torsdag 29 januari 2015

Vem har du?

En sak med att bo på landet måste vara avsaknaden av ett 100%igt internet. Därav uteblivna blogginlägg. Skriva på telefonen går ju, men är så mycket jobbigare. Men paddan vill sig inte när inte internet fungerar. Men vi kör ett telefoninlägg ändå!

Jag funderade på hur mycket stöd man som cancerdrabbad får av sjukhusen. Jag minns inte att jag blivit erbjuden psykologhjälp speciellt mycket. Och är man en person som har svårt att ta till sig hjälp av den sorten så kanske man ska ge mer tydliga inviter till hjälp. Jag har kikat igenom papper från ungcancer & Cancerfonden men (rätta mig om jag har fel) ser mest att det riktas till anhöriga.  Man kanske tar för givet att hjälpen ska komma från avdelningen man är på när det gäller den sjuke. Men vem ser till att man verkligen för hjälp om man behöve? Det är ett stort steg att säga: jag behöver prata med någon. Det är inte så enkelt. Vet man ens vad man ska säga?
Jag har träffat kuratorn på mitt sjukhus 2 gånger. Men enbart för att diskutera om min dotter. Det är en rar tant som förmodligen går i pension snart. Men både jag & min dotter hade väldigt svårt när hon blundade större delen av vårat samtal. Säkert inget hon tänker på själv. Men det fungerar inte då vare sig för mig 
eller dottern. Vad gör man då? Om man så innerligt behöver hjälp men knappt vågar fråga & sen kanske hamna hos någon där det inte alls klickar?
Det handlar om stora tunga saker här. Sådant som depression, dödsångest, lämna sina barn, stora frågor och funderingar kring livet efter döden. Om man inte får hjälp att ventilera sådant, kan man ens bli frisk då, även om sjukdomen är borta? Ska man bara vara tacksam över att få leva & försöka glömma ångesten & stressen av att ens liv höll på att ta ett sjukt slut? 
Alla har inte ens lätt för att prata, skriva eller uttrycka sig. Hur får dom hjälp? 
Att hitta andra i sin situation kanske inte heller är så lätt. Vågar man ens skriva till någon annan om sina egna bekymmer, tänk om personen avisar dina blottade känslor. Då kanske man faller ännu djupare. Det finns inga lätta ord som säger vad man går igenom. Men det finns verktyg för hur man kan hantera sina känslor så man håller dom i rätt position. Jag vet inte om min kurator skulle kunna ge mig dom om jag setat som en tyst mus och inte saft något. Bara kännt mig som en döende sjukdom som man inte vet hur man ska hålla i. Och om inte hjälpen kommer så tror jag sjukdomen kan ta överhand. Då kommer tankar om döden att sakta sno grepp om en och dra ner en. Istället för att få hjälp att byta ut tankarna mot verktygen som behövs för att se livet framför en. Hur ska man tänka när ångesten river i en och man inte vill kliva upp ur sängen. Det kan man inte veta själv, man måste ha någon som talar om det. Jag har fått hjälp tidigare i mitt liv när jag hade en kris. Då fann jag inte bara verktygen utan också lugnet i livet. Det är det som gör att jag känner mig trygg & att mitt behov av att prata (proffesionellt) inte är så stort. Jag har inte fått höra att jag kommer bli frisk. Snarare så säger läkarna att jag är ett sådant unikt fall så vi kommer kanske aldrig kunna friskförklara dig. Men det är okej. För jag väljer att vara frisk efter den här operationen & strålningen. Jag väljer att planera för framtiden och se framåt. För då ställer vi in oss på det, min kropp, skalle & jag. Vi ska bli friska. Eller snarare vi ska vara friska. För då har vi tanken på en ljus framtid där livet fortsätter. Och med det målet så är det lättare att styra kosan rätt. 

Tankar tänkta tillräckligt många gånger blir en verklighet.

Jag hoppas det finns forum & mötesplatser på nätet för oss drabbade. Jag har inte tittat runt men jag förstår att det behövs.
Eller ska man starta ett slutet forum för oss på Facebook? Där vi kan stötta varandra & finnas som axlar att gråta mot när ingen annan förstår?
För vem förstår lika bra om inte den som gått i samma spår? 


Systrar & bröder. Tillsammans mot cancern. 



måndag 26 januari 2015

237 gilla & 115 kommentarer

Fortfarande, nästan 4 månader efter min diagnos så är stödet lika stort från er. Eller det har nog till och med vuxit.
Kända & okända, vänner och familj, gamla bekanta & gamla kära vänner som hittats igen. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka för allt stöd. Varenda kommentar läser jag, tar in & känner tacksamhet för. Jag är en lycklig människa som har förmånen att känna mig så omtyckt av så många.
Och ni ger mig styrka att orka kämpa. Varenda en!
Jag vet inte hur det ska räcka till, men tack! Tack för stödet ni ger & för att ni tror på mig. Ni alla ger så mycket.

Sista strålningen idag vilken ingen har missat.
Köpte med en tårta till personalen & överlämnade den. La mig på britsen, masken spändes fast, Queen i högtalarna, ljudet av maskinen som svävar över mitt huvud & ger mig metallsmak i munnen. För sista gången. Jag är nu färdigbehandlad så länge allt fortsätter såhär. Behandling av att avlägsna min cancer är avslutad. Det finns alltså inget mer att göra. Om det finns celler kvar? Det går aldrig att ta reda på. Men så länge dom inte tar över och bildar en tumör så är jag frisk. Så, bu är jag frisk från cancern enligt mig. Läkarna kommer nog aldrig kunna friskförklara mig, men då gör jag det själv.

Nästa måndag väntar besök på Örebro igen. Kanske röntgen för att se om man ser något. Annars kanske jag får veta mer om operationen senare i sommar.
 Vi får se vad dom säger.
Annars är nästa steg att göra en protes där det sitter tänder som ska ersätta gluggen jag har idag. Sen är min största önskan just nu en operation i örat så jag får min hörsel tillbaka. Jag har med egna beräkningar 50% hörsel på höger öra. Och det går att fixa med att operera in rör. Så ja tack!

Men nu ska jag njuta av mitt döva öra & somna gott fast tomas ser på film bredvid mig i sängen. Inget ont som inte har något gott med sig!


Och vet ni vad: STRÅLNINGEN ÄR AVSLUTAD!!!!!!!! 


fredag 23 januari 2015

Jag vill inte mer

Jag vill inte mer nu. Jag kanske snubblar på målsnöret men jag vill inte strålas för 35:e gången. Min kropp har skrikit stopp för länge sedan. Håret är tappat, smaken är borta, blåsorna återkommer, jag är som fnöske i näsan & den bara blöder, munnen är så fruktansrr torr så nätterna är ett helvete.
Jag vill inte mer. En endaste gång kvar kan inte göra skillnad på cancercellerna.
Jag försöker hålla humöret uppe men nu orkar jag inte. Jag hatar se mig i spegeln, undrar om jag någonsin blir mig lik igen. Orkar inte med folks blickar när vi är ute. För jag ser dom, folk tittar. Jag orkar faktiskt inte mer. Inte just idag i varje fall. Imorgon kanske allt känns bättre.
Men jag är så Långt ifrån den jag va innan. Då var jag stark, vältränad, söt och bekymmerslös. Idag är jag ojämn i ansiktet, tandlös, svag & mager. Jag känner inte igen mig. Jag saknar att kunna prata ordentligt, le som förut, träna som förr, se ut som förr. Det är svårt att förklara hur det känns att sakna känsel helt plötsligt, sakna tänder, ha ett stort ärr i hela ansiktet. Och lägg på alla bekymmer som inte syns på det. Ögat som alltid krånglar, rinner & blir torrt på kvällarna. Munnen som inte går att öppna mer än 2 cm. Och allt annat jag skrivit. Allt som strålningen gör. Därför orkar jag inget mer nu. Jag vill inte strålas gång 35.
Det räcker och jag har varit stark, har kämpat och inte gnällt så mycket.
Men det räcker. Nu vill jag läka ihop. Se till att återhämta mig. Jag vill börja med det nu, inte på måndag. Nu!
Jag orkat inte med mer nedbrytning. Jag vill uppåt.
Nu!


torsdag 22 januari 2015

Vad skulle jag säga till dig om du blev sjuk?

Om jag satt med telefonen i handen och, höll den mot örat till en nära sjuk vän. Visste jag då vad jag skulle säga? Förmodligen inte. Skulle jag ens sitta med telefonen i örat & ringa? Eller skulle jag skicka ett sms? Men vad ska man skriva? Jag vet inte om jag skulle veta det. Men jag tror att det viktigaste inte är vad man säger eller skriver utan att man faktiskt gör det. Kanske bara ett "hej, jag tänker på dig, hör av dig om jag kan göra något". Skicka bara ett hjärta i sms:et och kanske "jag  vet inte vad jag ska säga, håller tummarna för dig." En bukett blommor, eller andra gåvor utan ord, men med medkänsla. Det räcker.
Huvudsaken är att man visar att man finns. Jag tror det är viktigt, både för den som blivit sjuk och för som vän som inte vet vad man ska säga.

Jag har aldrig begärt eller tagit för givet att mina vänner ska orka stå upprätt bredvid mig i det här. Men jag är glad att de allra flesta har gjort  det. Men det är ingen självklarhet att dom orkar. En cancerdom är i många fall säkerligen tyngre för dom som står nära än den som är drabbad. I varje fall i mitt fall. Jag vet vad jag går igenom, har koll på varenda känsla, försöker dela med mig för att underlätta för dom nära & för att lufta av mig. Men ibland måste man ha förståelse för att folk inte ligger på och hör av sig också. Folk har ofta fullt upp med sitt eget & det här kan vara det som gör att det blir för mycket. Bara för att jag är sjuk betyder inte att alla orkar backa upp, just nu.
Jag tror inte på att döma ut dom som inte hör av sig. Ofta beror det på något, kanske har dom inte den blekaste aning om vad dom ska säga. Rädsla för att säga fel eller för att man faktiskt inte orkar med en sjukdom i ens eget liv för tillfället. Min sjukdom är ju inte det enda som kan ha hänt i andras liv. Jag accepterar det. Det är helt okej för mig. Och jag tror inte det är fel att vara ärlig. Det är ju då man är riktiga vänner.

Man ska kanske inte vara så snabb att döma folk som inte hör av sig på en gång. Men man ska kanske inte ta en allt för lång tid på sig att höra av sig till en sjuk vän heller. Och det räcker med att bara vara ärlig. Vet man inte vad man ska säga, bete sig eller vara så är det helt okej. Jag skulle inte heller veta. Men ett tips är att göra någon slags gest så man vet att personen ändå vet läget, som ett litet samtal, en blomma eller sms.
Då slipper man sitta med skuldkänslor om något barkar åt skogen med vännen.

Jag är lyckligt lottad som har såna människor omkring mig som visat vart dom står.
Har dom tyckt att det har varit jobbigt, har dom sagt det & det uppskattar jag. Då vet jag också att vi kan ringa varandra och inte prata strålningar & sjukdomsvistelser. Utan prata om det som är omkring oss ändå, det övriga livet. Och tro mig, det är oerhört skönt också ibland. Att inte prata sjukdom utan bara få vara den vanliga människa man var innan.


Så till alla som faktiskt har skickat mig, blommor, presenter, smycken, brev, meddelanden & kort. Alla kända & inte lika kända vänner. Vilka jäkla hjältar ni är, som bryr er & som kommer på saker att göra som visar på erat engagemang. Jag vet inte om jag hade klarat det lika bra som ni.
Men Ni gjorde det och det är huvudsaken. Love!

Fantastisk syster & jag.

tisdag 20 januari 2015

Kvicksand

Som att springa i kvicksand känns det som nu, på slutsturten.
Segt och sakta passerar dagarna som man borde fylla med liv & viktiga saker, men som man bara vill ska gå. Allt för att få åka dit på måndag med vetskapen om att sista dagen är avklarad. Del 2 av mina stora 3 saker för tillfrisknad och normalisering. För just nu vill jag bara ha allt normalt. Vara normal och ta tillbaka mitt liv, mitt gamla jag som förvisso är ett minne blott, men jag vill ha något liknande. Ett normalt utseende. En normal mun som inte torkar ut på nätterna, som går att öppna, som har tänder hela vägenbn och som kan äta mat på ett fullkomligt normalt sätt. Jag hhatar den här plastgommen jag har i munnen, det är så förbannat jobbigt att känna den hela tiden. Men jag vet att man måste fokusera bort det & jag gör det så gott jag kan, men när kvällarna segar sig och man bara längtar framåt så påminns jag. Och just när jag skriiver så kommer det upp. Annars försöker jag att inte tänka på alla skavanker som kommit. Jag som klagade på mina sneda framtänder, mörka ringar under ögonen när jag va "frisk", magen va svår att få platt och tuttarna för små. Nu önskar man bara att få vara frisk och att få se normal ut, men eller utan sneda tänder men MED tänder. Jag saknar den söta tjej som jag var. Jag fattar det nu, jag va söt & såg bra ut. Jag vet att en annan utstrålning kanske ersatt det nu, men jag saknar ändå känslan av att få kunna känna mig fin. Uppsminkad och iordninggjord. Nu är jag rädd att jag inte kan sminka mig mer om inte ögat slutar tåra sig hela tiden. Men det får tiden utvisa.

Just nu är jag bara trött på det här. 7 långa veckor går sakta sakta mot sitt slut och jag önskar inget hellre än att det är slut NU. Sen väntar ytterligare tid efteråt för att plocka tillbaka det som strålningen skrämt bort. smaken till exempel. Svullnaden, håret, rodnaden & torrheten i ansiktet vill jag också få kontroll på. Näsan och svalget som är så torra hela tiden. Maten som jag önskar få kunna äta snart men som samtidigt skrämmer mig. Tänk om jag inte kommer kunna äta igen, tänk om jag aldrig får tillbaka samma smakkänsla? Jag är rädd att det ska sätta sig i skallen på mig & att jag får kväljningar som innan pegen. Samtidigt så tror jag att bara jag får bort den här plastbiten i munnen så släpper mycket. Bara jaag får känna att mina tänder går ihop utan något i mellan som det ser ut nu. Den plastgom jag har nu sitter fäst över min "hela" tandrad i överkäken och bettet passar inte längre ihop. 
Occh ovanför den gommen stoppas tamponader upp som fyller ut tomrummet som dom opererade bort i köpenhamn.

I allt detta så kommer tankar som smärtar mer än något. Tankar på att jag skulle vara i 5 e månaden nu. I maj skulle våran bebis ha kommit, om vi hade fått behålla honom. Jag kan se mening med mycket men inte just det. Nu kommer nästa tillfälle att försöka igen inte komma förrens efter nästa operation. Alltså tidigast när man är frisk efter en operation i augusti/september. Men den perioden är lösa spekulationer från käkkirurgen i västerås.
Men den bebisen får vi aldrig, även om jag bara var i 7e veckan och alternativet att behålla inte fanns.

Det är tungt nu. Tungt när jag sätter mig ner och skriver & känner. Dagarna går rätt bra, när saker rullar på.
Var återigen in på min galma arbetsplats idag. Ett ställe jag vet att man kan boosta upp sig när man kliver in. Idag hade jag tur, 8 stärkande kramar från gamla kollegor på en snabbrunda i butiken. Jag kommer alltid ha en bit av mitt hjärta där, efter att ha jobbat 10 år med samma människor så är det en del av sitt liv man lämnar kvar när man byter jobb. Kommer alltid vara en Ica-Madde & jag är glad för all kärlek som finns kvar när man kliver in där!

Imorgon kommer min älskade syster hit, ska bli så mysigt! Har jag tur hinner jag även träffa storebror också på dagen. Fast vi bor 10 mil ifrån varandra så ses vi ofta. Efter allt som hänt mig så har hela familjen tänkt om vad som är viktigt i livet tror jag. Vi ser till att träffas oftare. Man tar tillvara på tiden mer. Pappa som så länge sagt att dom vill flytta till sitt sommarhus har fått tummen ur, sålt lägenheten och är på väg nu. Nu och inte om "några år" som dom sagt. Nu har dom båda sagt upp sig och är på väg. Tyvärr alldeles för långt bort från oss, men till ett liv dom vill leva. Och det är ju det livet är till för. Att ta tillvara på sittliv & hälsa och leva som man vill.

Jag ska försöka rycka upp mig och fokusera på målet, det är så nära men stegen går så långsamt. Jag vill bara bli av med biverkningarna & få tillbaka en del av mig. Bli så hel jag kan vara just nu. 

4 strålningar kvar....4 strålningar kvar....


måndag 19 januari 2015

Liten update

Dagarna går. Har njutit av en helg utan strålning. Idag är det exakt en vecka till sista tillfället och ET känns så skönt. Jag har haft lite svårt att skriva dom sista dagarna för allt går i samma mak som förra veckan & veckan innan det. Jag är bara mer och mer glad för hundvalpen som kom för  3 veckor sen. Hon förgyller tiden hemma kopiöst!
Jag vill samtidigt tacka för kommentarerna jag får på den här sidan. Det verkar ta en hel evighet att svara på dom tyvärr. Men dom gläder mig. 

Jag har kommit över en iPad mini tack vare en vän som sålde sin till mig, så nu ska samsungen väck. Det är inget större fel på den men det går inte jämföra med iPad.
Ska försöka få tangentbordet att synka med paddan så kommer snart ett längre inlägg. Till det soldater, ha det bäst!

Kija & Abbey 💜

torsdag 15 januari 2015

27 strålningar avklarade.

27 strålningar avklarade.
27 gånger har jag legat nedtryckt på bänken med masken hårt över mitt ansikte. Aldrig frågat mig varför just jag.
Aldrig gnällt utan alltid varit glad och trevlig när jag kommit dit. 
Men även om jag ser ljuset i tunneln nu så är jag mer än redo att vara färdig nu. Det är ynka 7 gånger kvar. Inga blåsor men en liten äcklig dutt med svamp mitt i svalget. En fläck som torkar om nätterna och som gör att det känns som en bit torkat bröd som sitter fast. Nätterna.
Fortfarande värst just nu. För att man måste vakna så många gånger och svalka strupen med vatten. Det här tar begreppet muntorrhet till helt andra nivåer. Huden är röd och irriterad & håret lossar i nacken. Men det är okej för det stör mig inte mer än i tanken. En tanke som är hanterbar. Ögat strular men mest för att jag va dum och fuskade lite med 4 gånger om dagen principen. När man satt i salvan är ögat obrukbart någon timme innan salvan försvunnit. Allt är bara suddigt. Men nu bör jag fullfölja så irritationen försvinner.
Har mått lite pecka idag. Det kom på eftermiddagen efter strålningen. Huvudvärk och lite sjukdomskänsla i kroppen. Hade tänkt åka till gymet men det blev bara en snabbvisit dit för att träffa folket. Ingen träning. Klockan är sen i vanlig ordning. Man vill vara så trött som möjligt när man ska sova så man slipper vrida & vända sig. Har ett ständigt återkommande sendrag i nacken hela tiden också. Drygt men det försvinner snabbt när jag rör huvudet. Men jobbigt ändå. En massage kanske kan lösa upp lite. Strålning imorgon & sen närmar sig slutspurten. Fantastiska känsla! Del 2 av 3 avklarat! Sen en stor peration i slutet av sommaren. Men innan dess kommer många dagar passera och tid för att fylla på med energi. Nu, sova! 
 


Och nu klagar man över lite huvudvärk...

söndag 11 januari 2015

Det är upp till dig

Att välja.

Det är trots allt det handlar lite om, Att välja hur man ska se på saker ligger i ens egna tankar och styrka. För det är en styrka att lyckas styra sina tankar & inte låta dom styra dig. Tankar kommer och går, dom är trots allt inte din verklighet. Men dom kan lätt förknippas med din verklighet, och det är bra om du matar dom på rätt sätt. Positiva tankar om dig själv ger ju dig en bra självkänsla. Men likaväl  kan de destruktiva tankarna gödas så pass att du tror på dom till slut. Och då blir dom din verklighet fast dom inte är det.
Så. Det är upp till mig och mina tankar huruvida jag ska känna mig fin eller ful. Men det är ett jäkla jobb. Svårare än att träna hundarna. Belöningen kommer inte direkt när jag försöker och bakslagen är många. De tunga tankarna är som en tjock dimma ibland. Och att börja tänka bra om en själv är som att vifta bort dimman med en liten papperslapp. Det händer knappt någonting. Men ju mer man viftar desto mer händer det. De positiva tankarna får dimman att lätta och man mår faktiskt bättre. Det är en färskvara också, det bör göras varenda dag för att hålla i sig.
När jag misslycks med det så känns det direkt. Och jag glömmer ofta bort det. Men jag vet att det är viktigt, så jäkla viktigt. Särskilt nu när jag har ett ansikte som inte liknar mitt gamla. Även om förändringen inte är så fruktansvärt brutal så ser jag minsta lilla grop i mitt ansikte. Alla vinklar som gör att jag ser ... annorlunda ut än förut. Jag hade kunnat lägga mig ner för länge sen och aldrig velat kliva upp igen. Men jag väljer att i varje fall försöka se uppåt.
Jag va rejält låg en dag, kände mig så ful. Jag stod och skulle betala biljetten till parkeringen på sjukan och såg en kvinna närma sig mig från sidan. Jag försökte snabbt att dra upp halsduken för aniktet och dölja ärren och hålet i munnen.Men hon var för snabb & såg mig. Hon frågade om det va jag som bloggade. Och det mötet har verkligen fått mig att inse att jag inte ska gömma mig. Livet skickade henne just i den rätta stunden för att jag skulle få mig min putt i baken. Göm dig inte, upp med hakan. Jag har inte valt det här, man kan inte välja sitt utseende. Och därför fattar jag nu hur viktigt det är att i varje fall försöka tänka rätt. Att inte låta mig själv sjunka och känna mig ful. För där nere på botten är det så mycket tätare dimma & så mycket jobbigare att ta sig upp. Inte omöjligt, men jobbigt. Det gäller bara att ta kontroll över sin hjärna & inte låta den kontrollera dig.
Inte så bara, men så värt det.

" Tankar tänkta tillräckligt många gånger blir en verklighet".
Upprepa det för dig själv i samma veva du har nåt snällt att berätta.


Det är även såna tankar som gör att jag väljer att leva som vanligt.
Även om jag inte kan äta nu eller sover skit för muntorrheten så väljer jag att åka iväg över en natt. Vi va hos min syster och hennes kille nu i helgen. Jag satt och tittade på med min tandlösa mun medans dom åt grillad entrecot och pommes. Suktades över att få sluka en hel köttbit i ett stycke. Men det går inte, samma sak där. Antingen accepterar man att inte kunna äta eller så tjurar man över det. En kamp jag har varenda dag. Jag vill äta, men kan inte. Stoppar jag maten i munnen smakar det inget alls i varje fall. Så jag hängde upp min sondmat när dom åt och försökte gilla läget. Och det gjorde jag. Kvällen va kanon med alla ungarna, min lillebror, pappa & hand fru kom över. Vi hade alla 4 hundar med oss och vi sov kvar. Det funkade. Även om jag hade med mig en apotekskasse större än min klädväska. Det gick & helgen va kanon. Mamma kom  över idag innan vi åkte hem. 

Jag accepterar hur jag ser ut och att jag för tillfället har många brister i mitt annars vanliga liv. Såhär är det just nu. Det suger rejält i mellanåt. Men det hjälper faktiskt inte att tjura över det. Det hjälper inte ett dugg. Även om jag vissa dagar är så less så jag vill kräkas på det så väljer jag att ha positivatankar. Det blir så mycket roligare så!

Det är upp till dig


torsdag 8 januari 2015

Ha kvar känslan

När jag började blogga så var det mest för min egen skull. Kanske för att öppna upp för vännerna och familjen hur jag mår. Man kan eller orkar inte alltid säga samma sak till alla människor man känner men som alla undrar. Då är bloggen ett perfekt sätt att låta alla som vill, vara delaktiga.
Men jag trodde aldrig att jag skulle få den responsen jag har fått. Människor som skriver till mig här och på facebook och tackar mig för att jag har hjälpt dom att förstå andra drabbade. Hur deras resa kan se ut. Alla resor är ju unika och alla människor ser på saker ur sitt eget perspektiv. Men att veta att en vän kanske strålas, men utan att själv veta om vad en strålning gör. Nu kan jag dela med mig om vad den strålningen gör med mig. Alla blåsor, svampangrepp, oförmågan att äta eller vissa dagar knappt prata, håravfall och smaklökar som slutar fungera. Det är bara en del av det strålningen gör på mig i varje fall. Men kanske kan man få en större förståelse för den man känner, som inte delar med sig på samma sätt som jag. Sjukdomen är hemsk, den är vidrig och den kan lätt som en plätt slå klorna i ditt huvud och ge dig dödsångest. Men på något sätt, fråga mig inte hur, så har jag aldrig känt den. Bara en stor överlevnadskänsla. Men jag kan utan att ens anstränga mig sätta mig in i hur man kan falla tusentals meter ner i svart hål när man får diagnosen. Jag föll också en bit, men vägrade sen låta mig vara kvar där nere. Alla planer jag har, min dotter, min sambo, min familj. Hur skulle jag kunna lämna dom? Aldrig. Och i samma veva jag fick diagnosen så kom jag fram till att vara öppen med allt som händer mig. Jag tänker fortsätta lägga ut bilder på hur mitt utseende förändras på grund av att jag har haft cancer. För då tror jag också att jag bjuder in till att inte ta avstånd från mig. Ju öppnare jag är, desto lättare blir det för folk att inte vända mig ryggen. Inte för att dom inte vill träffa mig, men för att dom inte vet hur dom ska bete sig. Och det har jag full förståelse för. 

Kan jag med öppen mun le mot kameran och visa hur tandlös jag är på bild på facebook så är jag exakt likadan i verkligheten. Det kanske finns dom som tror att jag gör det här för att söka uppmärksamhet eller liknande. Men då hade jag nog satsat på det när jag hade mitt "snygga" ansikte kvar och inte nu när jag ser ut såhär.
Nej, jag gör det här för att öppna upp förståelse för medmänniskor som går igenom likande saker men inte vill eller kan vara så öppen som jag.

Tänk om någon nu får mer förståelse för sin vän som mår dåligt utan att kunna uttrycka det bara för att jag kan skriva om min resa?!
En cancer är inte bara en diagnos, operation & strålning/cellgifter. Det är så mycket tankar, livsomställningar, sjukhusbesök, känslan av att vara utlämnad i andras händer. Våga lita på läkare, fysiker och andra som ska ge dig vårde som ska rädda ditt liv. Narkosläkare som ska kunna sitt jobb under långa operationer. Blodprover, sjuksköterskor, psykologer. I mitt fall även en ofrivillig abort mitt i allt. Läkare som ska vara på topp just denna dag då man ska ner på bordet. Sondmatning, dietister. Telefonsamtal, tidsbokningar. Läkmedel. Försäkringsbolag, försäkringskassan, skatteverket. Egen företagare mitt i allt. Tankar om pengar, utgifter. Hur mår min dotter i allt, min sambo & min mamma & resten av familjen. Samtidigt som du är sjuk vill du vara så frisk du kan för att kunna leva det liv du alltid gjort. Det liv som ger dig energi att orka vidare.

Hela livet vänds upp och ner. Och ditt liv ligger i guds händer praktiskt taget. Eller i tankens kraft. Jag ska leva för så är det bara. Hålla kvar vid den känslan i alla motgångar, när kroppen släpper kontrollen och magen ballar ur, smaken är borta & du är så less på den där plastbiten du har i munnen. Ha kvar känslan när du borstar dina tänder och stirrar in i en till stor del tandlös mun. Ha kvar känslan om att överleva. När du vaknar på nätterna av att saliven är spårlöst borta & du är så muntorr att det spricker på insidan av munnen när du gapar efter vatten. Ögat som är suddigt och bråkar 80% av din vakna tid. Då är tankens kraft det viktigaste jag har. Men om man inte orkar ha den tanken levande, då faller man. Och vilka hjälper en upp då om ingen vet hur man mår?

Jag kan bara dela med av min resa. Men det är som sagt inte bara en diagnos och lite läkarvård vi pratar om. 

Jag kanske faller när allt är över. När jag står på toppen av mitt liv och ser mig själv som frisk. Då kanske allt slår ner mig. Men nu lever överlevnadsinstinkten i mig starkare än tankar som vill slå ner mig.
Idag är jag vid gott mod även om jag stundtals är så less på att inte kunna äta eller helt vara som en normal människa. Men ändå. Känslan av att få meddelanden om att jag gör något gott genom att dela med mig gör mig tapper.

Ni gör mig tapper. Fortsätt med det.

Frukost & framtidsplaner.

måndag 5 januari 2015

Den gumman gick inte

Om gud eller den högre makten finns så besvarar han era tankar om er önskan att avlasta mig. Det är för mig ett mysterium hur jag dom senaste dagarna har varft i princip helt smärtfri (förutom i magen av pegen). Men blåsor, svamp och andra brännskador är helt borta. Visst kan jag ha en  liten brännande känsla på tungspetsen men det är ingeting mot vad jag haft! Jag tror kroppen svarar på att jag får ordentligt med näring nu så den orkar stå emot. Dessutom tar jag vitaminer i alla dess former direkt ner i sonden vilket gör att jag faktiskt får i mig dom också. Morfinet slutade jag med för ett par dagar sedan också och när jag vaknade i morse så kände jag mig så oförskömt pigg! Plötsligt så lockade gymet massor och energin verkligen pulserade i mig. Promenaden med hundarna va lekande lätt i solskenet och livet kändes så mycket klarare! Jag inser nu vad morfinet gör med mig, det däckar mig! Och visst är det skönt att få sova när man har ont, men det slår bort en bra del av en själv. Och behöver jag inte så tänker jag inte ta dom. Träffade läkaren idag, som man gör en gång i veckan under strålningen. Berättade att jag mådde prima idag & att alla blåsor & svamp va borta. Han sa att alla inte får de värsta symptomen i slutet utan att det kanske kan hålla sig såhär! Så kalla det tur eller eller så hör någon era tankar & skonar mig. Valet är fritt att fundera över. Jag tror mig veta. Många tankar & krafter riktade åt samma håll gör skillnad.
Märkte när jag åt morfinet hur min egen självbild höll på att fallera. Det är svårare att tänka positivt när man är trött och seg. Därför hoppas jag kunna få fortsätta såhär.
Nedräkningen har dessurom börjat nu. Jag tror jag har 15 gånger kvar nu. 35 gånger totalt. Så denna vecka är det ons, to & fre. Veckan efter det må-fre. Veckan efter det må-fre. Sen är det en endaste måndag kvar att stråla! Fatta, nedräkning!!
Mammsen är på besök nu också, det är mysigt. Imorgon ska vi ta en tur på ikea med Junie som också är här.
En härlig kvällspromenad blev det runt kanalen i kylen med Evelina & hundarna ikväll. Jag är på gång, det känns bra!

Fuck you cancer!
Den gumman gick inte!



En vacker dag ska musklerna tillbaka. Nu längtar jag till att få bygga tillbaka mig dit. 


fredag 2 januari 2015

På papper

Vad borde det spela för roll egentligen. Håret.
Det är en del av mitt gamla jag som förvinner för att mitt nya ska få ta plats. Men om man inte är bered på att säga adjö till sitt gamla jag då. Om jag blir ett allt för snabbt dödsfall för mig själv. Där del efter del av mig trillar bort? Som att jag inte får tiden att säga adjö. Men nya saker kommer till liv. Nya uttryck som den som möter mig för första gången idag, ser som mig?
Jag vill visa bilder på hur jag har sett ut, kolla vad fin jag var. Ser du! Jag har varit snygg, förut.
Men nu är jag i ett ingenmansland. Känner inte igen det nya, är inte bered att släppa det gamla. Men i samma tankebana snurrar anledningen, åter igen är anledningen att allt händet så mycket större än allt jag förlorar. För jag har vunnit livet.

Jag glömmer bort det. Livet är mitt och i och med det så får jag göra uppoffringar. Släppa delar av mig för att offra till livsguden. För att få tid kvar på jorden. Tid jag lovar att förvalta väl. Lovar att ta tillvara på min kunskap och föra vidare det som ska vidare. Om någon få ett bättre liv, kan hantera sorg eller förlust sjukdom eller andra tragedier för att jag har något som kan lindra. Då är resan värd. Då är håravfall, känslelbortfall och att inte få vara densamma en skitsak.
Jag vill veta hur jag ska hjälpa, när jag är redo och frisk ska jag ut. Ut och ta reda på vart jag ska, vart mitt kall är, hur jag ska lindra. Jag har alltid vetat åt vilket håll jag ska, men jag visste inte att den här resan behövdes. Jag vill inte jobba inom vården, det har jag redan bestämt. Vill inte läsa psykologi för jag känner inte att jag vill sätta människan i fack för att man tänker si eller så. Det som har dragit mig är krissituationer, har alltid velat vara på plats efter stormar, bränder, översvämningar. Jag vill hjälpa där. Vara medmänniska, organisera och stötta. Se den svaga och lyfta upp. Försvarsmakten. Dom senaste åren reklamen har kommit har jag alltid vart så sugen. Vart in på hemsidan och tittat. Rottweilern kom hem till oss. Jag såg oss som ett team i nöden. Tillsammans skulle vi.
Nu blir det inte hon och jag. Men jag finns kvar. Med eller utan hår. Med eller utan att vara samma person som förut. Men mitt inre säger mig samma sak - framåt. För där framme är mitt kall. Kanske kan jag så benhårt tro på en överlevnad i det här. För att jag tror på att det finns mer för mig. Min gud har sagt det. Eller snarare min tro på störrre saker än mänskligheten. Gud är inte ordet för mig, men det symboliserar vad jag tror på, men inte kristendomen i sig. Min egen gud, min egen tro. Änglar eller vad du vill kalla det. Jag vet för att jag tror.
Därför kommer jag klara det här för att få ge tillbaka. Och där & då kommer jag hitta min plats.
Så under mina svaga stunder, dagarna då smärtan bränner i munnen och håret faller av. Stunder då jag känner mitt gamla liv rinna av mig. Det är då jag ska plocka upp framtidskänslan. Känslan av vad jag kommer få ge tillbaka tack vare det här. Mitt nya jag kommer vara värt det.
Ibland hamnar tankarna i denna orkan, denna spiral som sakta suger en nedåt. Men inte förrens jag får orden på papper så ser jag vart jag ska. Tankarna måste få ta den plats dom måste till. I ord, att läsas. Då hamnar dom på rätt plats så jag kan se klart igen.

Att sakta släppa delar av mitt gamla liv, ger plats åt det nya livet jag ska bära.

Även mitt gamla jag levde utan hår förra sommaren.

torsdag 1 januari 2015

Jag tappar hår

Jag tappar hår.
Jag märkte det idag när jag skulle klia mig i nacken. En kal fläck på varsin sida nacken, snett bakom öronen. Det känns inte okej.
Halva tiden på strålningen har gått och nu kommer de stora biverkningrrna. Det är inte ens säkert att det växer ut igen & hur mycket mer kommer jag tappa.
Känslan av att kunna dra av sitt eget korta hår som äntligen börjat växa ut igen, nej jag vill inte. Låt mig få ha det kvar.
Och hur ser det ut om 17 till strålningar?

Jag tycker jag försöker härda ut allt bra, gnäller inte över att inte kunna äta all julmat som står framför mig eller ta del av nyårsmiddagen. Men motgång efter motgång slår emot och det känns faktiskt lite orättvist nu. Jag kan ta att hela skiten har hänt, men nu kan jag inte äta, gapa, smaka , känna, höra, eller ens ha mitt hår kvar. Vad ska jag lära av det?

Ser på gamla bilder av mig själv. Saknar henne. Nu är jag inte den personen längre, utan en annan med ett annat utseende. Förändrat utseende.
För alltid. Jag vet inte hur man ska vara förberedd på det.
Snart har 3 månader gått sedan diagnosen om cancern. Ocg det är så mycket som är förändrat. Jag vill många gånger slita ut den här plastbiten som sitter i munnen på mig. Den sitter snett och är allmänt obekväm. Jag vill kunna se ordentligt utan att ha ett öga som rinner och blir torrt på kvällarna så allt flyter ihop.
Jag vill slippa ljudet som hela tiden rjuter i mitt öra, som ett gammalt modem. Jag vill slippa höra mig själv bättre än de jag pratar med.
Jag vill behålla mitt hår.

Snart är strålningen över och min kropp kan andas ut efter den extrema prövning det är.
Många man läser om ställer sig frågande till strålningen eftersom den går så hårt på kroppen. Om man tappar hår, är det inte ett tecken på att kroppen säger ifrån? Att man dödar allt som står i vägen, inklusive det friska!? Är det värt när man inte ens vet OM eller HUR många cancerceller det finns kvar? Allt är en chansning. En chansning på bekostnaden av mitt liv.Läkarna jublar över hur exakt pressisionen är på min strålning. 0.01mm rätt är dom. Alla är förundrande och väldigt nöjda. Så exakt ligger jag varenda gång. Och det är bra på sitt sätt för då är synnerver i säkert läge och andra viktga saker dom vill undvika. Men jag kommer aldrig få svar på om det här är nödvändigt eller inte. Jag kan bara fortsätta tro det, eller hoppas.

Och hoppas på att håret växer ut och att jag får tillbaka en stor del av mitt gamla jag.
Jag vill inte ha kala fläckar resten av mitt liv.


(Däremot vill jag ha en ny riktig Ipad, för den här förbannade samsungen är bara skit).