Tillsammans han & jag

Nu ska det vara sista kvällen i Köpenhamn. Vi hade som nu vet fått veta att vi skulle fått flyga hem igår  men sos international lyckades inte styra upp allt på så kort tid. Men imorgon är det sagt.  Vi har vart här i ca 10 dagar. Dagar som vart de värsta i mitt liv. När jag föll ner i sömngropar av tabletter så djävulen själv kröp ur väggarna , flera gånger om. Men alltid fanns han bredvid mig. Tomas. Alltid vaknade han av mitt plingande på sängkanten eller av mitt kvidande när dreglet måste bort. Översatte allt jag ville ha sagt till sjuksköterskorna men som jag inte förmådde öppna munnen om. Han som såg till att jag inte fick samma medicin igen, som aldrig lämnade min sida på alla dessa dagar. Jo 2 yogapass gav han sig iväg på själv. Annars har han legat som en trogen hund bredvid mig. Vilken hjälte han är, han vill inte lyssna på vad jag säger riktigt. Men för att jag aldrig ska tvivla på honom så vill jag aldrig glömma vad han gjort för mig. Helt osjälviskt & självklart. Han kommer för alltid vara den Klippan jag kan luta mig emot. Och jag vill aldrig se honom gå igenom samma sak. Men måste han det, så viker jag honom aldrig en tum.

Herregud vad jag älskar honom.

Min Tomas.