Det kändes i luften att något var på väg.

Jag vet inte hur många gånger den här sommaren och hösten som jag har stått på min trapp och undrat.
Undrat över hur länge allt ska vara så perfekt som det är. Alla omkring mig mådde bra, familjen, alla vänner, djuren. Allt va OK, inga tragedier eller sjukdomar hägrade. Så många gånger funderade jag på vad som skulle komma. En hjärtinfarkt, bilolycka, dödsfall eller vad som helst. Men jag visste att livet inte kunde vara såhär bra hur känge som helst. Det va som att stå där på trappan och vänta på att stormen ska börja sjunga i trädkronorna, solen gå i moln och mörkret närma sig. Inuti mig visste jag hela tiden att något var på väg. Jag visste inte vem som skulle drabbas eller hur det skulle komma, men något va på intågande.
Jag tror någotnstan att vi får magkänslor av en eller fler anledningar. Att vi får i förtid veta vad som kan ske, det är det som för in oss på olika banor i livet. Något eller någon viskar i våra öron när vi sover vad som är bra eller dåliga beslut, Det ger oss en känsla i magen om rätt eller fel. Jag har haft en känsla av att min tid på jobbet skulle få ett uppbehåll. Någonstans trodde jag såklart främst på en mammaledighet. Det va ju min förhoppning. Men jag visste att det skulle bli ett avbrott i livet. Hade såklart ingen aning om vad som väntade, men jag fick rätt. Sedan cancerbeskedet den 1a oktober har jag inte klippt en enda hund. Jag har knappt trimmat min egen. Allt bara stannade upp. Jag fick hjälp av Sara att ringa alla mina kunder och avboka. Orkade inte själv. Och nu har 6 veckor gått. 6 veckor som har bestått av en diagnos med en utgång vi aldrig får någon större klarhet i då jag är lite "unik" i den här varianten med ålder & hälsa. Ett efterlängtat graviditetsbesked och en ovillig abort. En 3 dagars utredning i Örebro med röntgen, läkarbesked och stunder då dimman klaranade en aning. 3 dagar med Tomas  i Köpenhamn  och besök på Rigshospitalet och min läkare som skulle operera. Dagar hemma innan operation då man ville besöka alla vänner omkring en så mycket man kunde. Dagar då tankar på vad som väntade snurrade i huvudet. Frågan om man va tvungen att skriva testemente, ett brev till sin dotter om allt skulle skita sig och funderingar på livet efter döden.  Sen , operationen som skedde för 17 dagar sedan. Vilket resulterade i runt 2 veckor i Köpenhamn. Där man låg i de vidrigaste hallucinationer man kan tänka, rädslan av att somna för att man drogs ner i de mörka krafter som fannas. Alla människor jag såg på rummet sm inte fanns på riktigt. Spöken elle rhjärnspöken, jag vet inte. Men dom fanns där. Första försöket att sätta sig på sängen efter operationen, kroppen vägde ett ton. Jag var så tung! Första staplande stegen ut i korridoren med stödvagn. Till att sedan orka mer och mer varje dag. Alltid med Tomas vid min sida. Att få åka hem med det lilla flygplanet, ambulanstransporter och sjukskötarskor vid min sida. Första natten i sängen hemma. Flera nätter i Örebro. Sen hem igen. Och nu väntan på strålning i Västerås.
Allt detta för att det finns cancer. LÄäarna i köpenhamn tror sig fått bort det mesta men det finns kvar celler på nerver som krypit så långt in att dom inte kunde ta det vid operationen utan att skada något. Istället för att svänga ut min överkäke & ta det dom kunde så tog dom ut hela käken. Så utbredd va den. Men mina läkare i  Örebro (fantastiska underbara läkare), säger att strålningen ger dom stora förhoppningar om att all cancer ska försvinna. Dom kommer stråla aggresivt & jag ska förbereda mig på en jobbig resa, Muntorrhet, brännskador i ansikte, mun &hals, trötthet osv. I ca 7 veckor, varenda jäkla dag utom helgerna. Det är bara bocka av varenda dag, stryka en dag i taget och sen fokusera på sista etappen. En till stor operation av käken. Efter den så säger hela min kropp att jag är cancerfri. Men märkligt nog har jag aldrig varit orolig eller rädd. Jag bara vet innerst inne att den kommer inte ta livet av mig. Jag kommer inte dö av cancer. Och med tanke på hur långsamt den växer så kommer den hindras innan den hittar på mer djävulskap med mig. Jag kanske är naiv eller blåögd när jag tänker så. Jag kommer försvinna från livet en vacker dag, men inte tack vare cancern. Jag vägrar! Min magkänsla säger mig det, och därför kan jag vara lugnt i det här. Det är så jag finner min frid och ro i det här. Jag kan kämpa för att jag vet att jag kommer klara det. Inte smärtfritt eller utan tunga dagar. Men med ett enda mål i sikte, att få fortsätta leva.

Än en gång, jag vet att mina inlägg innehåller stavfel. Men synen är lite för påverkad för att jag ska orka gå igenom och fixa till det. Håll till godo!

Mina underbara syskon & jag på mammas 60-års fest. Samma dag förlovade jag och Tomas oss. Nu står vi varandra närmare än någonsin förut.