När små bekymmer blir stora

Jag är uppvuxen i Stockholm. En stad som jag inte visste att jag ogillade förrens mina vägar korsade en västeråsbos för 13 år sedan. Efter att jag flyttat dit bodde jag i lägenhet och i samma trapp bodde en tjej som efter några års på/av kompisförhållande kom att bli en av mina bästa vänner. Det va först när vi båda blev singlar som vi fann varandra på riktigt. Hon är en stor färgklick och en oerhört snäll människa. Tillsammans har vi gjort så många saker ihop. Men framför allt har vi haft och delat våra bekymmer tillsammans. Vi har vänt upp och ner på killar vi dejtade under våra singelår i hopp om att förstå oss å dom. Pratat om Allt. Vi har båda levt relativt bekymmerslösa liv. Hon bytte efter några år Västerås mot Stockholm där stora kärleken fanns. Dom köpte hus & reste ihop, hittade alltid på massa galna saker tillsammans och en vacker dag kom en underbar liten tjej till jorden. Dom är en otroligt vacker familj ihop. 

Allting va så frid och fröjd fram tills nästa sagolika barn föddes.

Hon kom tidigt och va så fin. 

Även om man är nära vänner så hörs man inte alltid och först efter någon vecka utan statusuppdateringar på facebook om den nya lilltjejen va jag tvungen att fråga om allt va ok.

Det samtalet som kom från min fina vän är något av det värsta jag har fått. Istället för att få åka hem några dagar efter förlossningen som en vanlig familj på nu 4 personer, så blev dom kvar. Någonting var fel med henne. Allvarligt fel.
Hon hade fötts med ett extremt ovanligt syndrom. Ett syndrom som kommer ta deras flicka ifrån dom. Hon kommer inte få överleva utan kommer tas ifrån dom innan hon hinner bli speciellt gammal.

När dottern va ca 3 månader gammal va det min tur att ringa till min älskade vän och berätta om vad som drabbat mig. Det va så orättvist att få dela det här med henne, så jobbigt att berätta. Inte bara hennes barn är allvarligt sjuk, utan att även en av hennes bästa vänner också.

Så nu när vi pratar så är våra små bekymmer om livet vi hade förr som bortblåsta. Nu när vi pratar är det om att behöva begrava sitt eget barn, ge ett cancerbesked till sin familj och ovisshet och oro. Livet tar sådana extrema vändningar att man blir mörkrädd ibland. Jag hoppas vi njöt av våra små naiva problem när det va dom största vi hade och att vi lyckades samla på oss den kraft vi behöver till dag då världen är så mycket grymmare.
I allt elände är det skönt att vi har varandra för pepp och stöd under den svåra tid som hon måste gå igenom med sin familj.

Jag klarara mig i mitt, dom måste gå igenom en av världens största orättvisor. Utan att på något sätt som helst förtjäna det. Dom är den finaste familjen, det är så mycket kärlek mellan dom och det ger hopp i allt.
Men bekymmrena i livet har förändrats så mycket så man har svårt att hänga med.

Jag är glad att jag har vart och träffat deras lilla mirakel några gånger, jag vill lära känna henne så mycket jag kan. Hon är en gåva till oss på jorden men någonting gör att hon måste tillbaka snabbare än någon vill släppa taget.

Så sålänge era bekymmer är små och bekymmerslösa, njut av det!

Man vet aldrig när livet ändrar riktning.