fredag 31 oktober 2014

Dagens sjukhusbesök

                                                       2014-10-31


Efter en lång dag på sjukhuset som saknar tider så är vi äntligen på hotellet igen. Det finns inga 12.00 på röntgen osv. Utan man sätter sig ner & väntar snällt på som tur. Vilket kan ta tid...
Men idag stod röntgen på tänderna & blodprov på schemat. Sist fick vi träffa operationsläkaren Birgitte igen.
Jag & Tomas träffade denna fantastiska människa vid vårt förra besök men nu fick mamma träffa henne också.

Hon är 56 år, fd plastikkirurg & en förtroendeingivande människa rakt igenom. Hon kommer stå i alla 12 timmar & operera. Och ja, allt kommer gå bra. Finns ingen dödlighet (sen kan alla operationer gå snett), men annars är allt i ordning. 
Hon berättade även att tumören är ungefär lika stor som en golfboll.

Och att den har synts på röntgen INNAN min näsoperation. Något jag inte uppfattat förut. Plötsligt blev jag förbannat. Hur har dom kunnat blunda för det på sjukhuset? Hur kan man se något diffust på röntgenplåtarna men inte kolla upp det INNAN man opererar? Jag fattar inte. Snacka om tjänstefel. Smacka om att utsätta patienten för onödigt lidande. 
Och jag trodde jag haft tumören i 2 år ungefär. Men Birgitte sa snarare 5-10 år! 
Det är mycket att ta in. Allt jag har gjort de senaste 5-10 åren har jag gjort med cancer i kroppen. Märkliga tanke. 

Men det är först nu när jag går in för landning som jag börjar märka av den. Jag har värk bakom näsan, tinningen, överkäken. Och så huvudvärken. Men det är säkert hela situationen som spökar. Stressen, nedräkningen & allt.
Det är bara några dagar kvar nu. Tills jag efter 1 månads vetskap om cancern, blir fri från den. Sen strålningen. & den kommer förmodligen bli av, vara för att vara säkra på att ta bort allt.
Sen börjar det med en veckas sondmatning & sen äta mjukmat. Fil och sånt. Tur jag lyckats gå upp 3 kilo i varje fall.
Strängt förbjuden att tugga på något hårt på 3 månader.

Men det är just nu skitsaker.

Nej herregud nu somnar jag snart. Måste lägga ner telefonen & sova lite middag. Sov gott, det kommer jag.

Porslinet krackelerar

2014-10-30


Nu är vi framme på hotellet i Danmark. Ett sjukhushotell.
Men jag börjar krackelera. Likt en porslinsfigur där små bitar börjar falla av och färgen släpper.
Det började med mötet med alla gamla kollegor på jobbet. Jag har saknat dom alla. Men jag märker att jag blivit extremt stresskänslig de senaste åren. Att krama alla, skratta, le prata med flera på en gång, nya kramar fler lyckönskningar. När vi åkte därifrån va jag så slut i huvudet. Jag orkar inte. 
Jag har vart extremt åksjuk i bilen idag. Stannat för att nästan spy, spänningshuvudvärk som inte låter sig påverkas av några tabletter. Bara en extremt jobbig & stressande känsla i kroppen.
Och Ullared Gekås på det, när höstlovet är i full gång. Jag va tvungen att verkligen fokusera. Tänka bort alla andra människor. Andas lugnt och inte stressa. Men kroppen har redan svarat med full kraft på min lilla borttappade porslinsbit. Nu är jag i klorna på stressen & det enda jag faktiskt längtar till nu är måndag. För ångest & oro är inget jag mäktar med nu.
Jag har haft det förr och det är krävande, energislukande och tungt. Inget jag behöver just nu.
Även om jag inte låtit mina tankar sväva runt operationen så mycket så ligger en del av mina omedvetna tankar där hela tiden. Nu börjar dom göra sig påminda. 
Jag vill bara få det gjort nu, det är så nära så nära. 
Lägg mig på bädden, låt mig få sova och väck mig sen för att se min familj igen.
Det är faktiskt allt jag vill just nu.


Jag vill släcka allas oro.
Inklusive min egen. Det här har trots allt varit den värsta tiden i mitt liv, även om jag handskats med den bra. Men lugnet som jag haft, har hamnat i ett blåsväder & är svår att greppa i emellanåt. Därav huvudvärken & illamåendet.
Men hur vi än gör så är tiden alltid på ens sida när man vill framåt. Innan man hunnit blinka har det här året gått & jag är tillbaka till mig själv.

Mig själv plus lite till, lite annat och några tillägg.
Men tillbaka

Mot köpenhamn

2014-10-30
07.00

Mammsen på plats. Nu drar vi mot ett nytt kapitel! 

Fuck cancer!!


Kicka lite cancerass

                                                                               2014-10-29
 
 
 
 
Som sagt. En blogg är född.
Trodde väl aldrig jag skulle dit igen. Men å andra sidan trodde jag nog aldrig jag skulle ha ett behov av att få dela med mig av den här anledningen. Eftersom jag vill ha något slags tidsflöde i bloggen så kommer jag lägga över mina gamla Facebookinlägg där innan nya får plats. Därför känner kanske många känner igen det som står. Men efter operationen ska jag försöka fokusera genom morfindimman och skriva.

Men nu är jag här. I tryggt förvar hemma i min säng. Nedbäddad. Huset är tyst då Junie är hos sin pappa och hundarna är hos hundvakterna. Bara jag,Tomas och resväskorna. Men det är svårt att veta vad man packar för en 2 veckors sjukhusvistelse. Mjukisbyxor, iPad & hörlurar känns viktigast nu. Och fotot på Junie. 
Min älskade fina Junie. Som kramade mig så länge idag när vi sa hej då. Tanken jag försöker hålla undan men som ändå snuddar vid mig. Tänk om det är sista gången vi ses...
Tänk om något går fel. 
Jag blir nästan avtrubbad av sorg bara på den tanken. Den får inte ta plats, men den svischar förbi och lämnar en klump i min mage. Jag har inte skrivit något brev till henne om nu något skulle gå jävligt fel. För jag tänker inte låta det hända. Kanske också för att litar på hennes egen förmåga att vara empatisk, godhjärtad, & klok. De egenskaper som kan ta en långt fram i livet. Att jag älskar henne gränslöst är ju en självklarhet. Hon är ju mitt hjärta.


Så jag vänder om och tänker:

Fy satan va skönt att få krama henne om en vecka igen!! Då kommer hon ner med min älskade storebror. Han tar henne med sig för att hälsa på i Köpenhamn! En hjälte i mina ögon. Inte för att jag räknar med att vara pigg & alert men jag räknar med att leva då. Förhoppningvis tillräckligt "nykter" för att kunna krama dom båda.

Det längtar jag nog mest efter nu. Att operationen är över. Att få bli sjuk efter operationen men att få bli helt frisk också. Utan cancer.
Då ska jag bli den där halvt normala 34-åringen som jagar magrutor på vardagarna med bästa vänner & frossar i skräpmat på helgerna. Hon som leker kurragömma i skogen med hundarna & är så sugen på att utbilda rottisen till terapihund, avla mer på griffonerna & nörda runt på utställningar. Hon som träffar sina vänner så ofta hon hinner. Som smygtittar på Tomas utan att han ser och bara känner så mycket kärlek. 

Hon som vill lära sin dotter att bli en bra människa men inser att det redan är klart. Som längtar efter att få känna magens rörelser fullt ut den här gången när bebisen sparkar.

Hon som har planer för livet, imorgon, om en månad & om 1 år. 

Just den där vanliga människan som småfiser, pillar näsan, älskar, skrattar och gråter. Precis som en vanlig människa bör.
Men först ska hon bara kicka lite cancers ass.

FUCK YOU CANCER

2014-10-28
Klockan 02.21
Att vakna ut sin nattsömn av att man sväljer varannan sekund & när man vaknar till liv inser att det rinner blod ner i halsen. 
Det är då man längtar till den där operationen som ska befria mig från parasiten mer än någonsin. 
Inte ens sova får man göra i fred. Räcker det inte med att du finns med i varenda rörelse jag gör annars. Sova vill jag göra utan dig & dina drömmar och med tryggheten att du låter mig vara då. 
Så dra så jävla långt bort du kan. 
Det är ingen, absolut inte en endaste som vill ha med dig att göra. FUCK CANCER.
Fattar du? Dra försvinn och gå och dö din jävel!

Dina dagar är räknade. Du gav dig på fel person.


Cancergalan ur nytt perspektiv

2014-10-27


Det är en fruktansvärd märklig känsla att se på cancergalan i år. Den är så märklig för att hur stor empati jag än haft för dom på TV:n förr om åren, så är den känslan så mycket mer i år.
Nästa år kan jag stå och säga: 1 år & 21 dagar.
Idag är det 21 dagar sen jag fick beskedet. Förmodligen de längsta 21 dagarna i mitt liv. Hur va allt innan jag blev sjuk, hur såg jag på livet, på familjen & på vännerna.
Jo det vet jag faktiskt. Jag såg dom på exakt samma sätt som idag. Som en stor gåva och ynnest att få ha. Jag har alltid uppskattat mitt liv. Ofta tänkt på hur jag har allt jag önskar mig.

Men jag sitter med ett mörkt moln nu också. Ett moln jag aldrig haft över mig förut. Ett orosmoln som böjar mata mig med frågor. Vad händer om den kommer tillbaka, sprider sig, tar över. Måste jag då skriva det där brevet till Junie som ger henne alla mina tips inför framtiden med killar, jobb & medmänsklighet. Måste jag med ångest över att lämna henne utan mamma, skriva det?
Jag är inte rädd för döden. Det är jag inte. Men jag vill inte lämna mina soldater i sorg som sliter hjärtat ur bröstkorgen på dom. En saknad som aldrig går över som aldrig blir bättre. Min syster. Jag vet hur orolig hon är. Mina bröder, min pappa.
Min mamma. Tomas. Hur ska jag kunna lämna dom för att gå vidare utan mig? Min enda tröst i det är att vi ses en dag igen. Och att jag väntar på dom frisk och kry.

Jag vet att min prognos ser bra ut idag. Men jag kommer alltid leva med rädslan i kroppen. Har beskedet en gång levererats till dig finns skräcken alltid där.

Men också därför väljer jag idag och resten av mitt liv, att leva.

Jag tänker gifta mig en dag med min Tomas
Jag tänker ge Junie sina småsyskon.
Jag tänker galoppera på snabba hästar över blomsterängar med Stina.
Jag tänker få dom där förbannade magrutorna tack vare Madde.
Jag tänker fortsätta föda upp griffoner med min bästa klippa Sara
Jag tänker bli likadan som min fantastiska mamma Piia.
Jag tänker se när min pappa Hans flyttar in i sitt drömhus permanent.
Jag tänker se min lillebror Lucas skaffa sin familj & bli tidernas bästa far.
Jag tänker springa en mil med min förebild & storebror Jonnie.
Jag tänker fortsätta att alltid finnas för min älskade syster Sofia.
Jag tänker leva vidare med varenda en av mina fantastiska vänner, min familj och alla som finns omkring mig.

Så är det bara. Jag har lovat er att vara kvar. Och så många människor vågar jag inte svika. Tänker inte svika. Inte för att cancern vill ta mig.
Vad som helst kan hända mig. Vilken dag som helst. Man vet aldrig när en spelare plockas ur livets spel. Vems tur det är att få pusselbitarna kastade upp och ner. Man vet aldrig när man måste logga på knä med tårar rinnandes ur ögonen och vända på alla bitar och försöka få ihop dom igen. Bara någorlunda i varje fall så man kan spela vidare lite grann.
Att få vakna upp imorgon är det bästa som kan hända. Att få kyssa sin dotter god natt på pannan, säg att man älskar henne av hela sitt hjärta. Höra hur hon säger det tillbaka. Det är livet.
Precis så enkelt och kravlöst som det behövs.


 
Mina fantastiska syskon & jag

Lite ytlig aggressivitet

                                                              2014-10-27



2 Aggresiva saker just nu: Samsungs paddjävel åker snart ut genom fönstret.
Samt att det här med att skriva till en blogg är tidskrävande när man måste skriva på paddjäveln.. Men jag skriver & snart kommer adressen till den då, förhoppningsvis färdiga sidan. Kontakter är det bästa man kan ha & idag kan jag bara tacka min guide i bloggvärlden Jennifer. Med mig till sjukhuset kommer definitivt INTE paddan åka med för då är risken att jag blir inlags på psyk istället. Jag får helt enkelt ta och damma av min gamla laptop. Jag vill ha ett tangentbord (fixat) och en mus istället för att klicka på skärmen. En minidator hade vart fint men det är lite väl vardagslyxigt bara för att blogga på. Känns skönt att bara ha småbekymmer att fokusera på ikväll, men med tanke på hur ARG jag kan bli på det så är det nog bara tur att cancern inte lockar fram dom sidorna hos mig. Jag och teknik är inte en perfect match tyvärr... Nu tar jag mina små bekymmer och tackar för mig. Hörs imorgon, då är det en vecka kvar...

Känn känslan

2014-10-26

Inofficiell hundutställning på schemat idag med mina vapendragare Madde &Evelina .
 2 st dvärgpincher ska dammas av & visas upp. Tar med min Barbara för lite kvalitetshäng med prinsessan! En till såndär dag med varma kläder & hundar överallt. Allt är som vanligt. Om än är jag något mer tacksam över möjligheten att ha det jag har & kan göra det jag vill.
 Jag älskar livet! Regn, sol, storm eller snö.
Det är bara ytliga faktorer. Det viktigaste finns i om dig. Det som gör att du känner vad livet ger istället för att vad livet tar. Känn känslan idag, hur ditt liv inte är så tokigt trots allt. Så länge du lever här så har du ansvaret att göra ditt bästa för att vara tacksam för det. Din tid är inte förbi förren du är på väg bort.


En helt vanlig kväll

2014-10-25


Soffan framför brasan har fyllts med familj & vänner både igår & idag. Jag älskar känslan av att allt är som alltid, som vanligt. Inga konstigheter utan bara en vanlig kväll med goda vänner. Inget större upplägg om sjukdomar eller så. Bara 2 trevlig kvällar. Jag är på uppstarten av en blogg också. Trodde aldrig det skulle hända (igen) att jag skaffar en men jag inser hur mycket lättare det kommer bli. Det enda jag hoppas på är att nu följer med dit & läser. Men först när den är klar berättar jag adressen. Tills dess, när det nu blir så skriver jag här.
Men nu tickar klockan & mannen sover redan bredvid mig. Imorgon hämtar jag Junie igen. Jag träffade henne idag & gav henne en liten porslinsgroda. Något jag aldrig köpt förut, inte ens i närheten. När hon är på väg att öppna den lilla asken frågar hon: är det en groda?
Telepati & tankeöverföring verkar gå i arv. Älskade unge. Sen kramades vi, så länge så länge. Hon ville aldrig släppa & inte jag heller. Min äskande unge. Stört av allt är kärleken.



Natt

                                                                                 2014-10-24



Jag är rädd. Jag är så rädd så att tårarna rinner okontrollerat. Fördämningen släpper och jag låter rädslan ta överhand. Rädslan av vad som väntat mig efter operationen. En dag efter, en månad, ett år, hela livet. Blir jag någonsin den samma igen. Hon som aldrig tänkt att cancer kunde drabba henne. Nu kommer varje del av min kropp vara misstänkt, varenda reklam på tv kommer påminna & det kommer alltid vara en del av mitt liv. Därför gråter jag nu. För att jag är rädd. Rädd för att något ska gå snett under operationen, aldrig vakna upp eller få dåliga besked efteråt. Rädd. Ovetande. Oförstående. För att det kanske är på väg ikapp mig. Jag har inte kunnat gråta förut. Jag accepterar fortfarande att jag har fått den här lotten. Men jag börjar bli nervös inför min sjukdom. Mest för att jag inte på något sätt kan förbereda mig inför att bli ordentligt mosad. Från frisk till sjuk. Det är jag rädd för. Avancerad kirurgi. På mig & i mitt ansikte. Smärtstillande, svullnader, stygn, blod & sjukhus kommer vara min vardag ett tag framöver. Strålning. Eld.
Det är rädsla inför det. Ovisshet. 
Men jag får inte ens vara ledsen för sjukdomen. Den har tagit över halva mitt ansikte. Mitt ena öga gråter inga tårar, blir inte rött & svullet. Bara stirrar tillbaka helt obemärkt på mig. Finns inget liv i tårkanalen eller näsan. Blod är allt den sidan av näsan har att bjuda på. Jag får fan inte ens vara ledsen en endaste jävla gång utan att den ska jävlas. En enda gång, låt mig bara få släppa på fördämningarna och låta allt forsa ut. En endaste jävla gång. För nu är jag rädd.

10 dagar

                                                        2014-10-24


Härifrån och i 10 dagar till lever jag med mitt gamla jag. Ett ansikte utan ärr en mun med alla tänder ett skelett utan skruvar. Som jag alltid sett ut. I
10 dagar till. Men jag vet att det bor en ond djävul i min kropp, den håller sig fast och sakta gror den inåt, bakåt & slukar mig sakta. Den måste bort, den ska bort om 10 dagar. Men med sig tar den en del av mig, den jag är och hur jag ser ut. Efter demonen är borta kommer jag för alltid påminnas om vad jag utsatts för. Cancerns övergrepp kommer synas på min kropp, i min mun. Ansiktet som inte går att döljas.
Men jag kan leva med det, jag måste. För jag får leva vidare. Det är min gåva, en fortsatt liv. Att vårda och älska ömt. En ny chans att bilda egen familj, leva med mina hundar, min dotter och min stora familj i Stockholm.
Men från 10 dagar & framåt kommer jag se ett nytt ansikte i spegeln, andra ögon kommer titta på mig, en annan mun kommer le. Det är fortfarande jag, men märkt av livets sidovägar. För idag syns ingenting, det är ingen som kan se att jag är sjuk. Ett ord jag knappt kan förknippa mig med idag. Sjuk. 
För jag mår som vanligt. Men jag är sjuk. Jag agerar husrum åt en oönskad & oinbjuden gäst som nu ska vräkas. Men vi måste riva hela huset & tomten runtomkring & sen bränna upp kanterna runt hans fästning. För den ska väck, ut ur min kropp. Men när den lämnar mig så är det med spår som aldrig kommer försvinna. Spår som påminner mig om livets skörhet. Som uppmanar mig att leva leva leva. Nu idag och tills min sista dag är kommen. Utan ånger. Lev bara lev. Gör allt du vill. En vacker dag är det din sista. Men inte än.



Till min mamma

                                                                              2014-10-24
 
 
 
En av mina största kärlekar i livet är en varm positiv människa som alltid funnits för mig.
En människa som aldrig avsagt sig att hjälpa till. I varenda händelse i mitt liv har hon axlat sin roll på ett oklanderligt & exemplariskt sätt.
Ofta har våra känslor & tankar åkt i en annan dimension fram och tillbaka till varandra. Vi ringer varandra samtidigt, tänker samma saker.
Jag har kanske aldrig förstått hur mycket hon ger tills nu.
Jag ser hur hon släpper allt hon har för att stå vid mina sida och ta emot besked med mig. Åker 10 mil utan att blinka för att vara min trygga famn att luta mig mot.
En vän sa igår att min positiva sida är såklart en gåva från henne. Hon har aldrig lagt sig ned för att ge upp, aldrig. Trots egna motgångar så står hon fortfarande och stångar huvudet i väggen för att fortsätta framåt, alltid resa sig och fortsätta vidare. Det är henne jag har att tacka för att jag blev den jag blev. Som gör att jag inte ser min sjukdom som ett stopp eller hinder utan som en tillfällig avtagsväg.

Varenda del av mig som påminner om henne bär jag stolt!

Hon betyder så oändligt mycket kärlek & styrka för mig. Inga ord räcker till. Hur mycket man än kan älska sin mamma så älskar jag henne tusenfalt till. Min älskade Piia.

Vi lutar oss tillbaka och låter våra skyddsänglar göra jobbet nu, ta hand om din!


På väg hem

2014-10-21



 
Nu är vi snart hemma. Hemma i landet där jag förstår vad folk säger utan att spänna båda öronen & fokusera. Hemma i mitt hus där jag bor med min familj. Tvåbenta & fyrbenta familjemedlemmar i en salig röra i mellanåt. Hemma i tryggheten där mina vänner knackar på dörren, kliver in & slår sig ner i soffan och känner sig sådär avslappnat välkomna. Där vi bjuder på kaffe i det slitna köket med den fula brunablommiga plastmattan och köksskåpen som inte matchar varandra alls. Där hundarna springer omkring på gräsmattan & skäller på grannarna som lugnt passerar förbi utan att notera deras försök att skrämmas. Där hönsen än så länge bor & bajsar på tomten till Tomas förtret & kaninerna rymmer och slår volter i det fria innan dom fångas in igen. I det huset, på den tomten där finns mitt liv & min trygghet. Det första ställe jag känt mig ordentligt hemma på. Där jag inte sökt ett nytt hem efter ett år av rastlöshet. Huset jag vill bo i tills jag drar en sista suck på ålderns höst. Huset där jag skapar mitt liv med Tomas & Junie och våran kennel. Dit vill jag nu. Hem. Vårat hem.
Det är första gången i livet jag känner såhär. Stabil & trygg.
Ja ordet är trygg. Trygg med livet. Vad jag har & inte har. Allt är bara okej & rätt. Jag trodde jag kände så när jag va 24, att nu är allt på sin plats. Nu är det dax att slå sig ner & vara en familjemänniska. Men så blev det inte då. Min rastlösa själ förde in mig på andra vägar i livet. Jag va tvungen att gå igenom lite saker innan den riktiga tryggheten skulle infinna sig. 10 år senare känner jag ända in i märgen att jag är rätt. Dessutom har jag en annan tro på livet efter resan hit. Eller rättare sagt så Har jag en tro på livet, Gud, högre makter eller vad du vill kalla det. 
Kanske är det först då en rastlös själ får ro, när den bottnar i en frid som måste uppsökas och insupas, efterlevas först. Den måste hittas. Man måste skrapa sina knän på botten, grina sig igenom nätter av ångest för att få känna en "riktig" frid. Hur vet man vart upp är om man inte vet vägen ner? Så va det i varje fall för mig. Och jag har aldrig varit så tacksam som efter min skilsmässa som drämde mig i backen. Jag har aldrig mått så dåligt men jag har heller aldrig mått så bra när jag vaknade igen. Allt tack vare ångest, oro & panikattacker. För då fann jag även ljuset. Jag fick hjälp på vägen från oväntat håll, men det ska jag berätta om sen. Då ska jag berätta om hur en okänd människa kan korsa din väg som en livräddare & ljus när du som absolut mest behöver honom. Hur han fanns med sina ord, brev och förståelse när en ensam flicka trodde världen skulle brinna upp för henne. Fast du aldrig ens vetat att han fanns. Det finns meningar med allt, det visade han för mig. Men han ska få sin tid för er att läsa sen.
Nu vibrerar flygplanets kropp omkring mig och vi närmar oss Arlanda. När vi landar, Då ska jag ringa hem till Junie. Berätta om vad läkaren sa till oss. Tala om hur jag kommer se ut när vi möts i Köpenhamn efter operationen. Berätta för henne att jag kommer bli världens gladaste av hennes besök med sin morbror. Att jag kanske kommer gråta glädjetårar när hennes lilla ansikte dyker upp i dörröppningen till mitt rum. Jag ska tala om för henne att jag inte vill något heller än att träffa henne så fort jag kan nu när vi kommer hem. Krama om den där vuxna lilla kroppen och få viska i hennes öra att allt kommer bli bra. Jag saknar henne innerligt & det känns så skönt att snart få åka med planet ner på landningsbanan, kliva av och hämta väskorna. Sen bege sig mot vårt hus på landet där vi bor. Både tvåbenta & fyrbenta. Hemma i tryggheten där vännerna knackar på dörren & kliver in. Sätter sig i soffan och känner sig välkomna.

Från dagens sjukhusbesök

2014-10-20


 
Nu börjar jag bli mätt på sjukhus. Fast vi bara vart här i några timmar. Känner mig allt för frisk för att gå runt bland alla sjuka kala människor. Jag är ju inte ens sjuk. Jag har bara lite cancer. 
Det ska bort & sen är det bra. Jag vet att det inte är så enkelt, jag förstår det. Men i mitt huvud är det så det är uppgjort. 

Cancer upptäckt. Cancer opereras bort, cancerrester strålas och sen tänkte jag vara frisk. Jag vill inte förknippas med nån cancer. Det där ordet som andas och flåsar död i nacken när man uttalar det. Fult fult ord, ful ful sjukdom. Men ändå måste det spridas ut att vem som helst kan få det. Vem som helst. Till och med jag. Jag!

En helt vanlig människa. Med varannan vecka barn,som måste gå hundpromenader i regn, som hus på landet där man måste klippa gräsmattan , jag med vänner som tvingar med mig till gymet fast jag inte alltid orkar. och med en rätt kul kärleksfull familj som småbråkar ibland. En helt vanlig människa. Precis som alla andra. En sån som du. 

Du kan få det. Du kan få beskedet som jag fick: "vi har hittat en typ av cancer".

Pang pang du är död. Det är så det känns. Hejdå, nu puttar vi dig över den här kanten, och vi får se hur stark du är att ta dig upp, om du tar dig upp. Har du tur hjälper någon människa dig att hålla huvudet uppe, har du otur så inte. Då får du klara dig själv. 

Beroende på hur öppen man är med sin diagnos desto lättare är det att kravla sig över kanten, i varje fall för mig. Jag har stöd. Det kommer brev, blommor & presenter. Folk hör av sig och peppar. Min öppenhet, sån jag är som person, drog upp mig själv. Jag är fortfarande stum. Gråter jag så är det av tacksamheten. Jag är ovanför kanten nu, men samtidigt väntar större och fler utmaningar. 

Men just nu vill jag helst slippa sjukhus. För jag är inte sjuk. Inte idag. Ändå tar dom röntgen, avtryck på mina tänder & tar mitt blod. För jag kommer bli sjuk. Sjukare än vad jag är nu. Men bara för att bli frisk, friskare än vad jag är nu. Så konstigt. Dom kommer skära i mitt ansikte, svänga bort käken och flytta runt mina tänder och fylla i med en ansiktsmuskel i min gom. Skära hål i min hals & stoppa ner slangar. Mata mig genom näsan. 

Så sjuk kommer jag bli.

Men jag avstår gärna. Går helst tillbaka till min underbara liv jag levde innan, som jag fortfarande lever men med en diagnos. Jag vill leva utan diagnos. 

Som som så många andra gör innan livet slår en kullerbytta. Samtidigt är jag lyckligt lottad som ändå har en allvarlig, ovanlig men en sån Cancer som man kan bota genom en operation & strålning. För så ser det ut nämligen. Jag kan nog inte förstå det själv. I mitt medvetande har jag knappt haft cancer i 4 veckor innan den är borta igen. Som ett bungyjumphopp. Snabbt ner med huvudet före, rasar med ljusets hastighet ner i det kalla mörka vattnet, men lika snabbt är jag på väg upp. Och innan jag vet ordet av så står jag på stadig mark igen. 

Inte längre cancersjuk. Utan en överlevare. En Survivor.

Men jag är inte där en, men jag är på väg.

Första dagen på Rikshospitalet

                                                                  2014-10-20
 
 
 
Första besöket på Rikshospitalet är avklarat. Vi har träffat läkaren som ska operera mig. Tack och lov väldigt bra på svenska. Det känns bra efter dagen och hon berättade mer om hur operationen kommer gå till och vad riskerna är. Det som kan hända är att jag tappar känsel vid näsa/kind och eventuellt i övre käken. Det är beroende på hur mycket tumören satt sig på nerverna kring området. Det kan vara en tillfällig eller bestående biverkning. Eventuellt dras de 2 bakersta tänderna också ut då tumören sitter långt fram i käken. Och med största sannolikhet kommer de ta min muskel vid tinningen och sätta in vid käke/gom. Då kommer jag vakna med en slang genom halsen för att man är svullen rätt länge efter den är insatt. Kommer få mat genom en sond första veckan och efter operationen. Jag va den 10:en person som hon utför operationen på & den 3:e på detta sjukhus. I de vanligaste fallen drabbar detta folk i Asien & Grönland. Då på grund av genetik & virus. Så är det dock inte i mitt fall. Jag kommer få åka hem efter 10-14 dagar men ska upp på benen 2 dygn efter operation. Första dygnet är jag nedsövd. Väl hemma vet jag inte hur eftervården blir än. Men jag kommer (som hon sa i varje fall) ha ett eget rum & bestämmer själv över besökare!

Vi har även fått se bilder på folk som gått igenom den här operationen.

Jag blev glatt överraskad då jag trodde jag skulle se ut som en krigszon efteråt. Svullen näsa med tamponader i, en vecka. Små fina stygn under ögat & längs med näsvecken samt under näsa ner till läppen. Annars synd ingenting utanpå. Inuti är väl en annan sak. Men det va så skönt att prata med henne & det känns som det inte finns andra alternativ än att tas bort den & sen är det bra. Sen vet man alltid att det kan ske komplikationer, men i det stora hela är jag trygg! Imorgon hoppas vi få träffa tandläkaren. Annars kanske vi måste bli kvar någon dag till. Pct-rönten och träffa läkaren Birgitte igen.


3:e november räknas operationen bli av men vi ska ner på fredagen innan.


Tack alla för positiv energi idag, se vad man kan åstadkomma genom tankar som riktas åt samma håll!



Danmarks Calling


2014-10-16

När siffrorna med de konstiga riktnummret kom upp på telefonen blev allt så verkligt igen.

Jag satt hemma hos en av mina fina vänner Anna & pratade sådär djupt och på riktigt som man bara kan med sina äldsta vänner. Innerliga verkliga tankar som snurrade mellan oss i rummet samtidigt som hennes 3-månaders son förgyllde stämningen.

I bilen på väg till Anna lyssnade jag på låtar som berör mig. Bara för att kunna lätta på trycket och låta tårarna flöda. Men som vanligt är det inte över diagnosen jag gråter utan förlusten över vårat barn. Jag trodde jag skulle vara ledsen när jag fick gosa med hennes bebis. Orättvisan som drabbat oss. Kände samtidigt att jag va på rätt plats om tårarna skulle ösa över. Men när hon öppnar dörren, den där Anna så är det bara så mycket glädje och kärlek jag känner. Hon är en av de vänner som jag har som är så... va ska jag säga. Jo, om det blåser en storm ute så står hon stadigt ändå. Mitt på jorden och är bara så ärligt okonstlad. Hon är inge knusslig och svårtolkad. Bara Anna. Där satt vi i varje fall och njöt av lillens uppenbarelse och vände på viktiga frågor och funderingar när telefonen ringde. Fort som bara den åkte penna & papper fram för att skriva ner och memorera. På knagglig dansk/svenska gjorde systern klart för mig att dom vill ha dit mig på undersökning redan på måndag. På tisdag får vi åka hem igen. Där och då kommer förberedelser ske inför operationen. När vi la på kände jag mig sådär kall i kroppen, nästan skakig och frusen. Det är så nära nu. men jag vill inte låta tankarna gå dit, till operationen och resans början. Jag vill vara kvar i min frid och känna harmoni. Men det betyder inte att jag lyckas behålla dom känslorna fram till operationsdagen. Det är nu det börjar bli jobbigt och störningmomenten knackar på i huvudet. Det är nu det börjar bli svårt att fokusera. Men klart som fasen jag är rädd. Inte för att jag kommer uppleva en psykisk smärta utan en fysisk. En lång sådan som till slut kryper upp i sinnet på mig och får mig att tveka inför min kapacitet. Är det då jag kommer få tankar som äter upp mig eller ger mig ångest? Nu står jag stabilt, trots ett besked som är både allvarligt och oerhört ovanligt. Men sen när smärtan knackar på, den riktiga vassa, är jag lika rak i ryggen då. 
I vilket fall är bollen i rullning och när lasarettet i stan kommit fram till hur och när vi åker så är vi på väg ner mot första etappen i Köpenhamn. 
Då har vi en bild av hur allt ser ut, vilka är läkarna och hur allt känns. Förhoppningsvis lika tryggt som hos Mathias i Örebro. Men om inte så vet jag ändå att vården är den bästa. Och jag vet att det står folk utanför som är som gjorda av betong och som inte viker en tum fast stormen viner. Jag vet också att dom skickar all energi och positiva tankar som finns till mig. Jag har en hel hög med brev som jag har fått i brevlådan från alla möjliga personer som står på min sida. Mina allra närmaste vänner är så många att det känns som om jag badar i pengar! Mail som plingar till i chatten på Facebook. "Vi stödjer dig och älskar läsa din berättelse". 
Det va som Anna sa, jag skriver och ger hopp om liv & frid, responsen är kommentarerna som i sin tur driver mig till nästa kapitel. Jag läser alltid ALLT ni svarar. Det ger mig så mycket! 
Anna gav mig presenter idag. Jag är en riktig paketnörd. Tycker lika mycket om att få som att ge. Helst oväntat. Hon sätter mitt i prick när boken "min roman, en steg för steg guide att skriva en roman" ligger och ler mot mig. Det här är ingen roman men tipsen är detsamma. 
Och nu är flödet öppet och hela tiden är tankarna inställda på att skriva. Jag skriver bakåt i tiden, för att knyta ihop det med nutiden. 
Fick även tummen ur & köpte ett trådlöst tangentbord till ipaden idag. 
Förhoppningen är att orka skriva efter operationen när man är lite piggare. Efter en dag med påfyllning av energi, tankar om testamenten & livets mening kryper jag nu mot sängen.

På övervåningen ligger min blonda prinsessa och väntar på en heldag med sin mamma. En mamma som faktiskt lovade henne att bli frisk. En mamma som har någon som sa till henne att det är de små sakerna som gör livet stort.
En mamma som älskar att leva & kommer fortsätta med det.

Rusta er för strid

                                                                       2014-10-15




Rikshospitalet i Köpenhamn. En grå stor och ganska ful byggnad. Det har jag sett på bilder. 
Min läkare från Örebro ringde mig idag och ganska direkt är jag som ett barn som får vaggvisor nynnade till mig innan läggdax. Trygg och säker på att han vet vad han säger. 
Han säger att det jag har fått är skit på så många sätt. Men han känner ett stort förtroende för läkarna i den gråa stora byggnaden. Han säger att det finns en klok & genomtänkt plan för mig där. En plan för den avancerade kirurgi som jag ska genomgå. När han säger så vaggas jag in i trygghetens famn. Vi ska dit en gång innan den stora operationen som ska avlägsna tumören.
Det är en till röntgen som ska göras för att mer exakt se vart den sitter. En ptct-röntgen om jag uppfattade orden rätt. Man för in socker i blodet. Eftersom cancern har hög ämnesomsättning så kan man lättare se hur den sitter då. Vad jag vet nu, i överkäken, gom & bakåt. Buktar ut i näsan. Skulle jag fokusera starkare på den tanken är risken för en hemmaoperation stor. Allt för att gräva ut parasiten själv. Men jag försöker bara acceptera att den finns där. Som en fet snorkråka som inte går att fräsa eller peta ut. Som bara sitter där stoppar all luftpassage genom högra näsborren. Det är trots allt nästan det enda bekymmer den ger mig. Lite värk i tinningen ibland och stel käke. Men annars är jag obrydd så länge den inte blöder. Läkarna kommer även göra den platta som ska sitta mellan min mun & näsa efter operationen när vi ändå är där. 
Sen får vi åka hem igen.
Han sa att jag är den andra personen som han är med om, som dom skickar utomlands för behandling. Han säger att allt måste göras så genomtänkt och perfekt som det går med mig. Jag är ung & har en 10-årig dotter hemma, det måste ske 100% korrekt. 
Någonstans där kände jag hur han räddade mitt liv. Att han ser till att den vård jag får är av världsklass. 
Hans val att avstå operationen själv & skicka mig till ett bättre team.
Men jag vet varför det är så. Jag vet att alla böner, tankar & energi som ligger i den här händelsen påverkar sånt. Det är den stora makten som hör allt som ni ber om. Jag tror inte på Gud som i Jesus Kristus, religionen. Jag tror på att det finns en större kraft än vi kan förstå. Kalla den vad du vill. 
Därav har alla ni som tänkt, skickat healing & bett för det här nått fram. Ni är med och påverkar. Man får tro vad man vill om sånt, men jag ser det som ett tecken. Vård i toppklass!
Operationen kommer sen att ske vecka 44. Inget datum satt ännu. Efter den väntar 10-14 dagar på deras sjukhus för att pigga på mig. Och det är då jag tror den jobbiga delen börjar. Då kommer nog smärtorna få mig att vackla, våndas & ifrågasätta. Kanske är det då, under operationen & veckorna efteråt som ni får rusta er för strid. Det är då jag måste bäras fram av er som en slagen hjälpte som dragit svärd mot Draken. Sargad men vid liv.
Medveten om att det är där och då resan börjar på riktigt. Beskedet har jag burit i 14 dagar nu. Snart börjar den riktiga striden.
Rusta er soldater.

Livsviktigt

                                                                  2014-10-14




Hemmet. Äntligen städat. Förbannade äckliga hus som har fått stå så gott som orört under dessa illamåendeveckor. Finns det en endaste liten "bra" sak med att släppa vårt änglabarn så är det att jag är tillbaka som härskarinna över min kropp. Att den lilla pytte som bodde i mig kan röra om så brutalt. Trött, slö, illamående och helt trasig! Men vad är ett välmående egentligen när en bebis är belöningen? Det är bara tillfälligt. Men nu är han släppt, hans själ har fått vandra vidare.
Och huset blev i varje fall rent. Skurat, torkat & nya plädar till hundarna. Frid i själen. Rent i sinnet. 
Förmodligen är det bara en tidsfråga innan mitt tankspridda jag har släppt mina små bomber över hemmet igen. Lika väl som jag uppskattat hemmet i en intvålad upplaga kan jag låta det gro igen lika snabbt. Vem har tiden att prioritera städning? Jag har ju hundarna, familjen, träningen & allt annat att fokusera på. Och cancern. Men den är bara ett bihang just nu. En gammal ihärdig släkting som hasar efter hela tiden. Nåt jag ändå inte kan ta hand om själv. Jag låter det inte ta över mig. Men ändå är jag cancer hela tiden. Innan ögonen ens är öppna på morgonen vet jag. Minns. Och skulle jag mot förmodan glömma bort, påminner alla blommor, kort armband och hela Facebook mig. Fast det är så jag har valt det. Så jag vill ha det. För att i min förhoppning kanske hjälpa någon. Det är nog därför jag gör det. Kan någon annan människa lära sig en liten liten sak av min resa, lindra en oro eller dämpa en ångest. Då är det värt det. För det är så jag vill tro att meningen är med det hela. Att känna frid.
Inte att leva sitt liv med det renaste hemmet, nyaste bilen, flest övertidstimmar på jobbet eller högsta lönen. Utan att få leva. Här och nu. På riktigt. Att uppskatta det liv man har. Att de bekymren man har kanske inte är så stora om man jämför lite. Även om de är dom största problemen man har just då. Man kanske ska backa ett steg.
Har man ingen bikini till sin utlandsresa så är det väl inte hela världen. Det gäller att se vad man har, inte vad man saknar. 
Ett smutsigt hem är inte hela världen, men ett rent hem ger lite frid i själen. 
Jag har tänkt på en sak.
Att mitt liv är så bra just nu. Jag har verkligen allt jag vill ha i mitt liv & det har jag varit tacksam över så många gånger.
Att Cancern faktiskt kom in på bästa möjliga tidpunkt. Jag bor i mitt drömhus på landet. Jag har min kennel med 5 hundar. Mannen jag är med kommer jag aldrig släppa ur mitt liv. Han är den stora kärleken. Innan honom fattade jag inte vad kärlek va. Förälskelse, attraktion och allt det där, ja visst. Men när kärleken byggs på en viss grund, det är då den blir stabil och hållbar. Jag har lärt mig det nu. Därför är han min största kärlek i livet. Min Tomas.
Jag har den mest fantastisk dotter (tycker väl alla mammor om sina ungar såklart). Men hon är så klok, hon har ett hjärta som svämmar över av medmänsklighet, kärlek & empati. Tre egenskaper som ska värderas högt! Hon är eftertänksam & vacker. En vuxen 10-åring som nu ska bära ett besked i sina små armar. Hennes mamma har cancer. 10-åringar har tankar om cancer. Hemska tankar. Dom ska hon handskas med. Men hon står på en stabil grund. Familjen är stor varm och omtänksam omkring oss. Jag har min mamma, en fantastisk kvinna med en stor färgglad energi omkring sig. Hon sprakar, sätter spår hos folk. Har man träffat henne minns man det oftast. Hon är spindeln i vårat stora familjenät. Men nu är hennes ögon fyllda av oro. Jag har ofta tänkt att det enda som skänker mig tröst i cancerbeskedet är att jag blivit drabbad & inte min dotter. Men jag är mammas dotter & för henne är det en mardröm dom inte är rättvis. 
Jag har fantastiska syskon som visar sitt fulla stöd och gränslös kärlek. Syskon, det är något visst med dom.
Pappa. Min pappa är en varm människa. Jag vet vart jag har honom. Jag vet att han tar hand om bilen om den är smutsig om jag är borta för länge. Min pappa är en fantastisk far.
Alla i familjen är friska, mår bra. Är starka. 
Jag är trygg på jobbet. Klipper folks hundar. Har mina kunder & ett gott rykte. Där trivs jag. Kör mitt eget race. 
Kort & gott så lever jag mitt liv precis som jag önskar just nu. Och därför är beskedet ändå hanterbart. 
Kanske kommer en olycka inte ensam, men ingen oro finns. Här och nu kom det på bästa tidpunkt.
Nu kan jag hantera det på ett sätt jag inte ens visste själv att jag kunde.
Hade någon frågat mig för 3 månader sen: hur skulle du ta emot ett cancerbesked? Förmodligen hade jag skrikit, gråtit fått tillbaka min ångest och velat göra illa mig. 
Men att det skulle tas emot såhär?!
Jag är lika förvånad som ni. Att jag besatt en styrka som ni vill kalla den?
Jag vet inte, det är bara såhär jag ser det.
Jag är i livet där jag ska vara. Det är jag trygg med. Därför låter jag också livet föra mig över eldshav och blomsterängar. Försöker se vad det betyder och vad som är till lärdom.
Men just nu vet jag att ett städat hem är skönt men inte livsviktigt. 

Livsviktigt är att tacksamt ta emot ytterligare en regnig oktobermorgon med livet i behåll.