Kicka lite cancerass

                                                                               2014-10-29

 

 

 

 

Som sagt. En blogg är född.

Trodde väl aldrig jag skulle dit igen. Men å andra sidan trodde jag nog aldrig jag skulle ha ett behov av att få dela med mig av den här anledningen. Eftersom jag vill ha något slags tidsflöde i bloggen så kommer jag lägga över mina gamla Facebookinlägg där innan nya får plats. Därför känner kanske många känner igen det som står. Men efter operationen ska jag försöka fokusera genom morfindimman och skriva.

Men nu är jag här. I tryggt förvar hemma i min säng. Nedbäddad. Huset är tyst då Junie är hos sin pappa och hundarna är hos hundvakterna. Bara jag,Tomas och resväskorna. Men det är svårt att veta vad man packar för en 2 veckors sjukhusvistelse. Mjukisbyxor, iPad & hörlurar känns viktigast nu. Och fotot på Junie. 

Min älskade fina Junie. Som kramade mig så länge idag när vi sa hej då. Tanken jag försöker hålla undan men som ändå snuddar vid mig. Tänk om det är sista gången vi ses...

Tänk om något går fel. 

Jag blir nästan avtrubbad av sorg bara på den tanken. Den får inte ta plats, men den svischar förbi och lämnar en klump i min mage. Jag har inte skrivit något brev till henne om nu något skulle gå jävligt fel. För jag tänker inte låta det hända. Kanske också för att litar på hennes egen förmåga att vara empatisk, godhjärtad, & klok. De egenskaper som kan ta en långt fram i livet. Att jag älskar henne gränslöst är ju en självklarhet. Hon är ju mitt hjärta.

Så jag vänder om och tänker:

Fy satan va skönt att få krama henne om en vecka igen!! Då kommer hon ner med min älskade storebror. Han tar henne med sig för att hälsa på i Köpenhamn! En hjälte i mina ögon. Inte för att jag räknar med att vara pigg & alert men jag räknar med att leva då. Förhoppningvis tillräckligt "nykter" för att kunna krama dom båda.

Det längtar jag nog mest efter nu. Att operationen är över. Att få bli sjuk efter operationen men att få bli helt frisk också. Utan cancer.

Då ska jag bli den där halvt normala 34-åringen som jagar magrutor på vardagarna med bästa vänner & frossar i skräpmat på helgerna. Hon som leker kurragömma i skogen med hundarna & är så sugen på att utbilda rottisen till terapihund, avla mer på griffonerna & nörda runt på utställningar. Hon som träffar sina vänner så ofta hon hinner. Som smygtittar på Tomas utan att han ser och bara känner så mycket kärlek. 

Hon som vill lära sin dotter att bli en bra människa men inser att det redan är klart. Som längtar efter att få känna magens rörelser fullt ut den här gången när bebisen sparkar.

Hon som har planer för livet, imorgon, om en månad & om 1 år. 

Just den där vanliga människan som småfiser, pillar näsan, älskar, skrattar och gråter. Precis som en vanlig människa bör.

Men först ska hon bara kicka lite cancers ass.