Du är värd

Att jag skriver är mestadels för min egen skull. Jag har en bättre kontakt med mina tankar i text än i verkligheten. Det är som att jag bara slår mig ner vid datorn och låter tankarna och fingrarna göra jobbet. Jag själv är på något sätt inte ens inkopplad. Det bara flyter på av sig själv. Och det kan även vara därför jag har så svårt att förstår innebörden av att bli kallad kämpe, stark och allt annat fint. Men samtidigt när jag går tillbaka och läser det jag skrivit så är det ju så jag känner och är. Men när jag sitter här så lever den delen av mig ett eget liv. Orden flödar och tankarna luftas, det är som terapi för själen.
Idag kom jag och tänka på boken igen, folk omkring mig ger mig fortfarande tips om vart jag ska vända mig och hur jag ska gå tillväga. Jag är så oerhört tacksam för det, för utan er bakom mig så skulle jag bara skriva för mig själv. Jag får också så mycket meddelanden från folk jag inte känner som blir inspirerade av mig! Det är så svårt att ta in och förstå. Det är ju trots alla bara lilla jag, en helt vanlig människa som inte känner hinder i att skriva om allt utan som måste! Men att folk blir berörda av det är så svårt att greppa. Jag blir så glad av det och kan man hälpa någon annan i och med det så fyller det här sin mening. Men svensk som man är så kan man inte bära den äran hur högt som helst utan man ler lite fint och nästan ursäktar sig. Jag ska fortsätta fokusera på boken, det vore så stort att kunna ge ut den.
Jag fick hjälp av en person i mitt liv när jag var i min djupaste kris , det va 2011. Jag låg på botten i ångest och oro. Jag stötte på honom för att det va meningen så och han gav, och ger mig fortfarande svar på så mycket tankar jag har om livet och känslor, tankar osv. Han har fått mig att hitta en djupare förklaring på saker och att ingenting är fel att känna. Han kommer nog alltid finnas som en guide för mig. Vårat möte var menat och det är så jag tror på saker och ting. Allt har en anledning. Man är alltid där man ska vara i livet, annars hade man inte vart där.
Det är såna tankar som ger mig den här energin & trösten i min resa. Mitt liv ser ut såhär, jag kan inte göra så mycket mer än att åka på mina läkarbesök, ta mediciner om jag måste och sen är det bara min egen inställning som avgör hur jag vill se på allt. Jag förstår att inte alla människor kan tänka på samma sätt som jag, för vi är alla olika. Men jag vill öppna upp för att man kan ändra sitt sätt att tänka. Jag säger inte att det är lätt, men man måste försöka ta kontrollen över sin hjärna och styra den själv och inte tvärtom. Det går med små myrsteg varje dag, lappar som påminner, meningar som upprepas som mantran när saker kryper inpå. Sakta sakta tar man kontrollen och snart kan man se små skillnader i sitt tankemönster. Allt behöver inte vara nattsvart. Men ärligt talat så vet jag inte om jag tänkt så om jag hade haft en dödsdom på mig. Då är det såklart svårare. Men å andra sidan bestämmde jag mig omgående innan jag ens visste prognosen på det här, att allt skulle bli bra. Visst kan cancern slå tillbaka men det tar jag då. Nu är det mitt val att ta vara på den kropp jag har & sköta om mig med träning, positivt tänkande och hälsosam mat. Men viktigast av allt är att eliminera stressen i livet för att hålla kroppen immunförsvar på topp. De är stress, ångest och oro som skadar oss och som gör oss sjuka. Vi finner aldrig tid till återhämtning och lugn. Jag vill alltid ha några bollar i luften för jag trivs så,  men det är en fin balans mellan det och att stressa mellan olika saker. Vi är bara en kropp och blir den sjuk av stressen får vi problem, vi kan få cancer. & då är återhämtningstiden så mycket längre än vad den skulle vara om vi lyssnade till kroppens första signaler. Man får inte ignorera det, man seglar längre och längre bort från sin trygga hamn och det tar bara längre tid att komma tillbaka efter det. Och har man otur stormar det rejält när man är ute på öppet vatten. Vi lever här och nu, vår tid är stressig som den är men vi får inte låta oss åka med i karusellen. Prioritera vad som verkligen är viktigt. Strunta i om tvätten hänger en vecka eller två, julpynta om du hinner och inte för att vara rädd för vad grannarna ska tro. Mår du inte bra är du ändå inte med i leken.
Ha inte ångest över det du inte hinner med utan se vad du hann med istället. En halvtimmes återhämtning och en chans för din enda kropp att varva ner. Det är den enda du har. Om du inte aktar dig blir den angripen. Det här har verkligen blivit en ögonöppnare för mig & hur jag har levt mitt liv innan.

Så mitt råd. Lev med insikt, lev med vetskapen av ditt värde och vad du behöver för att vara en lugn själ.
Ta hand om er.