Cancergalan ur nytt perspektiv

2014-10-27


Det är en fruktansvärd märklig känsla att se på cancergalan i år. Den är så märklig för att hur stor empati jag än haft för dom på TV:n förr om åren, så är den känslan så mycket mer i år.

Nästa år kan jag stå och säga: 1 år & 21 dagar.

Idag är det 21 dagar sen jag fick beskedet. Förmodligen de längsta 21 dagarna i mitt liv. Hur va allt innan jag blev sjuk, hur såg jag på livet, på familjen & på vännerna.

Jo det vet jag faktiskt. Jag såg dom på exakt samma sätt som idag. Som en stor gåva och ynnest att få ha. Jag har alltid uppskattat mitt liv. Ofta tänkt på hur jag har allt jag önskar mig.

Men jag sitter med ett mörkt moln nu också. Ett moln jag aldrig haft över mig förut. Ett orosmoln som böjar mata mig med frågor. Vad händer om den kommer tillbaka, sprider sig, tar över. Måste jag då skriva det där brevet till Junie som ger henne alla mina tips inför framtiden med killar, jobb & medmänsklighet. Måste jag med ångest över att lämna henne utan mamma, skriva det?

Jag är inte rädd för döden. Det är jag inte. Men jag vill inte lämna mina soldater i sorg som sliter hjärtat ur bröstkorgen på dom. En saknad som aldrig går över som aldrig blir bättre. Min syster. Jag vet hur orolig hon är. Mina bröder, min pappa.

Min mamma. Tomas. Hur ska jag kunna lämna dom för att gå vidare utan mig? Min enda tröst i det är att vi ses en dag igen. Och att jag väntar på dom frisk och kry.

Jag vet att min prognos ser bra ut idag. Men jag kommer alltid leva med rädslan i kroppen. Har beskedet en gång levererats till dig finns skräcken alltid där.

Men också därför väljer jag idag och resten av mitt liv, att leva.

Jag tänker gifta mig en dag med min Tomas

Jag tänker ge Junie sina småsyskon.

Jag tänker galoppera på snabba hästar över blomsterängar med Stina.

Jag tänker få dom där förbannade magrutorna tack vare Madde.

Jag tänker fortsätta föda upp griffoner med min bästa klippa Sara

Jag tänker bli likadan som min fantastiska mamma Piia.

Jag tänker se när min pappa Hans flyttar in i sitt drömhus permanent.

Jag tänker se min lillebror Lucas skaffa sin familj & bli tidernas bästa far.

Jag tänker springa en mil med min förebild & storebror Jonnie.

Jag tänker fortsätta att alltid finnas för min älskade syster Sofia.

Jag tänker leva vidare med varenda en av mina fantastiska vänner, min familj och alla som finns omkring mig.

Så är det bara. Jag har lovat er att vara kvar. Och så många människor vågar jag inte svika. Tänker inte svika. Inte för att cancern vill ta mig.

Vad som helst kan hända mig. Vilken dag som helst. Man vet aldrig när en spelare plockas ur livets spel. Vems tur det är att få pusselbitarna kastade upp och ner. Man vet aldrig när man måste logga på knä med tårar rinnandes ur ögonen och vända på alla bitar och försöka få ihop dom igen. Bara någorlunda i varje fall så man kan spela vidare lite grann.

Att få vakna upp imorgon är det bästa som kan hända. Att få kyssa sin dotter god natt på pannan, säg att man älskar henne av hela sitt hjärta. Höra hur hon säger det tillbaka. Det är livet.

Precis så enkelt och kravlöst som det behövs.

 

Mina fantastiska syskon & jag