onsdag 30 december 2015

Tacksamhet Styrka Kärlek

Året 2015.

Hur ska jag kunna sammanfatta det på ett kort och begripligt sätt.

Jag gick in i det här året med blåsor i munnen, fastspänd i en nätmask minst en gång om dagen. Tandlös, ärran och bara förbannat målmedveten.

Jag har alltid varit en tvivlare, en som har tvivlat på mig själv och det jag tar mig för. Förmodligen för att jag aldrig rott särskilt många drömmar i mål.

Men cancern va ingen dröm, snarare en mardröm och med den i medvetandet så vaknade en sida hos mig jag inte trodde jag besatt. En vinnarskalle, järnvilja och en känsla av överlevnad. 
Jag klarade allt det jag skulle, jag bara jag . Ingen kunde ta min smärta eller min förtvivlan. Men många är ni som har underlättat allt och burit mig framåt.

Jag vet att jag har sagt det förr men det tål att upprepas. Det stöd jag har fått på alla sätt och vis har fört mig framåt steg för steg, för att ni har brytt er. När jag idag, går tillbaka och läser kommentarer från förra året så förstår jag. Hundratals kommentarer, låtar som länkats, bilder med texter, ja allt har gett mig sån styrka. Kramar, böner & omtanke. Min födelsedag är ett exempel på hur stora ni är. 
Så mycket folk som kom. Jag vet att jag timmen innan allt skulle dra igång, så låg jag hemma på soffan och va näst intill oförmögen att ta mig upp. Jag mådde skitdåligt rent ut sagt men kunde bara inte ställa in allt då. Jag tog en tablett mot illamåendet och sen va det all in som gällde. Tänk om jag hade missat denna dag. Så otroligt mycket folk som var där bara för mig, fantastiska presenter som jag aldrig kunnat drömma om. Min bror som tagit dit bandet poplabbet som spelade min favoritlåt med queen, bohemian rhapsody. Tyvärr tog jag inga bilder den dagen men minnet lever kvar av en fantastisk dag.

Tacksamhet, styrka & kärlek är nog de tre ord jag vill ge det här året.

Tacksamhet övet att få leva kvar och att få ha haft världens starkaste armè i ryggen, hela vägen fram i mål. Tacksamhet av att få njuta av allt det goda livet har att ge, få vara mamma, sambo, dotter, vän och krigare ett tag till.

Styrkan min kropp besitter är för mig obegriplig. Jag har aldrig känt mig så svag i kroppen som efter operationen men ändå så va kroppen så stark att den bar mig genom en 9 månader lång graviditet. Och det va 3 månader efter strålningen. När jag kände mig som svagast, okapabel till att äta och röra mig så blev jag gravid. Hur stark är kroppen inte då! Jag älskar min svaga, svinstarka kropp. Jag lovar att ge tillbaka den fysiska styrkan jag en gång hade till den, som tack för allt.

Kärlek. Jag känner bara kärlek när jag tänker på allt. Kärlek till Junie, Tomas, familjen & alla underbara vänner. Kärlek till alla kända & okända vänner. Nya & gamla vänner som aldrig dömt ut eller ömkat. Kärlek till Billy, den största kärleken detta år. En ny familjemedlem som är som en stor tung diamantkrona som jag sätter på toppen av detta år. Han är min Show must go on. Han & Junie är mina Champions of the world. Jag har en miljard anledningar till att välja att se livet ljust och glittrande.
Jag inser att jag är så lyckligt lottad som lever idag. Och det känner jag så stor kärlek till. 

Jag är bara så innerligt jäkla tacksam & jag känner mig så förbannat innerligt stark och det är en stor kärlek i sig.




Föreställ er en arena med miljoners människor omkring, alla i en eufori efter en fantastisk framförd show. Föreställ dig hur DU står på scenen och tar emot alla applåder, visslingar & värme. Det är så jag vill göra med varenda en av er som stöttat mig. Bära upp dig, hylla dig och visa hela världen vilken sjujäkla stjärna & medmänniska du är.

Tacksamhet
Styrka
Kärlek.

2016, show must go on!















söndag 27 december 2015

Billy 2015-12-16

Plötsligt är han här, som en liten ängel skänkt från ovan.
För det är vad han är, en riktig pralin som vi fått efter det hårda år vi haft.
Ett år som jag inte kan sammanfatta riktigt då det är så fruktansvärt mycket som har hänt. Jag läser gamla blogginlägg och förstår inte att det är mitt liv som det gäller.
Men nu finns det bara en sak jag vill fokusera på & det är och det är att  vara här och nu. Lägga ner telefonen när han är vaken så vi kan mysa utan störande moment. Okej, kameran åker på då & då så jag kan stanna ögonblicket lite. Men resten är så oviktigt, jag vill inte missa något.

Vi åkte in till BB den 16 december kl 07.00 för vårt planerade kejsarsnitt som vi, efter lite om & men fick. Till en början kändes allt bra, det va äntligen dax att få träffa den som guort mig otymplig, rund, gett mig halsbränna & som terroriserade mig med karatesparkar. När klockan var 8 så började förberedelserna med katerer, dropp & byta till sjukhuskläder. När det var dax att gå in i operationssalen började jag bli nervös och jag började skaka som ett asplöv. Jag försökte mig på att andas bort alla skakningar men det gick inte. Jag la fick sätta mig på kanten av britsen medans spinalbedövningen skulle ges och höll Tomas hand för att försöka fokusera på annat. En bedövningsspruta satte  ryggen och innan jag visste ordet av så försvann känseln i min kropp från brösthöjd & nedåt. Dom kontrollerade att jag itte hade känsel & sen sattes skynket upp så vi skulle slippa se.

9.59 hördes de första skriken från honom & allt såg bra ut, jag fick se honom en sväng innan Tomas och barnmorskan försvann, klippte navelsträngen och vägde & mätte honom.

3146 gram & 48 lång. Nu var våran Billy här. Namnet hade vi bestämt sedan länge och han passar perfekt i det.

Sen fick jag åka ner på uppvaket i 2 timmar medan Tomas fick ligga med Billy på bröstet. Han var lite kall efter snittet så närhet va viktigt. Det måste ha varit mina längsta 2 timmar någonsin!
Här hade man längtat i 9 månader och när han väl var ute så fick jag inte vara där.

Väl uppe på avdelningen igen så fick jag se våran skatt & hålla honom. Det är en galen känsla när alla ens hormoner triggas igång och plötsligt så är man hopplöst förälskad i någon man aldrig har träffat förut.

Min stora dotter kom på besök med sin mormor först av alla. Junie skänkte sin älskade nalle till Billy, Solis, en gul solnalle från bumbibjörnarna. En redan djupt älskad nalle som får gå i arv & jag fick absolut inte tvätta den.

Eftter 2 dygn åkte vi hem igen, jag är inget stort fan av sjukhus och snittet såg fint ut & vi blev utsläppta. Peg-läkaren hade även vart upp till oss och sagt att peges satt så pass bra nu att en röntgen inte va nödvändig, phu!

Billy hade haft lite lågt blodsocker, det låg på 2,2 & han fick en flaska ersättnig & jag fick lite tips om hur man skulle väcka honom innan amningen. Värdet gick upp till 3.6 och allt var lugn igen. Dom spasmiska skakningarna han hade haft minskade när allt stabiliserade sig.

Väl hemma så gjorde snittet så förbannat ont när jag stod upp, det liksom brann på ena sidan. Jag vart sittande i soffan de första dygnen, eller snarare veckan. 

Sen har allt bara rullat på, folk har besökt oss & underbara presenter har kommit på posten. Jag är mest av bara i himmelriket. Även om jag känner mig som en mjölkko, så behöver jag bara titta på honom så är jag såld. Totalt hopplöst förälskad i denna lilla 3-kilos varelse. 

Dett bästa för mig själv är att min aptit har ökat! Jag kan nu dricka mina näringsdrycker istället för att ta dom genom pegen, jag har ätit smörgåsar & bullar. Kan  äta fil & dricka nyponsoppa. Mat är fortfarande svårt av flera anledningar. Men jag äter igen! Och jag kan knyta skorna, knäppa jackan, nästan sova på mage, sova utan 100 toalettbesök osv! Jag börjar få min kropp tillbaka!
Ännu ett ärr pryder mig, men det ärret vill jag aldrig vara utan, så som jag aldig vill vara utan Billy.

Och Tomas är precis den pappa som jag visste att han skulle bli, lika förälskad som jag.


Nu är ett nytt kapitel i livet här. Ett nytt kapitel som handlar om livet.
Jag välkomnar 2016 och hoppas på ett friskt år för oss alla.

Ett speciellt stort tack vill jag ge till Louisa som hade möjligheten genom sitt jobb på lasarettet att vara med under Billys födelse. Det var så skönt att ha hennes bekanta pigga ansikte framför sig när snittet gjordes. Proffsig underbar person ska är på rätt plats! Puss på dig!


Nu ska jag snusa på min bebis, dofta och ta in att han är våran. Och när jag förstår det så är det som om världen fösvinner under mina fötter, så förälskad är jag.

Älskade lilla Billy Bertilsson






























tisdag 15 december 2015

Sista kvällen

Ikväll är sista kvällen utan dig. Sista kvällen av fattigdom och ovisshet om den kärlek du kommer skänka oss. Aldrig mer kommer mitt liv se ut som idag. Aldrig mer kommer jag uppleva en värld utan dig. Snart är du den självklara del som vi saknat utan att veta om det. Ikväll är sista kvällen med en så innerlig längtan om att få veta vem du är, vad du har att ge och vem som fått oss att vänta så länge. Men även om vi aldrig mötts öga mot öga, även om du aldrig har fått vila mot min hud så vet jag din betydelse för mig. Jag har en kärlek som du, den starkaste kärleken man kan känna. Och nu, snart en till. Två kärlekar har jag förtjänar tycks det. 
Jag längtar efter dig. Och efter denna sista kväll vill jag aldrig mer uppleva en sån här kväll igen. Det vet jag, för det är kvällen innan du fanns. Sista kvällen av fattigdomen som är innan du kommer.
Du kommer berika våra liv det vet jag redan, precis så som min andra kärlek gör. 
Och någon annan ska för första gången få uppleva den omvälvande kärlek som bara en som du kan ge. Jag längtar efter att få se det, se den kärlek som kommer växa fram explosionsartat i hans ögon. 
Ikväll är sista kvällen utan dig. 

Snart, snart är du den självklara del av oss som vi längtar så efter.

Billy 




onsdag 9 december 2015

Skarpt läge - hopplöst läge

Jag vet knappt själv om jag kan greppa det gångna året. Det är så mycket jag har varit med om. Förmodligen mer än vad många går igenom på en livstid.
Operation för sned näsa (felaktig), graviditet, cancerdiagnos, abort, operation i Danmark, Insättning av peg (slang att inta föda med som sitter i magen), inopererat rör i örat, utprovning av tandprotes, problem med rinnande öga, infektion i näsan som aldrig ger med sig som är en äcklig varig gegga med "snor" som fastnar i näsa svalg, under den tiden en ny graviditet med illamående och enorm trötthet, rosfeber i somras och uppsvullet ansikte vilket resulterade i att vara inlagd några dygn med antibiotikadrop. Massor av besök hos läkare både i västerås & örebro. Och känslan av att känna hur ens matlust sakta men säkert försvinner och förtvinar. 

Tänker jag på mat nu så känner jag bara avsmak, Lukten av max eller Mcdonalds gör att jag får kväljningar. Peggen i min mage är min räddning. Den ser till att jag får i mig mina näringsdrycker som jag måste ha varje dag. Jag har ofta känt att jag förmodligen inte skulle överleva utan den. Strålningen & operationen har gjort att min smak är till viss del borta. Ingenting smakar detsamma. Konsistensen av mat i min mun är inte detsamma då jag har tandprotes & saknar känsel i halva munnen. Eftersom munnen inte kan gapa mer än 1 1/2 cm så får jag inte in mat på samma sätt heller. Och när man inte kan gapa eller flytta käken i sidled så kan m an inte justera vart maten i munnen är.

Ibland drömmer jag, senast 2 gånger denna vecka drömmer jag att jag kan gapa. Stort och fullt gapar jag. Ena gången åt jag en cheesburgare och andra gången kunde jag ta en tugga på ett äpple. Jag minns fortfarande triumfen & smakerna jag kände. 

Men det är bara drömmar. Drömmar om någon som känns så avlägset.

Pegen i magen har dock gjort stundtals så fruktansvärt ont att jag inte kunnat gå upprätt. Jag har varit in till kirurgmottagningen och justerat plattan på utsidan av magen & det har hjälpt för stunden.
Smärtan kan jämfäras med att skrapa med en nål i ett öppen sår. Det går inte ta i slangen eller plattan utan att man nästan vill gråta. Det har kommit i omgångar & går över på en vecka eller så. 

Nu har det varit så igen. Men den här gången ringde jag läkaren som ville att jag skulle komma in. Tack och lov så va det samma läkare som satte in pegen 26/12-14. Han mindes mig & hur svårt det hade varit att få in slangen i halsen på mig, tack och lov när jag var sövd. Han rörde på pegen och jag kunde inte annat än att skrika rakt ut. Jag fick hålla sköterskans hand för smärtan var olidlig, hemsk!

Han kunde bara konstatera en enda sak, den sitter förmodligen fel. Som jag förstod det så kan den ha fastnat i bukväggen i och med min graviditet. 
Varje gång jag rör mig så drar den alltså på insidan av magsäcken, vilket gör att den inte sitter i magsäcken längre. Eller en del av den gör väl det, men inte hela.
Det finns bara en sak att göra enligt honom & det är att ta ut den.

Jag har tidigare varit i kontakt med min dietisk på sjukhiset & berättat för henne om min relation till mat & att det är ett problem. Hela det sociala med att äta frukost, lunch & middag ihop är helt borta & förstört för mig. Jag vill inte äta, vill inte stoppa saker i min mun. Jag vet hur sakerna smakar, men det stämmer inte när jag äter dom igen. Jag fick ett samtal med kuratorn & dietisten som inte hjälpte mig. Dom gjorde sitt bästa men jag behöver en ätstörningsspecialist. Jag vet vart problemet sitter & det är mentat. Inte för att dom inte försökte, men det va inte rätt för mig. 

Och idag när han säger att slangen måste bort blir jag livrädd. Hur ska jag få i mig föda? Samtidigt som jag ska amma mitt barn som snart kommer?
Jag är rädd, hur ska jag få i mig mat? Ja visst, jag kan tänka att det är för mitt barn osv men avsmaken för att äta är starkare än jag kan hantera.
Jag vet att på sikt är tanken att ta bort pegen, men inte nu, inte med en förberedelse på en vecka!
Ska sanningen fram så är jag skiträdd och vet inte hur jag ska göra. Jag vill inte äta. Men jag kan inte leva på fil. Jag måste ha i mig näring så jag & lillen klarar oss. Näringsdryckerna kan jag dricka men det ger mig kväljningar. Kräkkänslor.

Jag har alltid älskat mat innan operationen så detta är så främmande för mig. Och det är så lätt för alla att säga att det är "bara att göra det". 
Är du höjdrädd så är det inte "bara" att stå högst upp på ett tak. Är du rädd att prata inför folk så är det inte "bara" ställa sig inför 100 personer och tala. Det sitter en djupr rotad spärr som jag inte vet hur jag ska lossa.

Den fantastiska sköterksan idag skulle höra om jag kunde få hjälp av hennes kollega från aneroxiklilniken. Jag behöver veta hur jag ska få mina tankar att se på mat som positivt.
Hade det smakat rätt, känts rätt så hade det kanske varit lättare. Men när bröd smakar som tidningspapper och fastnar i halsen för jag är så torr i munnen så är det inte så lätt.

Jag vill helst bara lägga mig ner och grina nu, så rädd är jag för det här.
Vad gör jag utan pegen, hur ska jag kunna på en dag, få mig allt jag behöver genom munnen när jag knappt får i mig en tallrik fil i veckan nu?

Jag vet att jag måste göra det för bebisen skull, men det ställer mer krav på mig än hjälper mig.

Rädd, rädd, rädd för något som alltid har varit en stor del av mitt liv.
Men med facit i hand efter detta omtumlande år så har maten varit min stora sorg & förlust. Fick jag välja att se ut som vanligt eller kunna äta igen så är maten det jag väljer. Mat som smakar som förr och som kan upplevas som förr.

Jag längtar oändligt efter nedkomsten av vår bebis, men nu vet jag också att en stor utmaning ligger i samband med det. 

Kan inte allt bara få vara normalt ett litet litet tag....


























lördag 10 oktober 2015

Snart är han här....

Lilla älskade parvel.

Tänk att du snart är här hos oss. För ett år sedan satt jag med det hemska beskeden i min hand, cancer & stora operationer, strålning. Allt sådant som var så främmande för mig. Nu har jag gått i mål och med det vann jag det högsta priset - du.
Du mitt redan nu älskade lilla knyte, som sparkar och härjar som en vilding i min mage är beviset på varför jag skulle överleva. För att du skulle komma till oss. 
Det är fortfarande overkligt att tänka på det här senaste året, hur snabbt allt har svängt. Aborten vi var tvugna att göra innan dig. Hur ont det gjorde att ta det piller som skulle förinta livet i mig.

Men nu är du snart här. Efter allt.
Livet är så oförutsägbart. Ingen kan någonsin veta vad som väntar. Om 12 veckor ska du komma enligt uträkningen.

Och då blir ingenting sig likt igen.
 För att då är du en del av våran familj. Då blir vi 4 stycken. Jag, Tomas; Junie och så du.

Jag längtar efter dig, men ta den tid du behöver innan du kommer. Men jag längtar efter att få lukta, känna, pussa & krama på dig. 

Snart snart....

2014-10-10 1 år sedan idag



2014-10-10


Beskedet:
Trots att jag vetat vad som väntat mig idag så har lugnet stannat kvar. Läget är som det är. Vi har träffat den mest fantastiska vårdpersonal dom finns. Som gravid blir man illamående, vi satt på någon av alla avdelningar. Mamma frågade om det fanns en banan eller liknande att äta till mig. Systern springer iväg och kommer med 2 brödskivor & ett glad mjölk. Alla följer med oss hela vägen mellan hus & avdelningar. Alla med ett genuint leende. Äkta människor. Narkosläkaren med ett "vi ska ta ut lite skit ur överkäken"- inställning. Underbar, han va en frisk fläkt! Sen åter till överläkaren Mathias. En ärlig man, en man att tror på, en man lägger sitt liv i händerna hos. Bokstavligen. Han kom med beskedet. Tumören är allvarlig, sitter dumt till. Så pass dumt att dom helst inte vill operera den här, i Sverige. 
Köpenhamn har ett än bättre team. Dom tar emot fall från hela världen. I Mathias 10 år som läkare har dom bara skickat 2-3 fall dit. Mitt fall är unikt. Mest för att jag inte hör till kategorin 65+ rökare & alkoholiserad som oftast råkar ut för det här.  Utan för att jag är en frisk, tränad & ung kvinna. Det höjer mina chanser. För dom tror på det här, dom tror på den avancerade kirurgi som jag ska utsättas för. Ni kan själva föreställa er hur man måste öppna upp för att ta bort en del av övre käkben & vid näsan. Men jag kommer ÖVERLEVA! Hör ni det, om ett år kan ni räkna med att jag står här igen - frisk! Tack vare er som tror på mig, ber & peppar. Jag vet inte om mina ord räcker halvvägs ens. Ni är soldater & kriget har börjat! Min underbara mamma Piia & min stora kärlek Tomas  att ni finns vid min sida gör allt lättare. Kärlek när den är som starkast!



2014-10-09 från Facebook

2014-10-09


Idag har vi vart runt jag och Tomas . Gjort sånt som vanliga människor gör, köpt vinterjackor, ätit och bara vart. Utan att haft tankar på allt olyckligt. 
En del av mig är lugn och trygg inför beskeden imorgon. Trygg med att bli omhändertagen, trygg med dom som finns omkring mig. Jag vet att det som sker är för att lära oss något. Lära mig men även lära er. Om livet & medmänskligheten & sin egen utveckling. Kan det här göra någon annan till en bättre människa? Förmodligen. För att vi ska släppa de små sakerna & fokusera på vad som egentligen betyder något. 
En annan mer "mänsklig" del av mig snuddar vid frågor som varför just jag, hur kunde läkarna missat så länge osv. Men vad gör det saken bättre. Att älta?! Jag försöker att hålla mig vid lugnet, tryggheten och känslan av att livet tar hand om mig på bästa sätt ändå. Att jag är på rätt plats i livet. Det är här jag ska vara just nu. Meningen kanske kommer till oss senare. 
Men åter igen vill jag tacka från djupet av mitt hjärta för allas enorma stöd. Att jag på något sätt förtjänar all er styrka. Brev, blommor, sms & mail. Jag känner allt ni sänder i tankar & kramar. En otrolig värme som ger hopp om en värld full av kärlek till sina medmänniskor. Ni är alla fantastiska, keep it up! Resan har bara börjat.



2014-10-08 Facebookinlägg

2014-10-08

Dag ett i Örebro: tumören är utbredd där den sitter. Kan ha tagit sig fast vid nerver & skelett. Men den har inte spridit sig till andra delar av kroppen. Men den sitter långt bak näsa/svalg. Inte så bra. Jag väntar mig som jag fått veta på ett ungefär idag, en 12-timmars operation. Efter den vara nedsövd  i 24h.  Sen väntar intensiven i 2 veckor. Efter det strålning om jag förstått rätt. Jag kan ta det, jag känner mig trygg i läkarnas händer. Och skulle min tid vara kommen att vandra vidare, tidigare än jag vill så är jag lugnt med det. Jag är inte rädd för att gå vidare. Jag är rädd för att lämna Junie, & min familj & mina soldater bakom mig. Men himmelen skrämmer mig inte. Men det ska bli en motsträvig väg dit, OM änglarna ska ha dit mig i förtid!! Tro mig! 
Tyvärr är det en sak till som gör allt detta så oerhört sorgligt. Som är min största sorg just nu...
Dagen innan cancerbeskedet kom ett glädjande efterlängtat besked: vi väntar barn. Jag och min älskling skulle bli föräldrar. Tillsammans han & jag.
Men beskedet dagen efter slog omkull alla våra drömmar. Ska jag kunna bli bra & få alla behandlingar jag behöver så får vi inte ha kvar våran bebis. Därför får himmelen en ängel till snart, ett änglabarn. Jag måste lägga fokus på mig själv nu, bli frisk först. Jag kan bara hoppas och önska att våran lille kommer tillbaka till oss senare i livet. 

Vi har tider i Örebro på fredag igen, imorgon fick vi "ledigt". 
Så ligger det till kära ni, mina soldater. Det är en hård värld vi lever i men så länge det finns hopp så lever jag!

2014-10-07 från Facebook

2014-10-07


Rädslan börjar komma krypande. Ändå vill jag inte tänka på det. Beskeden, omfattningen & chanserna. Jag har inte ens vetat om det i en vecka men ändå känns hela livet annorlunda. Jag har tusen anledningar att kämpa. Ni bakom mig är min armé, jag står i fronten med världens starkaste armé i ryggen. Jag känner mig inte ensam fast striden bara är min. Skölden är stark. Jag ska tänka på det. Jag lovar...

torsdag 8 oktober 2015

"I vilket fall så väljer jag livet" - 2014-10-08

På Facebook kommer minnen från förra året upp i statusraden.
Jag läser dom och nu börjar jag förstå.
Vilken resa detta år har varit. Ovisshet och frågor utan svar, men hela tiden med ett mål i sikte, att gå i mål. Det var det enda jag fokuserade på och det kom av sig självt. Jag behövde inte övertala mig själv om det utan det fanns en trygghet i mig, något som sa att du klarar det. Jag var aldrig speciellt orolig. Eller  jo det är klart att jag var orolig, men aldrig rädd för döden. Dels tror jag på ett liv efter detta, att döden inte är ond och kall. Jag tror vi vandrar vidare och finns omkring dom vi lämnar kvar, som beskyddare & vägledare. Men jag visste att min tid inte var kommen att gå.

Jag har aldrig förstått vart min kraft kom ifrån, den har bara funnits där hela tiden. Lika självklart som jag har andats. Och som min syster sa, att det är nog lika bra att du aldrig stannade upp och kände efter så du inte började tvivla på dig själv. Och så är det nog. Jag har bara kört på, inte gråtit många tårar, bara sett hur jag ska klara mig. Livets lott har jag tänkt och inget hjälper det att ifrågasätta eller fundera sönder.
Min största vinst innan det här hände var (bortsett från att ha fött min dotter) ett halvmarathon jag sprang. Otränad 6 veckor innan starten satte vi igång, 3 tjejer från jobbet. Vi tränade och slet och jag minns att jag svor till mig själv "jag ska inte gå en enda jäkla meter". 1 mil inpå loppet på den hårda asfalten började mitt knä värka. Men jag sa inget till tjejerna, för då existerade inte det onda. Så jag sprang varenda meter på det loppet ända till målet. Det lyckoruset kan jag känna än idag. Jag som aldrig kunnat sätta up ett mål & fullfölja det klarade hela 2,25 mil med ett fruktansvärt ont knä. JAG klarade det. Ingen annan gjorde det åt mig.
Det är samma med den här resan. Det är min resa, mitt liv det handlar om. Det är jag som har varit med om det här. Men med ett stöd utan dess like.

Idag fick jag ett snabbesök av en bekant på jobbet. Hon tyckte jag skulle bli författare, att mina ord berör och rör saker utan att det ska vara synd om mig. Jag önskar så, att jag någon dag kan få ge ut min bok. En bok om ett helt vanligt liv, som blev ett helt uppochnervänt liv. Men inte bättre eller sämre än någon annans. Bara mitt liv. Hur saker och ting hände och hur jag tog mig igenom. Vart min kraft kom ifrån och hur andra kan få ta del av den styrka jag har känt för att klara sina egna motgångar. Jag är kanske en av få förunnade människor som klarar en sån här resa utan mer än mina fysiska men. Hennes ord var varma, tack för dom.

För att som jag ser det är min cancerresa över. Jag har haft cancer, nu är den borta även om ingen kan säga det säkert. Men för mig är den borta & jag har annat att fokusera på. Min dotter ska bli storasyster, jag ska bli tvåbarnsmamma och min sambo ska bli pappa.Tänk att ha möjligheten att få ge honom en son. Bara det gör ju livet helt magiskt, jag älskar att det ger tillbaka allt som det en gång tog. Det måste jag  vara tacksam över. Jag kände någonstans inom mig att det foster vi var tvugna att ta bort förra året var en pojke. Jag bara visste det. En moderkänsla kanske, jag vet inte. Och nu är det en pojke som väntar på att få födas i december. Magiskt. Våran son och lillebror kom tillbaka.

Jag hoppas såklart att alla vi som kommer älska honom, kommer finnas där i hela hans liv. Att vi aldrig behöver säga farväl till någon vi håller av. Men även när den dagen kommer då vi viskar ett tyst farväl till dom vi älskar, så vet vi att vi ses igen. Livet på jorden är ett snabbesök och sen är vi tillsammans igen. Jag vill tro det. Jag tror inte det här är allt, det kommer alltid mera.

Här är ett inlägg jag skrev för exakt 1 år sedan idag, på facebook.
Vi var på örebro universitetssjukhus för en utredning om tumören, dag 1 av 3.

"Så länge det finns hopp så lever jag"



Dag ett i Örebro: tumören är utbredd där den sitter. Kan ha tagit sig fast vid nerver & skelett. Men den har inte spridit sig till andra delar av kroppen. Men den sitter långt bak näsa/svalg. Inte så bra. Jag väntar mig som jag fått veta på ett ungefär idag, en 12-timmars operation. Efter den vara nedsövd  i 24h.  Sen väntar intensiven i 2 veckor. Efter det strålning om jag förstått rätt. Jag kan ta det, jag känner mig trygg i läkarnas händer. Och skulle min tid vara kommen att vandra vidare, tidigare än jag vill så är jag lugnt med det. Jag är inte rädd för att gå vidare. Jag är rädd för att lämna Junie, & min familj & mina soldater bakom mig. Men himmelen skrämmer mig inte. Men det ska bli en motsträvig väg dit, OM änglarna ska ha dit mig i förtid!! Tro mig! 
Tyvärr är det en sak till som gör allt detta så oerhört sorgligt. Som är min största sorg just nu...
Dagen innan cancerbeskedet kom ett glädjande efterlängtat besked: vi väntar barn. Jag och min älskling skulle bli föräldrar. Tillsammans han & jag.
Men beskedet dagen efter slog omkull alla våra drömmar. Ska jag kunna bli bra & få alla behandlingar jag behöver så får vi inte ha kvar våran bebis. Därför får himmelen en ängel till snart, ett änglabarn. Jag måste lägga fokus på mig själv nu, bli frisk först. Jag kan bara hoppas och önska att våran lille kommer tillbaka till oss senare i livet. 

Vi har tider i Örebro på fredag igen, imorgon fick vi "ledigt". 
Så ligger det till kära ni, mina soldater. Det är en hård värld vi lever i men så länge det finns hopp så lever jag!




onsdag 30 september 2015

365 dagar

365 dagar har gått.

365 dagar med cancer i mitt liv.
Dagar som har förändrat hela mitt, min familjs och mina vänners liv. För med det beskedet så var vi inte odödliga längre. Innan så fanns det ingen som flåsade en i nacken på samma sätt.

I 365 dagar har vi varit medvetna om livets sköra tråd. Att vi alla lever på lånad tid och att aldrig ta någonting för givet.
Det är ett år jag tacksamt har levt varenda dag.

Mitt starkaste minne från det här året, då jag levde med en så innerlig tacksamhet så tårarna bara rann ska jag berätta om.

Det var en strålande sommardag nu i sommras, uppklädda barn sprang omkring och tjoade och hade stora leenden på sina läppar. En dag då barnen sjöng i kör, den blomstertid nu kommer. Sista dagen i skolan. 
Där står min dotter med sina vänner omkring sig. Bländande vacker i sin nya klänning och sitt nylockade hår. Hon ler och är glad för nu är sommarlovet här. Hon står där och skiner ikapp med solen när det plötsligt slår mig, att hon kunde ha stått där utan mig. Det hade kunnat finnas ett stort hål i hennes hjärta av saknad. Om inte jag hade fått leva.
Jag är tacksam att solen sken så att jag hade mina solglasögon på mig. Tårarna brände bakom mina ögonlock. När allt var klart satt jag i bilen och bara grät. Tårar av glädje över att få vara med en sån dag. En riktig svensk vacker sommardag bland syrenbuskar och sommarlovsbarn. Mitt barn. Mitt barn och jag tillsammans. Tillsammans ett tag till. 

För att en vacker dag förändras allt på riktigt, för alla. Men innan dess så måste vi leva och vara glada för vad vi har. Ta tillvara och älska. 

Det är som sagt ett år som har lärt mig mycket. Det har öppnat dörrar och visat mig livet på ett annat sätt. Det prövar mig dagligen och en stor del av mig sörjer mitt gamla liv med sina "småbekymmer".  Jag sörjer förmågan att vilja & kunna äta normalt. saknar att kunna gå ut & äta en god middag med min sambo och vänner. Saknar smaken i min mun. Saknar att kunna tugga och gapa. Saknar mitt ansikte, det vackra jag hade innan. Nu är jag halv. Och varje dag i spegeln ser jag bara min högra insjunkna halva. Den trasiga, den fula den opererade,

Det är rent självplågeri. Jag ska inte fokusera på det, men det tar tid att vänja sig. Jag har sett ut på ett visst sätt i 34 år. Nu är jag någon annan i spegeln. Men det är jag. Märkt av livets gång. Det enda jag kan göra är att acceptera och se varför jag är märkt. För att jag haft cancer. I ansiktet. Jag kan inte dölja det, inget smink i världen kan bygga ut en överäke och ett insjunket öga.
Jag försöker påminna mig själv om att fokusera på min vänstra sida och att tänka inåt, med hjärtat och vara glad. Det är som att ha en ängel & en djävul på axeln som slåss över mina tankar. Acceptera - fördöma. Vem vinner över dagen. 

Jag får inte glömma vad jag faktiskt har gått igenom. Och jag får inte glömma den mur av kärlek som stödde upp mig under tiden. Kända & okända människor som stod ett skydd så att jag aldrig föll. Jag är glad att jag har förmågan att fakriskt luta mig och ta den hjälp som erbjuds. 

Vilken familj jag har, vilka otroliga vänner!  Hela resan i danmark där den 16 timmar långa operationen hölls. Min mamma & sambo som först fick ta emot ett negativt besked av en oinsatt dansk läkare. Som fick beskedet att operationen inte varit lyckad. Men sen kom operationsläkaren och berättade att det visst gått bra, men att tumören var mer omfattande och mer av mig var borta än vad som trott. 
Min då 10-åriga dotter som kom med mina bröder, jag var så groggy och minns bara min hand som sträcker sig mot henne för att få hålla hennes. Hur hon ger mig en boderad tygbit som hon gjort där det står "jag älskar dig". Jag håller den bakochfram, ser inte vad det står. Hur skjutton kunde hon hålla ihop sig och vara så stark.
Syrran & mina brorsor. Dom var där. Det är först i efterhand som jag förstår allt. Dom tog ledigt för min skull, kom hela vägen ner för att finnas för mig. Den kärleken och respekten jag har för dom har växt kopiöst. Det är en familj. Pappa som oroades hemma, ringde och pratade med mamma. Alla vänner, mitt gamla arbetslag, alla satt som på nålar dagen jag opererades har jag hört. Så många som brytt sig, hört av sig och visat medkänsla. Den kraften har gett mig styrkan, den har funnits i luften i energin omkring mig. Hur alla har ställt upp. 
Hundvakter åt alla mina hundar, djuren hemma som grannen tog hand om under flera månader. Vänner som ställt upp och skjutsat till läkarbesök eller bara hållit min hand. Min dotter som så självklart och utan att skämmas en sekund har släpat runt mig i affärer, tandlös och ärrad. Behandlat mig som den jag är - hennes mamma. Ingen har någonsin skämts eller tittat konstigt på mig av dom som vet vad som hänt.

Folk som inte vet tittar förståss. Jag har fått frågan om jag blivit sparkad av en häst i ansiktet och andra frågor. Men jag tar så mycket hellre frågor om vad som hänt, än tystnaden och blickarna, Jag berättar gärna, kanske berör det någon. Kanske ger det ett uppvaknande, känslan av att vara tacksam över det dom har. Kanske älskar dom lite mer innerligt när livets sköra tråd gör sig påminnt. 
Att vi aldrig vet vem som blir drabbad härnäst. Du eller jag. 

I det stora hela så tror jag att det enda vi kan göra när livet svänger är att acceptera. Såhär blir mitt liv. Jag kommer se ut såhär, kommer få leva med ärren och glädjen över att få ha överlevt. Tacksamheten över vad livet tog för att visa vad det istället gav tillbaka. Vi måste acceptera det stora i livet, det vi inte kan påverka. Sen kan vi vägra acceptera vissa saker och göra skillnad där. Men man kan inte lägga sig ner och dö utan att det är dax. 

Du har ditt liv i dina händer så länge du lever. 

Om 94 dagar säger min app i telefonen så kommer mitt liv förändras igen. 
En belöning på en lång omtumlande resa kommer anlända. För hur sliten min kropp än har varit efter operationer och strålning så tyckte den att det var dax. Dax att ge oss tillbaka den pojke som vi var tvugna att ta bort innan operationen. Om 94 dagar så ska våran son födas. Hur kan jag inte vara tacksam över livet som snart har två fantastiska barn, familj och alla vänner!?
3 månader efter avslutad strålbehandling så funderade jag över om mitt illamående och spyor i handfatet på jobbet verkligen va normalt. När min vän Sara kom med graviditetstestet som visade positivt. Då släppte en del av min längtan efter den stora återställande operationen av mitt ansikte och tog en ny riktning. Livet går vidare. Här får du ytterligare en anledning att fortsätta framåt. 

Jag fick inte bara livet tillbaka.

Jag fick det x 2.



Med det här vill jag tacka först och främst min mamma Piia. För att du aldrig någonsin har vikt från min sida. Hur du villkorslöst har stått där och hållit min hand. För att du är en mamma som aldrig skulle lämna dina barn i sticket. Jag älskar dig så oändligt och är så tacksam för att du är den du är med en rejäl skopa livsglädje som gick i arv till mig.

Tomas. För att du älskar mig för den jag är och aldrig fått mig att känna mig tveksam över din kärlek. Jag älskar dig över alla gränser. Tack för att du är min.

Junie. Min älskade dotter. Du är en sådan förebild för andra. Du dömer aldrig någon. Ditt stora hjärta kommer föra dig långt i livet. Ingen kan vara mer stolt över sin dotter än jag. Älskar dig till månen och tillbaka.

Sis, min fina lillasyster. Aldrig mer än ett samtal bort. Så stark framför mig fast ditt inre skrek något annat, tack för att du är du. Tro aldrig något annat om dig själv än att du är en stålkvinna. 

Jonnie. Bästa kloka storebror. Jag finner inga ord. Blir mest varm i kroppen av att veta vart jag har dig. Tack för allt ditt stöd och för att du alltid funnits där.


Lucas, lillebror. Att se dig i Danmark vid min säng stärkte mig. Du är en att lita på.

Pappa, älskade pappa. Tack för att du såg livet för vad det är och gjorde slag i saken och flyttade till erat drömhus. En god sak som kom ur sjukdomen. Du tar tillvara på livet. Det gör mig så glad. Även om jag saknar att ha dig nära.


Vännerna. ALLA. Jag kan inte tacka er nog för att ni finns där. Alltid. 

Härifrån & framåt, dag för dag. Ta tillvara på allt ni har. Man vet aldrig när det är över för någon av oss.
Lev livet, var tacksam. Släpp småbekymmer och det du inte kan påverka.
Acceptera det du måste och påverka det du kan.



För det här livet pågår just nu. 








torsdag 23 juli 2015

Himlen är oskyldigt blå.

Idag var dagen kommen. Dagen då det ofattbara ska ske, ett sista avsked av ett litet barn. Kyrkan var så vacker där den stod på sin kulle och välkomnade oss in. Jag kom lagom in i kyrkan då en oerhörd sorg träffade mig. Där framme stod den lilla gnistrande vita kistan, blommor formade som nallar, vackra buketter med några väl valda ord. "Lilla bus, alltid älskad."
Ett fotografi av en liten tjej endast 1 år gammal, men ett litet härligt leende på läpparna i en rosa mössa och en gosig kofta men med en slang i näsan.

Ryggtavlorna av två fantastisk starka människor som har kämpat för sitt barn i ett års tid och det här är slutdestinationen. Allt jag ville var att gå fram och krama om min saknade vän, bara få krama henne och önska att allt skulle bli bra.
Begravningen var så vacker och prästen sa så mycket fina saker som får oss att se meningen med hennes tid på jorden. Den meningen är så stor. Alla var vi där för att vi på något sätt kände och hade fått träffa henne. Alla som var där vet nu också att ingenting ska tas för givet och att livet kan vara så orättvist. Men också att kistan inte var en vanlig kista, utan en skattkista med världens dyrbaraste skatt inuti.

Himlen är oskyldigt blå.

Jag har alltid älskat den låten och när den sjöngs så brast det igen. Tårar som strömmar på folks kinder, snyftningar och händer som kramar varandra. Och så dessa två ryggtavlor. Tack gode gud för dem lilla blonda underbara tjej som satt emellan dom. En envis målmedveten tjej med skinn på näsan. En glädjespridare och en anledning att gå upp varje morgon. För att livet måste gå vidare. Tack för att hon finns mellan dom nu. Tack och lov att dom har henne.

Att få se en av sina bästa närmsta vänner kliva upp och fram till kistan där deras lilla änglabarn ligger och säga ett sista avsked, det är något som skär i hjärtat. Men hon & han tillsammans ger lite tröst, dom är så fina tillsammans. När vi alla fått säga adjö till henne medans Westlife spelades med I´ll see you again, gick vi ner till platsen där hon ska vila. Solen ömsom sken, regnet ömsom kom. Vi går igenom den otroligt vackra kyrkogården som kantades av lantblommor och öppna ängar, röda hus med vita knutar och lummiga träd. Nära platsen hon ligger finns en hästhage, det smattrade i backen när hästarna kom i galopp för att se vad som hände. Det var så vackert. Hand i hand gick dom där, medans deras lilla sprang omkring och gjorde sig av med de myror hon fått i byxorna under begravningen. Då slog det mig hur mycket som hänt sedan jag släppte av henne på väg till sin första dejt med honom. Hur nervös hon varit och hur nära det var att hon bangade ur. Nu går dom där tillsammans, två barn senare varav det ena vi nu säger farväl till. Dom två, så menade att vara ihop.

Vad gör livet med oss egentligen. Det för in oss på de mest oväntade vägar och ber oss bara lugnt och fint att acceptera. För det är trots allt det enda vi kan göra. Det enda vi måste göra för att kunna fortsätta med våra liv. Acceptera. Man behöver inte släppa taget, behöver inte tycka om ,men inget ältande eller frågor om varför kommer hjälpa oss. Inga svar kommer komma. Det här är din lott och du har inte fått mer än vad du klarar.
Det sägs att gud ger de hårdaste striderna till sina starkaste soldater. Det är nog så.

Äntligen har jag fått krama om min vän, gråta med henne och fått prata. Vi var kvar i många timmar efter begravningen. Och det var en oerhört vacker dag, en som kommer minnas med ljus. Även om dagen var tung så var den så fantastisk. Hon fick ett fint avslut på sitt alldeles för korta liv, men ett liv som ingen kommer glömma. Hennes små fötter kommer för alltid lämna ett avtryck i oss.




Sov nu så gott lilla älskade barfotabarn.

onsdag 15 juli 2015

Lilla älskade barfotabarn.

Livets kontraster. Dom finns hela tiden överallt. Ibland blir dom extra tydliga. 4 av mina bekanta har de senaste veckorna fött ett varsitt välskapt vackert barn. Perfekta små underverk som älskas från första stund. Det bombas av självklara skäl med bilder på Facebook.
Så borde det ha varit för en av mina närmaste vänner också. För ett år sedan födde hon ett vackert litet barn, en ljuvlig flicka kom till världen. En stolt storasyster väntade ivrigt på att få hålla sin lillasyster för första gången. 2 föräldrar hade nu dubbelt upp med småtjejer. Allting borde ha fått fortsätta så, med små rosa kläder, syskonkärlek och fotobomber på Facebook. Men inga bilder kom upp. Inga statusuppdateringar på den lilla.
Ingenting.

Jag hörde av mig och frågade hur det var. Det va inte bra, en oerhört ovanlig skada hade drabbat den lilla tjejen. Miller Dieker syndrome. Så ovanligt att det absolut inte borde finnas. Men det gjorde det. Och hon skulle inte överleva. Dagarna gick, veckorna & månaderna. Hon utvecklades inte som hon skulle, sondmatades och kunde bara ligga ner. Några gånger hälsade vi på henne, höll om henne och pussade på hennes goa kinder. Allt familjen skulle fått känna va ju lycka, den som dom förtjänade. Dessa fantastiska fina människor. Men sorg, oro, kramper, mediciner, ambulans till sjukhuset, svåra beslut och en väntan blev deras vardag istället. Dom skulle vara en helt vanlig familj med 2 fina friska barn. Jag vet inte hur man lever ett liv med ett sjukt barn som krampar och har ont men som ingenting hjälper för. Hur orkar man som mamma & pappa? Hur hittar man orken att älska varandra och sitt stora barn när hjärtat går sönder av åsynen av sin lilla? Hur gör man, hur mycket krafter finns. Hur mycket orättvisa får det finnas.

På torsdag väntar en fruktansvärt tung dag. Det är då vi säger ett sista farväl till henne. Hon somnade till slut, två timmar in på sin 1-års dag. En lättnad som säger att nu slipper hon smärtor, men ett helt fortsatt liv med den största sorgen en familj kan bära. Att förlora sitt barn. Jag vill inte möta deras sorgsna blickar, gå in i en kyrka där kistan visar på att någon har lämnat oss alldeles för tidigt. Jag vill möta dom som dom ska vara, en familj på fyra med två glada små blonda barn. Det är så jag vill ha det. Men så blir det inte.


Och livet säger annorlunda. Det säger att det ska vara så. Och inget annat kan vi göra än att acceptera och försöka gå vidare. Handskas med demoner av sorg som tar över oss, dränker oss & testar våran simförmåga.
Vad har vi att lära av en sådan hemsk händelse. Att ta vara på den tid vi har tillsammans, även om vi vet att vi ska försvinna snart eller om vi inget vet alls. Dagen kommer oavsett. Kanske underlättar det att få dagar att säga adjö på än att hastigt få veta att livet är slut. Jag vet inte. Lika lite som jag vet hur man kan lindra den sorgen.

Kontrasterna slår igenom. Jag minns när vi var yngre, mamman & jag. Singlar med siktet inställt på krogliv och dejtande. Hur våra största bekymmer var ifall killen var något att ha eller om han var ett psykfall. Det kunde vi prata om, älta i timmar. För emot, bra eller dåligt. Där och då var det livets största bekymmer. Idag sitter vi med cancerbesked och förlusten av ett barn att handskas med. Men hur livet än tar oss vidare så vet jag vart vi står. Jag vet vart hon finns och jag står stadigt bakom henne genom allt. Oavsett hur många mil det är i mellan oss och hur få samtalen är ibland så vet vi.
Men aldrig någonsin kommer det kännas som mina tankar & min kärlek kommer räcka till att lindra allt. Jag kan bara hoppas tiden är barmhärtig med dom. Kanske kommer livet åter till dom när allt ljusnar efter en tid.
Kanske ett nytt litet liv vågar ta plats och gro, så deras änglabarn också får bli en storasyster till ett nytt liv.



Ibland är tiden det bästa vi har & ibland är det den värsta. Livets kontraster finns överallt. Sorg, skratt, smärta, tacksamhet, liv & död. Det är så livet ser ut. Vi är bara kasperdockor som kan åka med, se till att vi uppskattar och älskar fullt ut. Så mycket vi kan av den tid vi har.

Och när den tiden är över, kan vi bara leva på längtan tills den dagen vi ses igen.


Sov gott lilla älskade barfotabarn.
2014-07-04-2015-07-04








måndag 15 juni 2015

Sjukhusbesöket.

Dagarna rullar på och alla biverkningar efter operationen är  min vardag och inte så mycket att tala om. Jag är tillbaka på jobbet vilket känns helt fantastiskt. Mina gamla kunder återvänder med kramar, blommor & fantastiska presenter. Jag är bara deras hundfrisör men ändå denna värme!
Plötsligt står jag där som om ingenting har hänt. Som om tiden stått still och som om cancern aldrig funnits. Så känns det tills jag känner efter eller ser näringsdryckerna stå på hyllan bredvid kalendern. Då minns jag igen, men det stör mig inte. Jag är glad att den är över. För så ser jag det, min cancer är över, borta & det är ett avslutat kapitel i mitt liv. Jag slänger tidningshäftet från cancerfonden som jag får hem, vill inte läsa, matas och återuppleva. Jag minns ändå & förnekar inte, men jag är trött på den. Det va så intensiva månader när jag vaknade upp var enda morgon och det första ord jag startar hjärnkontoret med är: Cancer.
Jag har cancer.
Nu tänker jag inte så längre. Jag har haft cancer, men inte längre. Läkarnas prognoser eller procent som dom aldrig kan ge, säger mig ingenting och dom finns inte för mig. Jag är frisk nu. Punkt. Inte med någon bitter revoltkänsla, utan att det faktiskt bara är så.
Kommer den tillbaka så gör den, men just nu finns den inte. Alltså friskförklarad av mig själv. Och det räcker.
Jag har svårt att skriva här när allt är som vanligt i livet igen. Jag vill inte berätta om vad jag åt till middag eller andra ointressanta saker. Det är inte därför jag skriver. När allt är som det ska och tankarna är på sin plats så behöver jag inte lufta.

Men idag måste jag.

Jag hade  för en tid sedan begärt ett återbesök till Örebro universitetssjukhus, där allt startade. Jag ville ha svar på alla mina frågor om återuppbyggnaden jag sett fram emot. Jag hade tills idag skrivit ner alla frågor och fick nu äntligen sätta  mig ner med plastikkirurgen och få svar på allt. KOmmer mitt öga hamna på ålats igen , kommer jag kunna gapa och äta som vanligt, kommer läppen kunna fyllas ut så jag ser jämn ut på munnen osv osv...
Men om jag klev in där med huvudet högt så klev jag ut med tårar i ögat och en djup besvikelse.

Den återuppbyggnad jag önskat är så mycket mer komplicerad än vad jag fått berättat innan. Jag visste att det skulle bli en stor operation. Men den här operationen är större än avlägsnandet av tumören. Biverkningarna är fler och värre och det är inte ens säkert att den kosmetiska skillnaden blir så mycket bättre.

Ögat, det har sjunkit in i ögonhålan och gör att jag ser "tom" ut i blicken. Det rinner ständigt vilket försvårar möjligheten att sminka sig eller vara ute i blåsväder. Men eftersom inte själva ögonhålan (benet) är påverkar i operationen så är det mjukvävnaden som förstörts i strålningen, vilket gör att det för alltid kommer vara som det är.

Läppen, går att fylla p med fett men resultatet kan vara väldigt varierande och det lämnades ingen garanti för att det skulle bli fint.

Att fylla ut det kantiga i ansiktet va inte heller så lätt. Tinningen skulle kunna jämnas ut och eventuellt kinden.

Men den största delen av allt är benet som dom plockar från mitt underben,  med tillhörande blodkärl & vener. Först och främst var det 5-10% risk för blodproppar i blodkärlen, sen kan det hända att kroppen inte vill ha benet där & då ruttnar det och dör. Då måste operationen göras om och det kan göra allt ännu värre. Dessutom kan jag bli halt i benet och få problem med att böja stortån och det i sin tur gör mig mer handikappad än vad jag är idag. Och sen kan en sådan operation göra att upptäckten av en ny tumör i det området blir extra svår att upptäcka bakom allt nytt ben & vävnad.

Gapförmågan kan bli bättre, eller sämre. Inga garantier där heller.

Sen blir man sängliggandes i ett bra tag igen, sondmat & stora elaka sår i munnen som kan bestå i månader om man har otur.

Summan av allt var en ärlig kirurg som visste vad han pratade om. Han har vart i Indonesien (eller vart det nu var) och opererat sådana tumörer i ett helt år och där har många i befolkningen problem efteråt. Sen är han & hans kollegor Sveriges främsta på denna typ av operation. Han sa det nog aldrig rakt ut men jag läste mellan raderna, att om det "endast" är för den kosmetiska skillnaden så avråder han. Men om det är för att man vill ha riktiga tänder och kunna äta normalt så var det en annan sak. Men riskerna är många.

Jag kände mig så nedslagen när jag gick ut därifrån med mamma. Så lät det inte alls när vi pratade med kirurgerna förut. Visst hade vi fått höra att operationen var stor, men inte att de kosmetiska skulle vara så svåra att fixa till. Då var det mer att "det grejjar vi".

Nu är det bara tänka om och säga hej & främst acceptera sitt nya utseende. Jag kommer se ut så här för resten av mitt liv. Jag vill inte göra en sådan operation med så dåliga odds att förbättra det jag önskar.
Mitt liv kretsar inte bara kring hur jag ser ut, utan jag vill att insidan är det man minns. Men dock så saknar jag och kommer förmodligen alltid att sakna mitt gamla jag. Jag kommer aldrig mer se ut så. Aldrig. Det är en stor sak lika mycket som det är en skitsak. Allt beror på vad jag jämför med och vilka tankar som tränger sig först i kön. Jag lever ju, har allt jag önskar mig av livet annars. Om inte mer. Framtiden är ljus och spännande.
Jag måste bara göra så som jag gjort med allt annat i den här sjuka resan - acceptera.
Det går inte påverka på något sätt, inte ens med en operation, uppenbarligen.
Men en del av mig kommer sakna det ansiktet, det skalet av mig.



Så nu vet ni. Jag kommer inte operera mig igen. Och det känns både skönt och nedslående.

Tack som alltid mamma för att du var med mig idag.







 
 

torsdag 9 april 2015

För att jag kan

Jag har två händelser som jag räknar till de starkaste i mitt liv. Händelser som för alltid har satt sina spår och som bevisade för mig själv att jag faktiskt klarar av saker. Påbörja dom och köra dom i mål på ett sjujäkla bra sätt. För är det något som har förföljt mig i min barndom och uppväxt så är det att påbörja saker och tro på dom, tills jag tror att jag är oförmögen att styra dom i mål & därmed misslyckas.

Kanske hör det livet och uppväxten till med ett sviktande självförtroende och ingen självinsikt eller kontakt med mer än det som sitter utanför ens skal. Kan man inte lyssna på sitt hjärtas röst så kan man heller inte ta emot de signaler som ens magkänsla säger en. Och som de flesta vet är magkänslan värd att lyssna på i många avseenden. Men någonstans började jag hitta små spingor in till rummet där styrkan bor. Den vi alla har om vi bara vet vart vi ska leta. Bara vi på något sätt hittar rätt nyckel in.

Det var den 12 maj 2004 som värkarna började sätta igång. Jag hade då gått 4 dagar över tiden och hade en rejält stor mage för min lilla kropp. Illamåendet som sköljde över mig de första veckorna hade avtagit och jag hade inga större krämpor än sura uppstötningar och en fot under revbenet som tröck på. Jag var glad och mallig över min mage och med uppmärksamheten jag fick av den. Nu var jag någon, jag var gravid och hade något att vara stolt över.

Vi bodde kvar ute på landet vid den tidpunkten. Värkarna började komma tidigt på morgonen och vi visste att detta kunde ta sin tid & Andreas åkte till jobbet en sväng. En vän och föredetta granne kom hem och hämtade mig till henne så hon kunde hålla koll på mig och ta tiden mellan värkarna. Och i början var det lång väntan och svaga sammandragningar som kom. Hon försåg mig med allt jag kunde tänkas behöva för att ladda inför den kommande förlossningen. Telefonen gick varm hem till familjen i stockholm som såklart satt på helspänn. Mammas & pappas andra barnbarn, ny moster & nya morbröder, farmor och farfar väntade på uppdateringar. Ett nytt liv väntades till familjen och spänningen var stor. Vi visste inte vad vi väntade, en pojke eller flicka. Jag ställde in mig på en pojke men innerst inne skrek min längtan efter en välskapt flicka. Dagen gick och värkarna blev allt starkare. När klockan närmade sig 22.oo på kvällen kände vi att det var dax att åka in. Väskan var sedan flera veckor packad och jag var så redo man kan vara för det okända som väntar. Jag blev lagd i ett varm bad när vi kom in och plötsligt kändes det som en ballong inom mig som sprack och vattnet gick. Nu var det på riktigt, vi var nära att få vårat barn och bli föräldrar.

Värkarna var intensivare och jag fick en ryggmärgsbedövning. Somnade några timmar för att senare vakna av intensiva smärtor igen. Snart började krystvärkarna komma igång. Det var ingenting jag kunde motstå utan jag krystade varje värk. Men timmarna gick och ingen bebis kom. Jag krystade och krystade och kände hur krafterna sinade för varje värk. Natten passerade utan att något hände. Smärtorna var fruktansvärda och jag minns bara hur jag blundade igenom allt. Gick in i mig själv och fokuserade bort allt. Jag tror jag utbytte ett enda ord med stackars Andreas som stod hjälplös bredvid. Nu i efterhand förstår jag att den styrkan jag fann inuti mig själv alltid funnits till hands, men det tog många år innan jag förmådde mig att öppna den dörren igen. Jag förstod inte ens att det rummet alltid funnits för mig. Jag visste inte, så jag utnyttjade det aldrig. Men nu gick jag in och fann en styrka som hjälpte mig igenom de värsta & bästa timmarna i mitt liv. Jag hade för ett tag nyckeln i min hand.

När dagen grydde så var läget fortfarande detsamma. Sköterskor som kom tillbaka till sitt arbete dagen efter och fick se mig på samma sätt tyckte det var dax att göra slag i saken och få ut bebisen som envist höll sig kvar. Mina krafter var små efter allt krystande och alla intensiva smärtor. Nu kom doktorer och sköterskor in och det var någon som nämnde sugklocka. Nu skulle det till en insats av alla, främst från mig för att få ut barnet. Sugklocka sattes in och det var det värsta smärta jag kännt i mitt liv. Allt jag minns är att en barnmorska hänger på min mage och trycker, en doktor drar i sugklockan så hans armar skakar, en annan noterar antalet drag han gör och en klipper upp mig med orden " vi får inte ha så slöa saxar här". Mina ben skakar frenetiskt av kraftlöshet men med mina sista krafter så kommer det till slut ut en spretig blodig litet barn som läggs på min mage. Jag minns hur jag lyfter benet för att se vad vi har fått. En flicka! Trots hennes stora svullnad i pannan efter sugklockan så är hon det vackraste jag har skådat. Någon sa till mig att man vet inte vad kärlek är förrens man har fått barn. Där och då, sekunden efter att jag fått se henne så förstår jag. Jag gör vad som helst för den här varelsen. Hon är kärleken, meningen med allt och det dyrbaraste jag har. Ingen kärlek kan hädanefter mäta sig med kärtleken till min älskade Junie. Ingen.

Att kroppen är fantastisk vet jag, men att den ska genomgå en förlossning och sedan fungera normalt är ett under! Jag är ingen barnaföderska. Jag vill aldrig föda ett barn igen. Jag kommer aldrig utsätta min kropp för sammma sak. Även om tiden sägs göra att man glömmer smärtan så ekar mina ord fortfarande i huvudet från timmarna på BB.


Aldrig mer, jag gör aldrig om det här.
Men jag klarade faktiskt mig igenom det. Att jag var det ynkligaste man någonsin har skådat efteråt på BB i västerås kan jag gå i god för. Men jag födde ett barn. Min kropp satte ett barn till världen. Ett välskapt fantastiskt flickebarn. Det finns inget större än det. Inget.



Min andra händelse utspelade sig många år senare. 17 september 2011 för att vara exakt. Jag hade hittat en envis sida hos mig själv samt en tro på att jag kanske kunde ro saker och ting i land. Resan mot det målen började 6 veckor tidigare då en knäpp idè väcktes i min tankar. Mycket hade hänt i mitt liv åren innan och jag led av en ganska elak ångest. En ångest jag inte visste något om, jag kände den bara. Men det fanns ett bot, om ens så ett tillfälligt. Löpning. Jag sprang bort ångesten, men på något sätt han de alltid ikapp mig, så jag sprang lite mer, och mer. Hur jag hittade in på stockholm halvmarathon vet jag inte. Det var ju en helt befängd idé. 2.25 mil genom stockholms gator, på asfalt. Mitt personliga rekord vid det här laget var 7 km, vilket jag hade sprungit en eller två gånger innan. Annars var 5 km min magiska gräns som jag låg och harvade på som mest. Men med två andra tjejer på jobbet så kom vi fram till att anmäla oss. För att göra saken lite roligare och för att peppa oss lite så såg jag till att vi fick sponsorer. Vi fick tröjor tryckta med våra namn och butiksägaren som vi alla jobbade för, lovade att skänka pengar. Han sa att för varje kilometer vi springer i loppet så skänker han 100 kronor till BRIS.

Vi började träna, vi passade otroligt bra ihop, hade samma tempo och glada humör. Vi sprang ihop så ofta vi kunde och sprang längre och längre. Det var ingen idè att springa hela distansen mer än en gång innan själva loppet tyckte vi och asfalt aktade vi oss lite för också. Under hela tiden vi tränade så kände jag hur jag närmade mig. Från ett startskott till en målgång och jag lovade mig själv att jag inte skulle gå ett enda steg på hela loppet, om jag så skulle hoppa på ett ben. Vi sprang på långa skogsstigar när värmen hetta på som allra mest, gav oss iväg från vanliga milsspåret och fortsatte in på 2 milsspåret. Vi kunde och jag sprang som jag vore en fjäder. Känslan av att benen rullar på av sig själv och du känner att du kan fortsätta i evigheter är magisk. Ångesten var som bortblåst när jag sprang, jag var euforisk, endorfinerna kickade in och jag var lycklig! Jag vart smal av all träning och folk omkring var lite oroliga, men jag var bara glad & peppad. Se nu hur jag ska ro det här i land, se nu vad jag kan. Lilla värdelösa Madde som inte gör annat än att prata om planerna men aldrig gör något åt dom. Se nu! Att folk tyckte jag blivit smal tog jag bara som en komplimang.

Vi sprang 2.15 kilometer som längst innan det var dax för Stockholm halvmarathon. Det va 3 peppade tjejer somtog bilen till Stockholm den 17 September. Vi laddade upp på bästa sätt med att äta pasta och hålla vätskenivån i lagom nivå. Vi ställde bilen i Barkarby hos min mamma. Jag träffade min storebror och jag minns hur han sa att han var stolt över mig. Jag minns det så väl, för dom orden betydde så mycket. Jag hade imopnerat på honom. Jag gjorde något han inte hade gjort, men som han beundrade. Med dom orden i huvudet tog vi tåget in. Solen sken och man kunde nästan ta på spänningen och laddningen i luften. Det var folk överallt. Avspärrningar och nummer lappar. Vi lämnade av våra väskor, såg till att uppsöka bajamajor i den mån vi behövde och höll stadigt koll på klockan. Skulle vi ha t-shirt eller långärmat, vad var bäst? Jag hade några dagar innan gjort en stor tatuering på insidan av armen och var nervös att den skulle skava så jag valde t-shirt. Vi var likadana klädda annars. Samma typ av skosnören från BRIS, svarta tights och de gröna tröjorna med våra namn på och logga från butiken. Sponsrade, bara det var stort för mig. Det betydde ju att npågon mer än jag hade tron på att vi skulle fixa det. Och då var vi ju tvugna att köra.

Jag kommer aldrig glömma ljudet av den avlägsna musiken omkring oss men främst ljudet av tusentals smattrande löparskor som dundrade i asfalten. Det ljudet gav mig rysningar av välbehag. Vi la oss alla i ett lugnt tempo och försökte inte följa med strömmen som ökade på i början. Vi hade ett bra flow och pratade glatt medan vi sprang. Längs med vägen spelade olika typer av band och publiken som stod längs med kanten tjoade på och ropade våra namn. Vi var starka och de många varven i spåret hade gett oss fördelar i backarna. När andra löpare saktade av så hade vi ett bra tryck uppåt. Efter en mil på asfalt började en obehaglig känsla krypa inpå. Mitt högra knä började kännas konstigt. Men jag var envis och hade lovat mig själv att inte gå en meter och än mindre avbryta loppet. Jag sa ingenting till de andra två. Sa man inget om bekymmret så fanns det ju inte. Längs med vägen stod min mamma, en väninna till henne och min älskade Junie och skrek på oss. Dom hejjade och peppade på oss och jag fick en en påminnelse om att jag kan. Jag såg stoltheten i min 7-årings ögon när hon viftade med sin vita boa och ropade på mig. Hon trodde på mig. När vi hade 2-3 kilometer kvar försvann all min energi och jag såg tjejerna springa på medans jag var tvungen att sakta ner. Dom illgröna tröjorna guppade sakta bort i folkmängden. Jag kände misslyckandet och känslan av att inte vara lika bra som dom. Men där och då plockade jag åter fram det där jävlaranammat jag inte visste jag besatt. Hade vi sprungit så här långt ihop så ska vi fanimej gå i mål tillsammans. En bit bort såg jag nu målgången och jag hittade en till växel. Peppad av publiken som såg mitt fokus så sprang jag om fler och fler, knät värkte och mina krafter gick på reserven. Men jag såg dom & jag såg målgången, bara lite till och det är snart över tänkte jag. Med mina sista krafter så tog jag mig i mål. Jag kom inte bara i mål utan jag gjorde det en sekund före tjejerna. Tiden blev 2 timmar, 1 minut & 39 sekunder.

Jag gjorde det! Inte ett steg gick jag, även om det klokaste hade vart att avbryta när knät började värka. Men väl i mål så var lyckan så fantastisk och än en gång så hade jag bevisat för mig själv att jag inte bara var en misslyckad människa med stora mål och utan driv. Jag ville, jag planerade och jag genomförde. Men efter målgången stelnade benet och på 3 veckor var det inte ens möjligt att böja det. Jag haltade fram, lyrisk och övertänd men utan möjlighet att pysa på ventilen. Och när jag sedan kunde börja träna igen så var min kropp för trasig och löpningen fick ligga på hyllan i många år innan jag var läkt igen. Men någonstans så var det värt det. Det var en vinst och min nästa dröm är att springa en hel marathon på 4,2 mil. Allt jag ser framför mig är sista svängen in på stockholm stadion och höra publikens jubel. Det är en dröm och jag tänker banne mig genomföra den en vacker dag.

För att jag kan.



onsdag 8 april 2015

Jag flyttar hem och bort igen.



Innan hemfärden från Spanien hade jag fått veta vart mitt nya hem låg. Jag kände igen området väl och att bo i radhus var ju såklart skillnad från en stor villa, men alternativet var hos pappa i lägenhet. Alla mina lådor med packning från mitt rum stod nu på vinden. Jag kände mig vilse, vart hör man hemma när ens rum är nedpackat och man inte känner sitt nya hem.
Men huset va fyllt med kärlek från mamma som kämpade & gjorde sitt bästa. Jag började söka jobb & fick tillslut tag i ett. Jag började packa grönsaker vid Globens slakthusområde. Pendlade 2 timmar innan arbetet började kl 5 varje morgon. Men det va ett jobb & man måste börja på botten tänkte jag. Jag träffade en ny vän på jobbet och tillsammans så gick dagarna lite bättre. Tillsammans packade vi våra grönskaker till Stockholms krogar och hade oerhört kul på arbetet. Men efter ett tag så orkade jag inte med pendlandet längre utan sökte mig vidare. Nu hamnade jag på ett byggvaruhus med tjänst på 75%. Pappa lyckades även hitta mig en lägenhet som jag med glädje tog. Vid det här laget hade jag hunnit fylla 20 år. Att dela hus med mamma & 2 småsyskon var inget jag njöt av & flytten var en ren glädje. Äntligen den första egna lägenheten! Det var en stor etta med fönster längs hela sidan och jag var nöjd.
Det blev många förfester hemma på min stora balkong.

Jag hade klippt av mig håret i en snygg kort frisyr och började hitta min stil. Utekvällar med kompisarna avlöste varandra & sakta hittade jag en del av mig själv som jag saknat. Självkänslan kom sakta smygandes, även om min tro på mig själv var väldigt låg så började jag sakta gro. Strax efter min flytt kom sommaren och jag och min vän Natalie åkte till en hästgård i Flen några veckor för att rida. När vi kom dit fick vi reda på att dom hade en liten hund som hade rymt. Det var en extremt skrämd liten tik som just hade flyttat hem till dom. Efter några dagar så hade den lilla hunden kommit på plats igen. Det var en brun/vit söt hund med öronen som pekade åt olika håll. Hon hette Ida och vägde knappa 3 kilo och va så fruktansvärt rädd för allt. Då det var full rulle på gården med andra hundar, valpar så fanns det ingen tid för att hjälpa Ida att bli hund igen. Och innan jag visste ordet av så hade jag tackat ja till att ta hem henne. Hur jag skulle lösa hundvakt på dagarna fick jag ta tag i när vi kom hem. Ida tydde sig bara till mig. Män var hon livrädd för och ville bara krypa under sängen så fort någon tittade på henne. Hennes självförtroende var på botten men jag älskade henne gränslöst. Hon var med mig överallt och vi kom att bli oskiljaktiga. Hon kom att sätta så djupa spår i mig att ingen annan hund finns i jämförelse med henne.


Jag försökte dejta lite men det gick inge bra. Jag blev kär i varenda kille som ville hångla på dansgolvet. Osäkerheten och förlusterna gång på gång satte djupa spår. Men allt eftersom tiden & åren gick fick jag mer skinn på näsan. En vacker dag satte jag på datorn för att testa nätdejta. Något som jag idag aldrig kommer ångra. Killen jag mötte på andra sidan skärmen fick mig på fall och efter några månaders pendlande hyrde jag ut lägenheten & flyttade 10 mil bort. Jag flyttade till Västerås & jag saknade aldrig Stockholm. För en tjej som alltid velat bo på landet med djur så var Stockholm aldrig något för som lockade. Men det förstod jag inte förrens jag hade något att jämföra med. Jag och Ida flyttade in i hans lilla lägenhet. Havsblåa väggar i vardagsrummet och teracotta i sovrummet. Jag började ta körkort och moroten var att vi kunde flytta ut på landet så fort jag hade tagit det. En slaskig dag i december 2002 hade jag äntligen körkortet i min hand! Vi fick hyra ett litet rött hus ute på en mindre hästgård. Jag köpte mig äntligen en alldeles egen häst. En kallblodstravare vid namn Pilen. Han var en stark kille som bjöd på många bocksprång och roligheter. Jag hade vid det här laget börjat jobba på en Icabutik i stan och älskade mitt jobb. Det var så många okika människor som jobbade där och det fanns alltid någon att prata med. Självklart var det jobbigt att arbeta varannan helg och sena kvällar, men det gav tid över åt annat i veckordagarna också.

I Augusti 2003 gjorde jag ett graviditetstest som visade sig positivt. Jag vart alldeles skakad trots att det var önskat. Jag ringde mamma det första jag gjorde och undrade hur skjutton man gjorde nu! Dagen efter beskedety kom illamåendet som ett brev på posten. Att stå i fiskdisken på jobbet var från och med nu inte lika kul. Vid det här laget hade vi nu 3 hundar. Gaston en vacker röd gatuhund från Spanien, Ida och deras lilla svart valp Selma. När man inte vet så mycket om hundar så kan man lätt tro att ett kompostgaller imellan en hane & löptik ska räcka. Men det gjorde det inte. På juldagen så kom 3 vackra valpar till världen, efter lite bekymmer. Den sista valpen ut överlevde inte men 2 friska valpar fick vi efter Ida & Gaston. I Januari 2004 hände det som inte får hända. Grannarna hade 4 stora hundar & det hade alltid gått bra med att ha dom ihop. Ida hade vid det här laget en stor skopa självförtroende och älskade alla. Med mitt okunnande och kärlek till henne så hade vi överkommit alla hinder. Och hunden som "borde avlivas" var en lycklig underbart snäll hund. Det var också så hon dog. Grannhundens käftar avslutade hennes liv endast 6 år gammal. Hade jag inte varit gravid när det hände hade jag nog inte haft några ljusa framtidsutsikter. Ida var mitt allt och den kvällen hon togs ifrån mig har för alltid satt sina spår. Jag minns så väl än idag hur scenariot gick till. Jag satt och tittade på film inne i soffan när Andreas släppte ut hundarna. Snart ropar han med skrämd allvarlig röst på mig och jag kommer ut. Grannarna är ute och tar in sina hundar och i en blodpöl på marken ligger min älskade Ida. Hon är biten över huvudet och är redan död när jag kommer fram. Jag bär in henne i huset, hysteriskt gråtande och chockad. Jag saknar henne än idag och är evigt tacksam för Selma som hon lämnade efter sig. Selma fyller 13 år i år men skakades svårt av händelsen och har aldrig kunnat acceptera hundmöten.

Några månader senare föddes Junie efter en hemsk förlossning på Västerås BB. En ful skrynklig liten bebis knorrade i min famn och med ens visste hag vad gränslös kärlek var. Vi flyttade från gården när hon var några månader gammal. Någonstans inom mig så trodde jag att det var såhär livet skulle vara nu. Förlovad, barn & livet på landet.
Men hade det varit menat så, hade jag aldrig tagit emot den där lappen från den vansinnigt snygge mannen som handlade av mig på jobbet 3 år senare.
Hade kärleken varit menad till sambo hade min nyfikenhet aldrig väckts.
Gräset va kanske grönare på andra sidan och otroheten va ett faktum.
Där någonstans vaknade jag. Mitt riktiga jag. Han uppmuntrade mig till det jag gillade göra, behandlade mig som en prinsessa. Lärde mig om livet, tankar och känslor. Han skilde sig efter 8 år med sin fru, jag lämnade också. En ful historia som tog många år för mig själv att förlåta. Man gör inte så mot någon som älskar en. Som man lovat livet med. Men vissa vägar i livet måste vi gå för att lära oss och utvecklas.
Men det va meningen att våran historia skulle ta slut. Men jag menade aldrig att såra honom. Men det gjorde jag.

Rött kort hår och nybliven kaffedrickare.


Min älskade lilla Ida och fina Gaston. En omaka kombination som gav mig min svarta pärla Selma.

Jag, Gaston, Selma, mamma & Junie 


tisdag 7 april 2015

Sagan börjar.

Na


När jag va liten va jag ingenting. Eller jag va snarare kanske inte någonting. Varken för busig eller för snäll. Gjorde mest som mamma & pappa sa. Inga större hyss hade jag för mig. Jo om det räknas med att försöka baka en sockerkaka, misslyckas & hälla ut smeten i brunnen ute på gatan. Värre än så va det sällan. Jag va nöjd om jag och mina kompisar fick springa runt och leka häst. Vi var många barn på gatan och vi sprang sorglöst mellan tomterna, oftast gnäggande och mer galopperandes än joggandes. Livet var så enkelt och bekymmersfritt.

Inte heller va det några ska skandaler för mig i högstadiet. En och annan natt fick mamma plocka upp mig för jag va för full efter någon fest, men inte värre än att jag alltid vågade ringa henne och be om hämtning. I skolan kom jag alltid undan med allt. För Madde gör "bara som dom andra". Och så va det nog. Jag hade inget eget driv. Valde inga egna hobbies, språk eller kurser. Vågade inte stå för någonting. Tyckte som mina kompisar, gömde mig bakom dom som hade större självförtroende. Men ensam va jag feg eller kanske bara mild & snäll. Jag va aldrig mobbad eller mobbade någon annan. Jag vara Bara inte någonting.


Uppväxten va fin. I en blå nybyggd villa minns jag hur vi va en familj. Jag minns glädjen av att se pappa med precision backa in den rödgula lastbilen med kran på våran långa infart, hur hjärtat alltid tog ett extra skutt när klockan närmade sig halv fem och han kom hem. Jag minns hur vi byggde en kaninbur i garaget bara pappa & jag. Jag var så glad, minnet är så starkt. Jag minns att mamma alltid va ledig på fredagar & ibland hade man kanske lite ont i huvudet & fick vara hemma med henne och min "moster" Renée.. Nybakade bullar med mjölk, omtanke och syskonbråk. En mamma som alltid hade sin varma tröstande famn & som hade förstående för det mesta. Hon satte alltid huvudet på spiken när man mådde dåligt. Kanske kom den stora familjen att göra mig till den jag va. En lillebror 9 år yngre än jag, med humör upp till gudarna & tillbaka. En lillasyster som ändå va 7 år yngre och såklart dom behövde mer av mamma än jag. Storebrorsan skötte sitt. Han hasade mest runt i sin vinröda flanellmorgonrock på mornarna & väste åt en under den platta spretiga luggen. Hårdrock på högsta volym och han var min stora idol. Jag minns att han köpte en Tesla-cd åt mig när jag fyllde år. Det var en lagom bra hårdrock att börja lyssna på sa han. Men jag var nog mer en pojkbandsfantast.

Jag va nog nöjd där jag va. Jag växte upp och visste varken till eller från vad jag ville bli. Hästar & djur va intresset men skulle man plugga sånt måste man plugga i Bro. Och ingen annan ville ju det. Så det va bara att rätta sig i ledet av vad de andra ville.
När gymnasiet kom hamnade jag på estetisk linje. Helt galet såhär i efterhand. Jag gillade fota & kunde rita drägligt. Men när det kom till stilleben av gamla vaser & frukter ville jag bara hem. Jag platsade aldrig in i esteternas frigjorda värld & det var heller ingenting jag försökte passa in i. Jag hoppade av skolan efter en släktings lockande om jobb som barnflicka & hundskötare i Barcelona. Mamma hejade på, klart du ska åka! Vilken chans i livet. Och på något sätt kom modet & jag nappade.
På flyget satt jag där som den lilla rädda 18-åring jag va. Första gången i flygkabinen. Helt ensam, utan kompisar. Jag fattade inte vad jag gav mig in på. Men någonstans knäcktes den skölden av skal som jag hade omkring mig och jag började min egna utveckling.


Barnflicka va nog dumt att kalla mig. Jag älskade lilla Nikita med sitt kolsvarta hår och korpsvarta ögon. Men jag kunde inget om bebisar. Vi tittade på MTV & sjöngs till Cranberries Dreams, en låt jag än i dag förknippar med min spansk/svenska familj. Jag bytte blöjor och vaggade henne i den mån jag förstod. Barn va kanske inte min starkaste sida. Men hundarna kunde jag, dom föll jag för oerhört! 3 fantastiska greyhounds fanns i familjen. Det var stora Tiger, en enorm tigrerad hane som va oerhört snäll och ståtlig. Tessa, en liten tik men med skarpt sinne. Jag glömmer aldrig katten jag fick plocka upp och lägga i en säck, efter en vild jakt på tomten. Och så hade vi Romeo, clownen. Han som alltid gjorde sig illa, fastnade ni saker & råkade i trubbel. Olycksfågeln med sitt lite dumma utseende. Men den som knep mitt hjärta allra mest. Romeo, han var min prins. Dom 3 kom att få höra om alla mina tankar och funderingar om livet när vi gick på våra kvällspromenader i den spanska kvällssommarvärmen. Vi gick längst havet i Garaff. Det är en oerhört vacker plats. Segelbåtar som guppar vid hamnen och lummiga buskar med vackra blommor längs de vita stenhusen.

I samma veva, mellan citronträd & utekvällar på familjens nattklubb va familjelyckan hemma i blåa huset över. Skilsmässan mellan mamma & pappa va ett faktum och villan såldes. Allt medans jag fick uppdateringar av mamma på telefon. Där satt jag, ledsen & vilse i ett palats i Barcelona. Jag fick aldrig säga adjö till mitt hem, mina saker packaders ner & sen var den sagan slut.
AV någon anledning, (förmodligen för att jag var lite oduglig) kom vi överens om att jag skulle flytta över till en god vän till familjen, upp i de katalanska bergen. Där hästarna vandrar över kullar som skulle platsa i vilken saga som helst. Där solrosorna växer högre & dimman sänker sig lägre än någon annanstans. Bergen, kullarna, solen och Briolf.

Briolf va den stora varma hästrygg som tog mig upp över stenarna in i de djupa skogarna. Där sjöng jag Magnus Ugglas trubaduren för honom. Det va bara han och jag. Hans röda päls och vita bläs och hans vänlighet. Mannen som bodde på gården heter Alberto. En man med många historier och som kom att se mig som sin dotter. Han höll alltid upp dörrar, skulle aldrig släppa igenom sig själv först. Det var han & jag som bodde på gården med några jackrusselhundar och hästarna. Mina sysslor va att sköta hästarna. Men i bergen va det hett om dagarna och mörkret kom fort. Det va inte alltid man hade tiden att rida då hästarna inte orkade i värmen. Annars va gården rätt öde. Jag utan körkort & Alberto med moppe. Några utekvällar blev det med byns söner men ingen pratade engelska och jag ingen spanska. Några vänner kom på nesök och livade upp tiden för mig, men jag började tappa meningen med att vara borta hemifrån. Hemlängtan vart för stor och jag for. Jag lämnade mannen som blivit som en extrapappa åt mig. Han som fick en svensk 18-årig flicka att trösta efter sina föräldrars skilsmässa. Han kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. En sann gentleman med fast principer & en träskalle utan dess like. Jag har så vackra minnen från tiden hos honom.
En tid jag aldrig kommer glömma.


Mamma & hennes väninna på besök i Garaff. Romeo, Tessa & Tiger.


Briolf & jag. Sadeln fick jag som gåva av Alberto & jag släpade den hela vägen på bussar & flyg ända hem. Jag har kvar den än idag. 


Natalie på besök. Dimman sänker sig över bergen. Denna magiska plats...