10 dagar

                                                        2014-10-24

Härifrån och i 10 dagar till lever jag med mitt gamla jag. Ett ansikte utan ärr en mun med alla tänder ett skelett utan skruvar. Som jag alltid sett ut. I
10 dagar till. Men jag vet att det bor en ond djävul i min kropp, den håller sig fast och sakta gror den inåt, bakåt & slukar mig sakta. Den måste bort, den ska bort om 10 dagar. Men med sig tar den en del av mig, den jag är och hur jag ser ut. Efter demonen är borta kommer jag för alltid påminnas om vad jag utsatts för. Cancerns övergrepp kommer synas på min kropp, i min mun. Ansiktet som inte går att döljas.

Men jag kan leva med det, jag måste. För jag får leva vidare. Det är min gåva, en fortsatt liv. Att vårda och älska ömt. En ny chans att bilda egen familj, leva med mina hundar, min dotter och min stora familj i Stockholm.

Men från 10 dagar & framåt kommer jag se ett nytt ansikte i spegeln, andra ögon kommer titta på mig, en annan mun kommer le. Det är fortfarande jag, men märkt av livets sidovägar. För idag syns ingenting, det är ingen som kan se att jag är sjuk. Ett ord jag knappt kan förknippa mig med idag. Sjuk. 

För jag mår som vanligt. Men jag är sjuk. Jag agerar husrum åt en oönskad & oinbjuden gäst som nu ska vräkas. Men vi måste riva hela huset & tomten runtomkring & sen bränna upp kanterna runt hans fästning. För den ska väck, ut ur min kropp. Men när den lämnar mig så är det med spår som aldrig kommer försvinna. Spår som påminner mig om livets skörhet. Som uppmanar mig att leva leva leva. Nu idag och tills min sista dag är kommen. Utan ånger. Lev bara lev. Gör allt du vill. En vacker dag är det din sista. Men inte än.