raffe när han åker igen, för han passar in här på något sätt. Men jag ska inte ha en hane om/när det blir en till hund. Jag vill ha tikar som jag kan ställa ut & förhoppningsvis ta valpar på i framtiden. I dagsläget har jag redan 5 tikar. Selma som är min gamla blandras på 12 år, hon har alltid hängt med mig känns det som, min svarta pärla. Sen har vi Märta, en petit brabancon på 6 år i sommar. Hon är mamma till mina två andra tikar, Barbara (petit brabancon) & Kija (griffon brruxellois). Sen har vi lilla Abbey som är mitt lilla lyckopiller jag köpte i vintras. Men nu löper Barbara & vi panerar en parning på henne med en snygg och fin hane. När Kija börjar löpa väntas en parning där med. Jag vill inte låta mitt liv vara på hold bara för min sjukdom så jag planerar allt som jag ville ha det innan jag blev sjuk. Så har vi tur blir det valpar hela sommaren här. Men så kom den där lilla affenpinchern in i huset... Jag har tittat på dom länge länge och föll pladask för dom första gången jag träffade dom. Dom påminner om griffonen men är ändå på ett helt annat sätt, jag vill så gärna ha en sån. Det bara är så, men en tik då. Att ha en hane instoppad i en flock med 5 snygga löpande tikar, nej tack!
En vacker dag så hoppas jag på en affenpincher i min kennel. Ska bara vara överrens med min delägarvän också. Men jag jobbar på det!
Jag råkar nämligen tycka att utställningar är grymt skoj, och förra året blev min Kija Svensk utställningschampion. Det är alltid kul när det är ens egna uppfödning. Barbara ligger strax efter och måste få ett cert till innan hon också kan titulera sig så. Men nu blir det valpar för deras del och inga utställningar i sommar. Abbey som jag hoppas på kommer förhoppningsvis växa till sig, annars kommer hon bli för liten för både utställning och avel, men hon måste få mer tid på sig.

Apropå det här med hundar och cancer.

I somras anordnade chihuahuacirkeln i sverige en "rosa promenad". Det gicks promenader på 5 platser i sverige och lokaltidningar & tv va på plats för att dokumentera det hela. Promenaderna sker för att uppmärksamma cancer då det är så många som drabbas. Själv gick jag promenaden i västerås med ett några dagar gammalt cancerbesked i minnet. Jag tycker det är så oerthört viktigt att vi gör såna här saker, inte bara för de drabbade utan för alla familjer och vänner som är meddrabbade. 
Det är ett tillfälle att hämta kraft & energi, att inte känna sig ensam utan att se alla som går tillsammans mot cancern.
I år ska jag försöka vara med och tillsammans med Annica (aktivitetsombud chihuahuacirkeln västmanland) & skapa en promenad utan dess like. Kanske inte just en enda stor utan flera promenader i hela landet.
Men jag kommer behöva hjälp av folk på olika platser i sverige. I nuläget vet jag inte exakt vart vi har arrangörer men jag vet att i Stockholm kommer det finnas många som är redo för en sådan promenad. 
Här i Västerås kommer det också bli av. 

Men jag efterlyser faktiskt folk som kan tänka sig att ställa upp och anordna. 

Det är bara en vanlig promenad genom stan där man bor, med rosa kläder. Cancern kommer i fler färger än bara rosa som symboliserar bröstcancer, men det är en lätt färg att ta på sig & sina hundar för att synas ordentligt!
Så om jag har någon som känner sig manad att ta sig an det här i sin stad, kontakta mig! Antingen här eller på min facebooksida: Madeleine Erichsen.
Det är många månader kvar men ibland behövs tid att planera. Målet är att gå samma dag & att tidningar & TV ser oss. Alla med hund måste ju ändå gå ut, så varför inte ta med familj och vänner och sluta upp just denna dag!?
Det är ett perfekt sätt att synas med sitt företag i tv eller tidning i ett gott sammanhang!

Jag hoppas vi kan slå på stort, tillsammans är vi starkare!

Förhoppningsvis kommer det finnas accesoarer att införskaffa innan promenaden, det är något som jag och en annan kollega jobbar med för tillfället.





Deltagare på förra årets promenad.


Jag & Junie i ledet.


Mina två lyckopiller! Fråga inte hur man vänder bilden?!










lördag 21 februari 2015

Påminnelser

Varje gång jag försöker äta på rätt sätt så påminns jag om varför jag inte vill. Jag påminns om att jag inte kan gapa, inte kan komma åt med tungan på överkäken & inte kan stänga munnen. Jag ser ut som en jättebebis som smaskar och petar med fingrarna. Jag påminns om att restaurangbesök kanske aldrig mer går att uppleva. Min gapförmåga är begränsad & kommer så alltid förbli säger min käkkirurg. Efter min första näsoperation som gjordes så kan jag inte längre röra min överläpp neråt. Det är som att näsan & överläppen sitter fast. Jag kan inte vissla, eller smörja läpparna om jag tagit lypsyl. Jag kommer knappt åt att skicka mig själv på överläppen.
Hur ska jag kunna tugga mat om jag inte kan gapa ordentligt eller fånga upp maten i munnen med tungan då käken inte kan röra sig i sidled eller utåt.

Jag tycker straffet för det här är alldeles för hårt när hela ens sociala liv står på spel.

torsdag 19 februari 2015

Den nakna sanningen - tomrummet

Först vill jag varna alla känsliga för bilden på min tandlösa mun längre ner.  




På ett sätt hade jag redan på känn att det skulle bli tungt hos käkkirurgen idag. Det kände jag redan när dom ringde igår och frågade om jag vill testa ta ut plastgomen jag har i munnen.
Vad finns där under, hur kommer det kännas, kan jag äta & kan jag ens prata? Jag blev nervös men bestämde mig för att ta tiden idag och åka dit.
Jag pratade med mina fantastiska läkare, frågade alla frågor och  försäkrade mig om att den gick att sätta tillbaka om det ändes fel.
Plastgommen jag har i munnen har setat som ett skydd för att dom tog bort en bit av min tinning och vek in i min gom. Den ser till att det inte är en gång direkt upp i näsan när tänderna togs bort. Och för att den delen skulle få läka i lugn & ro så sattes plastgommen in & med nya tamponader utbytta varje vecka så har det läkt fint. Men alltså så va det nu färdigläkt och plattan behövdes inte längre. 
Hon klippte bort ståltrådarna som satt runt mina tänder som höll plattan på plats och redan där kände jag hur känslorna började åka berg & dalbana. Verkligheten om vad jag gått igenom, att det saknas en betydande del av mig själv under den där plattan, allt kom upp. 7 utdragna tänder och hela käken borta. När hon tog ut plattan så bröt jag ihop lite grann, vågade inte känna efter utan att vara rädd för vad som fanna.Och den rädslan va befogad. Kände med tungan och det enda jag kände från mitten av munnen var ett stort tomt hål. Dett fanns ingenting där. En fruktansvärt otäck känsla. Fick tröstande ord, papper att tårka tårar med & ett glas vatten att skölja munnen. Hon gjorde rent under plattan och allt kändes bara så fel. Jag fick prova dricka lite vatten. Hon frågade något men jag kunde inte svara för  orden gick inte att forma som jag ville. Jag bara sluddrade. Vågade inte hittade modet att försöka för jag skämdes. för mig själv.  Bara så mycket verklighet och smärta. Mannen som ska göra min protes kom ner för att ta sig en titt när vi ändå höll på. Känns skönt att vara på väg med nya "tänder". Hade en innerlig önskan, att munnen skulle vara komplett till den 22:a mars då jag har öppet hus för min 35-årsdag. Men så blir det inte. Vi satte tillbaka plattan igen, några småstick med bedövningssprutan så inte ståltrådarna skulle göra ont. Nu är den åter på plats. Tycker inte om plattan heller då tamponaden som sitter ovanför svider, men den är bättre än att vara utan. Vi pratade gapförmåga, den blir aldrig detsamma igen. kan gapa nästan 2 cm, men det är allt. Men jag måste jobba mer med att fösöka öppna upp mer. Men aldrig mer en normal gapförmåga. Jag är glad att jag har den läkare & sköterska jag har. Jag känner mig trygg där & vet att dom vill mitt bästa.

Hade en tid hos hörselcentralen tidigare på dagen men det var bara ett nytt hörseltest. Hoppas den lilla operationen blir av snart också så hörseln kommer tillbaka. Bit efter bit så ska jag plocka tillbaka mina delar som cancern tagit.
Bit efter bit ska jag repa mig för att fortsätta leva mitt liv som innan.

Jag slås ner ibland, men den tro jag står på vacklar aldrig. Jag vet vart jag är på väg och det får storma tusen gånger om utan att jag ramlar ner. Jag kanske kommer hamna på knä, men då vet jag alltid att jag blir uppburen igen. Jag kommer klara det här ändå. Starkare än någonsin kommer jag peka mitt allra längsta finger mot den där jävlen som trodde den kunde knäcka mig!

Tillsammans mot cancern!

Tack också bästa underbara storebror för att du kom förbi idag. Du ger alltid tröst och förståelse.










måndag 16 februari 2015

"Du gör skillnad"

Ett anonymt meddelande på bloggen efter förra inlägget. En mening som ger mig så mycket, som gör att jag fortsätter dela med mig. Det som gör att jag väljer att vara öppen med allt: 
"Du gör skillnad".
Då finns meningen med allt, här och nu.

Det här är pissigt, jobbigt, frustrerande men samtidigt på något sätt så oerhört givande. 
Alla jag träffat under vägen hit. Såna som har visat hur stabilt dom står brevid mig. Även om vi inte känner varandra så finns alltid svalkande tröstande ord där, bara för mig. 
Från någon som bryr sig. 
Dom gör i sin tur skillnad. Det är det som gör att jag orkar göra det här. För om dom gör en skillnad för mig, trots att vi inte känner varandra så väl, så förstår jag bättre att mina ord kan göra skillnad för någon annan.

Min resa är inte olik någon annans, även om den är unik i sitt slag. Jag har "bara" min cancer. Andra kan ha haft en trasslig barndom, blivit utsamma för övergrepp, svält, krig, misshandel, dödsfall och massor av annat. Men min enda förlust i mitt liv är det cancern tog av mig. Det är tack och lov allt jag har att skriva om. Det finns så mycket trauman där ute, så många livsöden som får det här att blekna i jämförelse. 
Jag skriver aldrig för att få medlidande från det som hänt. Jag skriver för att dela med mig från mitt lilla öde. För att någon kanske kan få förståelse för någon annan. Jag kan vill och orkar skriva, det är som mitt kall. 
Det här är meningen med allt. Jag kan bara bidra med lite lite färg till den svarta paletten, det är allt jag kan. Men om det kan ge färg till nästa som läser, som kan föra det vidare, som hittar någon typ av tröst i min resa så kan paletten få mera färg.
Alla människor jag träffar är så spännande. Alla sitter på sin egen historia, alla har gjort val som lett dom till den platsen där vi möts & därför borde det finnas en mening med det. Alla våra handlingar i livet har gjort oss till den vi är. Medvetna eller omedvetna val. Vi är alltid resultatet av det vi gör & sättet vi agerar på. Vi har ingen annan än oss själva att skylla på. 
Lite som vi sår får vi skörda. Och jag tror vi kan utveckla oss själva genom att leva med det i medvetandet. Att våra handlingar ger konsekvenser. Alla val vi gör tar oss vidare i livet. 
Kör vi på utan att vara medvetna om våra val är risken kanske stor att vi hamnar i knipa och tycker allt skit drabbar oss & att alla går emot en. Men gör vi kloka medvetna val som tar oss framåt på rätt sätt, är chansen till ett lyckligare liv större. Inte alltid med pengar & materialistiska ting, utan med en stor dos harmoni och tillfredsställelse. 

Jag försöker leva så även om är en kamp ibland, en färskvara. Man får funderingar på varför det här drabbade mig, vad vill livet visa med det. Levde jag inte tillräckligt medvetet?
Jag tror det finns en mening med det här, även om priset är högt. 

Att jag gör skillnad.
Orden är få men gigantiska för mig. Det är ju fortfarande bara jag. Men jag blir överväldigad och stolt över det. Då måste jag någonstans ha lyckats ändå. 
Jag är fortfarande bara en av miljoner som har krokiga livsöden och förmågan att få ner det på print.
Men att kunna bidra med det lilla ger så mycket. 

Vi är alla resultat av våra egna val, vissa med bättre förutsättningar än andra kanske. Men ändå. Alla kan göra skillnad & bidra med färg till mörkret på sitt eget unika sätt. Bara vi är medvetna om våran kraft till det.


Ett underbart ögonblick förevigat av en fantastisk fotograf. Jag blev övertalad att vara med på bild av Malin & jag är så tacksam för det. Bilden föreställer min älskade fantastiska dotter & jag från igår. Vi träffade Malin på Pastillfoto och tog lite bilder. Jag kan varmt rekommendera denna mjuka fina fotograf som fick oss båda att känna oss avslappnade och som gav oss chansen till detta. Hon finns i Järfälla, Stockholm.
Instagram: pastillnu. Följ henne in i fotografiernas magiska värld.





lördag 14 februari 2015

Ingenting blir som vanligt

Det är nu ungefär som min värld börjar snurra. När saker börjar falla på plats. Allt börjar lägga sig och man är redo att leva som vanligt. Det är då jag inser att ingenting blir som vanligt igen. Tankarna far igenom mitt huvud. Känslor som spelar spratt. Jag vill på ett sätt inte erkänna det för jag vill inte oroa. Familjen har tagit sånt lass, Mamma som burit mig hela vägen och skulle bära mig lika långt igen. Hon behöver inte att jag vacklar. Men jag gör det, Idag har mina känslor åkt berg & dalbana. Blommor och kärlek från Tomas & Junie. Tårar nära så många gånger. Flera gånger har jag bara velat bryta ihop men inte framför Junie. Jag vill inte erkänna att systrarna på onkologen hade rätt. Jag är starkare än så. Men det är starkt att våga känna och åka med i känslorna en bit och därför gör jag det. Dom får ha rätt, det är oftast efter strålningen som allt kommer, sa dom. Det är nog lugnt sa jag, jag känner mig stark & har koll på mina känslor. Det har jag också och därför väljer jag att erkänna dom nu. Jag står för rädslan, oron, det som framtiden har att ge mig. Kommer jag att bli gammal? Kommer jag vara en av dom som dör, somnar in avmagrad på sjukhuset med min familj gråtandes bredvid? Jag vill inte ens ta in dom tankarna i mitt huvud men dom finns där. Det är nu dom kommer och gör intrång. När jag har Junie här så gör dom så förbannat ont. Ska jag lämna henne? Ska hennes mamma dö i cancer.
Hur kunde det drabba mig & varför är jag en av dom. Jag vet att det inte finns något svar, jag vet att jag ska lära av det här. Men  allt som har så intensivt ägt rum omkring mig, överfaller mig nu. Jag är ledsen över att jag måste få vara med om det här. Ledsen över att aldrig få se ut som förr, jag sörjer det. Jag sörjer mig själv och det liv som är menat att jag ska ha. Det är först nu i vuxen ålder jag har hittat mig själv, vem jag är och vart jag står. Det har tagit lång tid. Låt mig då bara få fortsätta med livet, låt mig få leva och uppleva ett barn till, mammas pension, brorsans 40-års fest, systers bröllop, lillebrors familj & kanske mitt eget bröllop en dag. Låt mig få vara kvar på jorden utan stress. Bara lugnt & sansat. Kontrollerat och bekvämt. Jag ska göra allt som behövs för att leva i harmoni. Världen snurrar vidare utanför min bubbla av hjälplöshet. Den hjälplöshet vi alla har inför våra liv. Man kan bara påverka det åt ett håll annars är det bara hålla i sig. Hoppas på att vi får bli gamla och uppleva det som i stunden kanske är en självklarhet. Men jag kommer aldrig mer ta mitt liv så. Jag ska fortsätta vara tacksam för var eviga dag jag får spendera med dom som betyder allt.

Jag ser henne ligga i soffan bredvid mig. Hon sover. Och jag vill aldrig lämna henna ensam.

torsdag 12 februari 2015

Bara en känsla bland alla andra.

Jag har en känsla i kroppen. En känsla som säger att det räcker nu. Jag vill klä mig i fina kläder, fixa håret, sminka upp mig och kunna gå ut och vara normal. Jag är trött på att folk glor. Jag fattar inte ens att jag har stått ut så länge som jag har. Och att jag gått ut utan att bry mig. Men nu gör jag det, inte så det ska få påverka mitt liv, men jag är TRÖTT på folks blickar. Jag är TRÖTT på att se missformad ut i ansiktet, TÖTT på att sakna tänder, TRÖTT på att ögat är insjunket och olikt det andra. TRÖTT på att inte kunna äta mat. TRÖTT på att vara så torr i munnen så man inte kan svälja. TRÖTT på att ha en slang i magen. TRÖTT på att inte ha hår i nacken. 
För jag mår för bra i kroppen nu för att acceptera att jag har sviter av en sjukdom. Därför vill jag sopa igen alla spår från operation, sjukhusvistelse och strålning och bli som förut. Jag börjar må så pass bra att jag stör mig på att dras med alla biverkningar. Jag vill börja leva normalt, börja jobba och gå vidare med mina planer med livet. Men skiten hänger efter en som ett segt virus. Tiden är det enda som kan påveka. Men jag har varit så tålmodig så länge. Varför kan det inte bara få vara normalt NU!
Jag vill kunna gå ut, ta ett glas vin, känna mig fin och inte uttittad. Jag är  redo för att möta världen igen, men mitt utseende stoppar planerma. Jag vet att insidan är det viktiga och allt det där, men det handlar inte om det. 
Det h3andlar om att tålamodet är slut. Jag vill börja leva igen. Ett helt vanligt liv som alla andra. Nu, helst redan igår. Jag  vill inte vara den där "cancersjuka". Det är liksom inte jag. Hon finns inte längre. Även om hon inte kan begravas så är hon djupt undanplockad. Just nu.

Det har ändå gått 4 (nästan 5) månader sedan allt drog igång. Cancerbeskedet, aborten, operationen, rehabiliteringen, strålningen, återhämtningen och nu är jag här. Det som är förbannat synd i vissa sammanhang är att tiden är vad den är, vad vi än försöker göra med den. Den rubbar ingenting. En minut är en minut oavsett vad du vill. Inget kan göras åt det. Bara se till att nyttja minuten på bästa sätt. Men ibland vill man bara maxa tiden, se till att den går så man får se normal ut. Så att folk slutar glo. Förmodligen med all välvilja, men jag är trött på det. 
Men det är väl bara en känsla bland alla andra.


Mammas 60-årsfest i somras. Det blev min & Tomas förlovningsdag också. På bilden jag & min älskade lillebror Lucas.

måndag 9 februari 2015

Så ser det ut nu!

Efter förra veckans sjukhus besök så är allt som vanligt igen. Men det är alltid med en klump i magen man går dit. Sjukhus betyder allvar & sjukdom. Orden som ekar: "Du blir aldrig friskförklarad, tumören färdas i blodet, på nerverna och fäster i skelettet". Det är Min kropp han pratar om. MIN. Det ska inte vara några jäkla demoner i min kropp. Det är intrång mot min vilja. Olaga intrång.
Och även om han säger det han säger med allvarlig min så står min ståndpunkt kvar. Jag är frisk så länge jag inte är sjuk så det känns eller märks. Finns det celler kvar så är det så, men jag tänker leva som vanligt tills något eventuellt händer. Jag tänker inte kuva mig för att det kan finnas något kvar.
Nej, jag tänker se till att boosta min kropp med alla vitaminer jag kan, allt som gör den stark och motståndskraftig. Inget socker, mera grönt och ren mat. När jag börjar äta igen så har jag ändå inget sug efter socker, då är det bara passa på att leva rent. Då trivs inte cancern, den gillar socker och skitmat. Det är sånt som kan göra en sjuk.
I vilket fall så va vi på Örebro Universitetssjukhus förra veckan. Jag fick träffa plastikkirurger, käkkirurgen & min öron/näsa/halsdoktor. Jag har ju hela tiden sett ett jobbigt delmål i slutet på sommaren då nästa stora operation ska göras. Återuppbyggnaden av min käke. Men nu när vi pratade med alla kirurger så lät det inte så längre. Dom sa att "vi står inte och längtar efter att få sätta kniven i dig igen, du har redan varit med om en hel del på kort tid".
Så om jag har en jäkla tur så slipper jag den stora operationen om en tandprotes kan fylla den funktionen istället!
Den tandprotesen ska jag påbörja nu på onsdag, då jag ska träffa läkaren i Västerås. Om vi har tur så kan han göra en protes med tänder som sitter och fyller ut där överkäken ska sitta. Och blir allt bra till slut så får jag leva med den istället för en till  operation. Då känns det som om jag kan börja leva på riktigt nu. Jag kan ta tag i  träningen för att få behålla allt den här gången. Ingen operation som bryter ner mig så man måste börja på noll.
Jag hoppas verkligen det går.
Annars väntar en röntgen om ett tag för att se om det ser bra ut. Det känns jobbigt, jag vill helst inte veta. Jo, bara om allt ser bra ut. Annars vill jag inte höra. Jag tänkte börja köra igång med mitt liv nu & tänker inte ta fler hinder. Min kropp ska åter i min ägo. Parasitfri.
Och det räcker för min familj & för mina vänner med allt också.

Men så ser det i varje fall ut nu. Idag lever jag och mår bra & om planerna går i lås så blir jag minst 100 år!

lördag 7 februari 2015

Jag lovar sluta gnälla

Ibland blir jag förbannad på mig själv som inte var nöjd med hur jag såg ut då. Hur jag gnällde på sneda tänder & en hy som inte va perfekt. Håret är för tunt & magen som vägrar släppa fett. Idag skulle jag ge så mycket för att få se ut så igen. Bara ett normalt utseende som inte väcker allt för många blickar.
Jag börjar bli trött på att se ut såhär & nu önskar jag att det kommer tänder på plats snart. I 3 månader har jag gått och sett ut såhär. 3 månader med blickar från folk. Därför vill jag bara se helt vanlig ut igen. 
Normal.

Jag lovar att aldrig gnälla igen. 

söndag 1 februari 2015

Din dumme fan

Hej din dumme fan. 
Vad trodde du egentligen? Har du inte störrebkoll på dina offer för att fatta att du valde fel denna gången? Vi är fler och fler som inte viker oss för dig. Du kanske ska ta och förstå det nu. Du är en förlorare. Jag kan lova dig att ingen jag känner vill ha med dig att göra. Du är djupt hatad av alla jag känner.  
Men visst, jag erkänner att du har lärt mig ett och annat också. 
Du har lärt mig att kärleken till livet är större än rädslan för döden. Därför har jag mitt sikte inställt till 120% på livet och 0% på döden. Det va nog värre innan vi träffades. 
Du har också visat mig vad medmänsklighet egentligen är och betyder. Hur många människor som kan engegera sig i en enda person. Jag har även förstått att vänskap är något djupt rotat som håller i den mest ihärdiga orkan och att jag får uppleva det. 
Det finns blod och det finns vatten. Blodet som jag har och delar med min familj har fört oss till en annan nivå. Vi är så mycket starkare nu. Det har jag ändå att tacka dig för. Du har visat mig vad en mamma faktiskt gör för sitt barn, hon går faktiskt genom eld för att strida ihop med sin dotter. Och syskon, för att inte tala om dom. Dom åker mil, över landsgränser för att få vaka vid sin systers sida. Alla 3. För att hålla handen och ge kärlek och energi. 
Som du säkert förstått har jag en dotter också. Det är ditt fel att hon får äta medicin för sin oroliga mage, hon är stressad och orolig. Hon är bara 10 år!
Men vi kan prata hon och jag förstår du. Vi pratar om dig, om att du är död för oss nu. Du förstörde mitt utseende, du förstår att innan du förintades från mitt ansikte så var jag söt, snygg och rätt nöjd. Nu är inte så fallet längre. Jag är allt det där, men på ett annat sätt. Men vad vi lärde oss av det, var att jag fick en dotter som visar att hon älskar sin mamma på ett sätt du aldrig kan förstöra. Hon fann en stolthet över sin mamma, hon vill visa henne för sin klass och låta henne berätta hur jäkla stark hon är som överlevt dig. Du har gett henne en kontakt med sina känslor som inget annat kunnat locka fram. Hon kommer alltid vara en erfarenhet rikare tack vare dig.
Du öppnade hennes hjärta ännu mer.
Jag har en sambo också. Du vet han som satt dag och natt vid min sida efter att dom öppnat mitt ansikte och dödat dig. Han som säger att min själ lyser starkare nu och att hans inte ens reflekterar över hur jag ser ut. Du har gjort oss starkare. Du gav mig chansen i mitt liv att uppleva en kärlek jag aldrig trodde var ämnad för mig. En kärlek grundad på mer än utseende & gemensamma intressen. En kärlek för livet!
Och tack vare dig & att jag har turen att kunna förmedla vad jag känner så har andra människor kommit till insikter. Dom säger till mig att dom har tänkt om i livet, ändrat på saker, tagit tag i det som kanske kunde vänta till imorgon. Men som också insåg att imorgon kanske allt är för sent. Du har inte bara förändrat mig utan en massa andra människor också.
Så visst hatar jag dig för vad du har gjort mot mig, men jag kan känna tacksamhet för vad du har gjort för mig. För du förstår att människan är stark. Och människan kan ge så mycket kärlek. Och när den kärleken sätts samman så bildas en kedja av reaktioner. Den kedjan bara växer med antalet människor. Och nu är kedjan så stark så vi är som en enda stor armè av kättingar. Och vi släpper inte varandra. Det är ju synd för dig för nästa offer du försöker ge dig på, är redan fullmatad av energi och livskraft så du kommer inte lyckas. Så därför känner jag mig fri att tala på allas vägnar och kan med gott samvete säga:

Gå och dö cancerjävel!

Inte ens döden vill ha dig.